tisdag 31 augusti 2010

Räddaren i nöden

När nöden är som störst är hjälpen som närmast, heter det. Och i mitt fall är jag glad att ordspråket stämde. Familjens inköpta unghäst, ett ett-årigt nordsvensktbrukssto, har redan tidigt i livet kommit till insikt om att hon är starkare och snabbare - både i reaktionshastighet och rörelse framåt än oss människor.

Min begränsade erfarenhet av NH räckte inte till. Lena, som har ännu lite mer erfarenhet, klarade utmaningen något lite längre men även hon fick se sig utmanövrerad. Vår lilla dam hade lärt sig att när hon blev sänd ut på volt kunde hon, genom att försvinna i tangentens riktning, komma undan vår inverkan på henne. När Lena lyckades stoppa henne några gånger lade hon bara till en elegant resning på bakbenen medelst skruv och förvandlade därmed en liten seger till en stor förlust.

Nu fick vi lägga pannorna i djupa veck, denna manöver var så effektiv att vi kände att om vi skulle fortsätta skulle det bara leda till att hon utvecklade och förfinade sin utbrytarteknik.

Vem skulle kunna hjälpa mig??! Jag ville inte ha någon som skulle "ta igenom" något, inte heller var jag intresserad av att lägga bett i munnen på henne för att genom smärta få någon sorts kontroll...den sortens kontroll är bara en schimär och leder ofta till andra problem senare i utbildningen. Om inte annat för att hästens tillit till människor påverkas negativt. Det var då räddnigen dök upp i form av en man från de amerikanska vidderna, Ed Dabney.

Fru Fortuna såg till att Ed var i norra Finland (Kokkola) och undervisade och att han hade möjlighet att avsätta en dag till min utmaning innan han skulle vidare.

Det blev en demodag på Torpet, där Ed visade "Six Keys to Harmony" det program han utvecklat för att utbilda ryttare och häst till en bättre relation. Innan vi startade dagen hade vi kommit överens om att göra alla sex nycklarna och sen "provocera" fram ett fritagningsförsök efter lunch, vi behövde inte vänta så länge...

Klockan 11, helt utan förvarning, drog Houdini Häst från Ed's dotter Elizabeth och försvann till skogs. Efter den eskapaden tog Ed över repet och även han fick se en hästrumpa försvinna in bland träden.

Duellen hade börjat. Ed valde vapen. Lasso. Singel pelare.
När Ed valde lassot, tog han bort repgrimman - en hjälp i taget. Han såg till att han aldrig (och jag menar verkligen a l d r i g) var den som började dra utan vårt sto fick springa ut lassolinan innan Ed lät det ta stopp med hjälp av en trädpelare. När hon efter ett tag insåg att det fanns ett stopp att springa in i, bytte Ed tillbaka till repgrimma.

Nu inträffade det intressanta. Ed lät henne gå på volt, vi såg alla att hon övervägde att dra men, i ögonblicket då hon kunde ha stuckit, ångrade hon sig och valde att vara kvar på volten. Då hade det gått två timmar och vi tog lunch.

Efter lunch fortsatte träningen och Ed visade mig hur jag kunde bryta ett flyktförsök utan att alls behöva dra i repet och därmed hennes huvud. Och det var här det slog mig hur stark vanan hos mig (och antagligen fler) är att just "dra i huvudet" på hästen när det brinner till. Jag fick vara väldigt observant på mig själv så att jag verkligen hade slack i linan när jag bad henne om att ge bakdelen. Det minsta jag blev hängande kunde jag känna hur hon "tog mitt häng och hängde i tillbaka" och den kraften ville vi inte provocera...

Ed betonade att handen är den primära hjälpen och att den, i kraft av att vara det, alltid ska vara lätt. Speciellt i mitt fall kändes det relevant. Jag vill att hon ska vara kvar hos mig utan att jag behöver hålla i för allt vad tygel, rep eller töm håller och det kan jag uppnå när den sekundära hjälpen "gör jobbet" med att tydliggöra min vilja. Repet kan jag låta vina i luften eller låta ramla ner på hästens bak som förstärkning utan att jag behöver kompromissa med lättheten i linan.

Nu är det ju så här att Ed besitter en kobras snabbhet i sitt arbete med hästarna. Vid ett tillfälle arbetade han mitt gamla sto och jag såg att hon försökte glida iväg från arbetet genom att gå framåt istället för sidvärts. Den nödvändiga korrigeringen gjorde han innan min hjärna ens tagit beslutet om en korrigering. Jag har lite kvar att jobba på där...

Så receptet från doktor Ed lyder att jag under inga omständigheter får tappa ungstoet så länge hon visar prov på att vilja gå emot repgrimman. Tro mig, hon var som smör med Ed men visade prov på gamla takter så snart jag tog över linan. De vet vem som kör dem. Mitt arbetspass börjar alltså vid singel pelaren innan jag går ut på banan. Ren klassisk ridutbildning med andra ord!

Dagen gav fler små insikter, bland annat att hästarna anpassar sig snabbare till var och en av oss än vad vi gör till någon av dem. De läser oss bättre, de överlistar oss snabbare, de etablerar ledarkapet fortare än vi hinner ana.

Ed lämnade en fråga till er. Av hundra hästägare, hur många är det som har ett fungerande ledarskap i relation till sin häst?

Fundera på det, svaret kommer nästa bloggning.

tisdag 24 augusti 2010

ISES 2010: objektivt mäta hästens välfärd

För två veckor sedan skrev jag om min presentation vid ISES 2010 och då lovade jag att skriva om annan intressant forskning som presenterades där. Ett ämne som återkom i flera studier är hästens välfärd i samband med hantering och ridning. Vad forskarna studerar är om det går att mäta hästens välfärd på ett objektiv sätt.

Välfärd
Välfärd kan antingen ses som avsaknad av negativa upplevelsers, eller som förekomsten av positiva upplevelser. Vilken synsätt man än väljer, hur kan man bedöma om hästen har det otrevligt eller trevligt?

Fysiologiska parametrar

Vanliga parametrar som brukar mätas i detta sammanhang är:
Hjärtfrekvens – minskad hjärtfrekvens ses som positivt då hästen antas vara lugn och avslappnad när pulsen är låg
Kortisol – hormon vars halt kan mätas ex i hästens saliv. Utsöndras vid stress.

Så långt verkar allt enkelt och mätbart. Men studier har visat att motion och utlöst flyktbeteende ger samma fysiologiska utslag: alltså ökad hjärtfrekvens liksom ökad kortisolhalt. Alltså räcker det inte med att mäta fysiologiska parametrar är forskarnas slutsats. Vi måste även titta på hästen beteende.

Beteende
När forskare pratar om att bedöma hästen välfärd utifrån hur hästen beter sig, brukar det definiera välfärd som avsaknad av konfliktbeteende. Ett konfliktbeteende kan tex vara att hästen lägger öronen bakåt, slår med svansen, öppnar munnen, skyggar, slår bakut. Å andra sidan så verkar det inte räcka att enbart studera och tolka hästens beteende eftersom hästar även verkar kunna drabbas av sk inlärd hjälplöshet. Inlärd hjälplöshet innebär att hästen befinner sig i en situation som är obehaglig men trots det inte visar några konfliktbeteenden eftersom den lärt sig att det inte spelar någon roll.

När det gäller djur kan följande experiment illustrerar vad inlärd hjälplöshet är: En fisk simmar runt i ett akvarium. En genomskinlig glasvägg placeras mellan fisken och dess mat. Fisken kommer att simma in i väggen upprepade gånger för att nå maten men till slut ger den upp att försaka nå maten. Sen spelar det ingen roll i fall väggen tas bort, fisken försöker inte längre nå maten för den ”vet” att det inte går att simma dig.

En studie förslår att avsaknad av konfliktbeteende hos hästar som rids i roll-kur, hyperflexion eller LDP ("low-deep-round") beror på just inlärd hjälplöshet. Trots att andra mätbara parametrar indikerar att hästen inte har det bra (ex minskat luftintag pga ihoptryckta luftvägar och ökad hjärtfrekvens) så visar dessa hästar inga konfliktbeteenden.

Värmeutstrålning från ögonen
Forskargrupper har även tittat på infraröd värmeutstrålning från hästens ögonen. Denna utstrålning kan mätas med en speciell värmekänslig kamera. Exakt vad en minskning eller ökning betyder verkar dock vara lite svårt att avgöra eftersom olika studier kommit fram till olika slutsatser.

Välfärd - objektivt eller subjektivt?
Den forskare som avslutade konferensen var Camie Heleski från Michigan State University (du kan läsa hennes "abstract" på sid 48). Hon hävdar att vetenskap inte ensamt kan definiera vad som ska anses vara välfärd för hästar eftersom vetenskap aldrig är fri från värderingar och därmed inte är objektiv. Här håller jag helt och fullt med. Heliski skriver att vilka värderingar vi har påverkar hur vi definierar välfärd både för oss själva och för hästarna i vår omgivning. T. Grandin ska har sagt att om ett visst tillvägagångssätt inte anses vara acceptabelt för den ordinära flygplanspassageraren, spelar det i slutändan ingen roll vad vetenskapen kommer fram till. Det är inte bara din och min subjektiva bedömning avgör vad som är acceptabelt för hästens välfärd, utan även de som inte sysslar med hästar och som ”tittar in” utifrån. Detta är speciellt sant idag när forskningen inte kan ge entydiga svar på hur hästens välfärd objektivt kan bedömas.

Hur bedömer du din hästs välfärd när du rider?

tisdag 17 augusti 2010

Trycket i hästens mun, något den vänjer sig vid?

Under ISES konferensen hade ett dansk/ukrainskt team undersökt hur mycket tryck en häst var beredd att ta i munnen via bett för att komma åt go'bitar. Hästarna i undersökningen var 2-åringar och inte tränsvana innan.

I testet hade hästarna tyglar fästade från bettringarna till en gjord och längden på tyglarna skapade det motstånd som hästarna upplevde när de sträckte sig för att nå maten. Forskarna antog att första gången hästarna utsattes för testen skulle de lägga ett litet tryck i bettet men när de fått klart för sig att det fanns go'bitar att få så skulle de vara beredda att öka trycket i bettet för att komma åt maten.

Resultatet visade annorlunda. Första gången hästarna gjorde testet lade de ett rejält tryck i bettet 10,5 N +/-1,4 N (10 Newton ca 1 kg) för att vid följande testtillfällen (6,0 N och 5,7 N) inte alls lägga så mycket tryck i bettet. I stället för att vänja sig vid trycket (habituerade) så försökte hästarna att undvika att lägga tryck i munnen via bettet. Slutsatsen blev att hästars vilja att undvika tryck ska användas i träning och att ett ökat fokus bör läggas vid timing av eftergiften.

Själv gör jag (helt ovetensakapligt) kopplingar till den omdiskuterade träningsmetoden roll kür eller för all del LDR-varianter. Skelettmässigt är lanerna sylvassa åsar som ligger under ett mycket tunt skydd av vävnad. Bettet vilar på dessa åsar. Ett högt tryck på dem skapar ett sådant obehag att hästen bara "tar det trycket en gång" och sen gör det den kan för att undvika obehaget i framtiden.

För mig kan det vara ett sätt att förstå hur ett djur som är så mycket starkare än oss kan "hålla sig" från att slå sig fri från den position som roll kür och LDR sätter dem i. De "rullar ihop" sig själva i ett (förtvivlat?) försök att unkomma den smärta som ett hårt tryck i händer via tyglar och bett skapar på lanerna.

Under konferensen talades det om att inför sk tryckmätare i tyglarna under dressyrtävlingar. Fast jag tror att det är för sent att mäta trycket då. Det måste göras redan under träning, för om hästen strävar efter att undvika tryck kommer den ha lärt sig att själv inta den position som skapar minst obehag och det utan att ryttaren behöver ta särskilt mycket i tyglarna.

Fokus måste gå från det vi kan se på tävlingsbanorna till det vi inte kan se vid träningen. Etik ska sträcka sig från träning till tävling och precis som en annan forskare sade "även om det inte är olagligt behöver det inte vara etiskt korrekt".

tisdag 10 augusti 2010

ISES 2010: styrd perception

Som Maria skrev förra veckan har vi båda varit med på konferensen “International Society for Equine Science” I början av augusti. Tyvärr måste jag hålla med Maria om hennes intryck från den praktiska dagen på Strömsholm.

Flera av forskarnas presentationer var däremot mycket intressanta. Jag kommer återkomma till dessa, men först ska jag göra något helt osvenskt och presentera mitt eget bidrag först.

Jag har studerat didaktik och håller nu på att avsluta min C/D-uppsats. Under senvintern skickade jag in ett sk “abstract” som efter granskning och godkännande av en vetenskaplig kommitté resulterade i att jag gjorde en 10-min presentation. Titeln på min presentation var ”Learning to ride a horse – A study of concepts and thought styles in three textbooks from three centuries”.

Som underlag för in uppsats och min presentation har jag analyserat tre böcker:
1)”Ridkonst” av F. R. De la Guérinière skriven på franska 1733, översatt till svenska1828.
2)“Ridskolan eller ridläran” av A. Ehrengranat (1836)
3)“Ridhandboken” av Miesner et al. Svensk översättning från tyska 2003.

I texterna har jag identifierat de begrepp som använts för att beskriva hur en nybörjare ska lära sig rida. Jag har dessutom sett på dessa begrepp som resultatet av en gemensam tanke stil. En tanke stil kan förklaras som ”styrd perception”. Det betyder att du och jag inte uppfattar saker och ting bara genom att titta på dem. Vi behöver också en mental beredskap att uppfatta saker och processer. I praktiskt bemärkelse betyder det att vad än din lärare pratar om, detta är vad du kommer lära dig att uppmärksamma. Med den utgångspunkten analyserade jag hur författarna beskrev utbildningen för nybörjare i de tre böckerna.

När man lär sig att rida måste man lära sig att sitta på hästen, lära sig hjälperna och utveckla ryttarkänsla. Alla dessa områden finns med i böckerna. Inget konstigt med det. Det som är intressant är hur begreppen inom dessa områden används och förklaras.

I böckerna från 17- och 1800-talet är fokuseras på ryttarens överkropp i första hand när sitsen ska läras in. Placeringen av skänklarna sägs här vara ett resultat av korrekt hållning och position av just överkroppen. I den moderna boken fokuseras i första hand på ryttarens ben.

När det gäller hjälperna anges ryttarens hand som den främsta hjälpen enligt böckerna från 17- och 1800-talets. Skälet som anges för detta är att i alla gångarter kommer hästens huvud och bogar först. I den moderna boken poängteras att alla hjälper måste samverka. De drivande hjälperna, här definierade som skänklar och säte, ses som viktigare än handen. Ett skäl för detta är enligt författarna att det ligger i människans natur att göra allt möjligt med handen och därför ska ryttaren fokusera på att använda skänklar och sätet istället.

Den mest jordnära förklaringen av ryttarkänsla är presenterad i 1800-talets litteratur. Ryttarens förmågan att förnimma de rörelser som sker i ryttarens kropp som ett resultat av hästens rörelse ses som basen för ryttarkänsla. Fokus här ligger på att ryttaren ska förnimma vad som händer i hans/hennes kropp.

I den moderna boken är ryttarkänslan beskriven som förmågan att ge hjälper vid rätt tillfälle och med de rätta proportionerna mellan skänkel, säte och hand. Här är alltså fokus på att ryttaren ska göra något.

I Ehrengranats bok från 1800-talet skriver han att ryttaren inte kan ta emot information (alltså förnimma vad som händer i ryttarens kropp) och ge hjälper på samma gång. Jag tror att detta är kärnan i det som skiljer dessa två tankestilar. När du rider, är du först och främst fokuserad på att förnimma hur hästen rör sig och dig, eller att ge hästen hjälper?

Mitt ”abstract” kan du läsa i sammanställningen från konferensen >>

onsdag 4 augusti 2010

Jag är Ingen

Mitt inlägg idag baserar sig på söndagens inslag på konferensen. Vi var på Strömsholm och fick bland annat se hur man utbildar unghästar på Flyinge och hur ryttarna utbildas på Strömsholm.

Det gick massor av sus genom publiken den dagen, och mer än hälften av dem vara av förvånad förfäran - orsaken till det får vi spara till en annan gång.

På måndagen kommenterades det som skett på Strömsholm av veterinärer, forskare och andra namnkunniga och det var då jag insåg att jag är Ingen.

Jag är Ingen veterinär, forskare, tränare, tävlingsyttare eller domare. Om jag skulle skriva ett brev till Ridsportförbundet och Flyinge skulle de inte ha en aning om vem jag är. De skulle antagligen bortse från mina synpunkter, för inget hos mig ger sken av att jag är Någon.

Och ändå är jag den viktigaste personen de har, jag är en kund. Under 18 år av mitt liv har jag konsumerat Strömsholms system för ridinstruktion på olika kommunala ridskolor. När jag var 26 år och kände mig både mogen och redo för det köpte jag egen häst, mina 18 år som ridskoleelev gjorde att jag ansåg mig kunnig nog att göra det.

HA! Mina två första veckor som hästägare lärde mig mer än mina förutvarande 18 år på ridskola. Och eftersom jag inte köpte en 10 årig brun halvblodsvalack utan ett 14 årigt angloarabsto med föl vid sidan, insåg jag snabbt att jag egentligen inte hade någon nytta av det jag "lärt" mig under de 18 åren.

Redan tidigt valde jag att inte tävla, hästar och ridning skulle vara min avkoppling och mitt nöje. Under åren har jag ridit för flera olika tränare, för jag vill lära mig så mycket jag bara hinner och kan. Så även om jag är Ingen så upplever jag mig långt ifrån okunnig. Men det som gör mig viktig för Ridsportförbundet är min position som kund och konsument, särskilt som jag är en mindre nöjd kund.

Jag har flera gånger funderat över om jag skulle kunna göra min ridutbildning till en fråga för ARN. Men vem skulle vara min motpart?? Ridskolan, ridskolans instruktörer?? De har ju bara gjort som de blivit utbildade att göra. Ridsportförbundet eller Strömsholm?? Vi har ju aldrig haft någon direkt affärsuppgörelse...

Min uppfattning är att ridskolor skulle jämföras med trafikskolor. När du tagit körkort förväntas du kunna framföra ditt fordon på ett för andra och dig själv säkert sätt i alla slags trafiksituationer. Det är faktiskt mer än vad vi kan säga om många av de ryttare som utbildas på våra ridskolor!

Varför är jag då så viktig för Ridsportförbundet? Jo, mina erfarenheter av ridskolors utbildning och dess inverkan på ett framtida hästägande gör att jag aktivt INTE rekommenderar ungdomar att börja rida på ridskola.

En nöjd kund sprider nyheten vidare till tre personer, en missnöjd till tio...
därför är jag (och andra som delar min erfarenhet) i allra högsta grad Någon att ta hänsyn till.

måndag 2 augusti 2010

Den som väntar på nåt gott

väntar alltid för länge, sägs det.
Och det är vad ni kommer att få göra för

jag har varit på min första hästforskningskonferens anordnad av ISES, en internationell sammanslutning av forskare med hästen i fokus. Årets tema var hästens välbefinnade och säkerhet.

Resan hem kommer att göras i bil och än sitter jag i Östervåla och dricker the med mitt resesällskap, körtiden är beräknad till 10 timmar och jag kommer att behöva både den och morgondagen till att smälta alla intryck för ojojoj! så mycket jag har hört, sett, upplevt och funderar på nu.

Vi träffs på onsdag!