tisdag 30 mars 2010

Lära för livet i livet och av livet, ett livstidsengagemang

Sitter och summerar intrycken från kvällens föreläsning med temat Alexanderteknik för ryttare.

Det första som poppar upp är riktningar. Många gånger hör jag människor beskriva sig som orörliga eller stela när vi i själva verket kan vrida oss i ett stort antal riktningar. Upplevelsen av orörlighet ligger många gånger i att en roterad kropp "låser sig själv" och det påverkar rörelseutrymmet. När vi blir varse våra riktningar kan vi arbeta med att räta upp oss och även om vi inte blir perfekta så gör det jobbet en stor skillnad i ridningen.

Nästa punkt är insikter. När vi möter oss själva genom att göra något nytt kan det få med sig att man blir varse något om sig själv som kan få en att rodna klädsamt. Kvällens höjdpunkt var en ryttare som hade en lite trög häst - den diagnosen hoppas jag kan ändras efter detta. Insikten om hur hennes hand slöt sig om tygeln på ett sånt sätt att hon faktiskt red med en permanent förhållning i tygeln fick henne att skratta generat. Rodnandet kom sig av att hon sagt åt hästens andra ryttare att hon måste släppa fram hästen bättre genom att lätta i handen...

Kunskapskaos. Två av deltagarna kom från en annan ridteoretisk bakgrund och även om AT inte är en ridteori i sig så kan det uppstå kunskaps- och kulturkrockar. Det är alltid en utmaning att ta till sig ny information som kan verka stå stick i stäv med det du baserar din ridning på idag. Då är det lätt att det blir mentala låsningar, för vad ska man göra med sin gamla sanning?

Platons uppmaning: Känn dig själv känns som den verkliga utmaningen i en ryttares liv. Både att just kunna känna av/in sig själv men också att ta sig tid att lära känna sig själv - att kliva lite utanför sig själv både personligen men också ut i ett nytt kunskapsområde och se vad man kan hitta. Att se varje fynd som en värdefull upplysning som kan leda den personliga utvecklingen framåt så att nästa ridpass blir snäppet bättre.

Livslångt lärande, det håller en vid liv länge.

torsdag 25 mars 2010

Målet jag stävar efter


Har nu på förmiddagen haft ett väldigt givande samtal kring med C/D-uppsats. Uppsatsen handlar om ridningens didaktik, dvs hur ridning kan läras ut. En del av samtalet handlade om min syn på ridningen, det som jag ser som målet både med min ridning och mina elevers ridning. Vad är målet? Vad vill jag med min egen och mina elevers ridning? Det kortaste sättet att beskriva det är att säga att jag rider enligt de klassiska principerna. Men ”de klassiska principerna” innebär olika saker för olika människor (för en utförligare genomgång kan du läsa min min B-uppsats ”Vad är klassisk ridning?”). Så även om det är en i ord kort beskrivning av mitt mål med min och mina elevers ridning, så är det inte speciellt precist.

Personligen har jag som mål att rida piaff, passage, levad, och galopp baklänges på min häst. Och hoppa lite till husbehov. Och rida ut i skogen när vädret är vackert. Och kunna lasta ensam. Detta är en typ av mål. Att kunna göra något. Och ja, allt detta ryms i min mening inom klassisk ridning,eftersom det handlar om kommunikation med hästen.

Kommunikation är alltså en nyckelingrediens. Att få och bibehålla hästens uppmärksamhet. Men detta ensamt räcker inte. När jag efter samtalet gick och mockade i stallet föll dessa tankar ut:

1)som ryttare är min första uppgift att vara en behaglig passagerare för min häst eftersom jag inte vill blockera min häst från att röra sig. Jag är en god passagerare när jag har en bra hållning, god balans och är avspänd. En förutsättning för att jag ska kunna bibehålla en god hållning, balans och avspändhet är att hästen inte hänger i tygeln (jag hänger så klart inte heller, men det ingår ju i ”hållning” och ”balans” att jag inte hänger hästen i munnen).

2)när jag inverkar (ger signaler) vill jag även då fortsätta att vara en bra passagerare för min häst. Det innebär att jag ger mina signaler (utför något med min kropp) med bibehållen avspänning. Om jag tar i för mycket med mina muskler blockerar jag ledernas rörelseförmåga i min egen kropp och då går följsamheten förlorad.

Som grädde på moset, toppen på isberget eller vad du nu vill kalla det, är det effekten på hästen. Hästen ska av träningen utvecklas, eller i alla fall inte försämras mentalt och biomekaniskt. Biomekaniskt korrekt är när skritten är fyrtaktig, traven tvåtaktig och galoppen tretaktig och ryggningen är tvåtaktig med diagonal fotförflyttning. En häst utvecklas i mina ögon om den bli lugnare, smidigare (ska tex tugga på bettet och det ska vara lika lätt att ställa åt höger och vänster), får bättre hållning (dvs rakriktas och ökar sin förmåga till samling) och utveckla steget vilket ex innebär att steglängden ökar men hästen vilar längre tid i steget.

Även om jag är en ypperlig passagerare för min häst behöver inget av det ovan inträffa. Det räcker inte att vara en superb passagerare, det gäller även att kunna träna hästen. Men när jag tränar hästen ska jag inte glömma bort att fortsätta vara en behaglig passagerare.

Om hästen däremot blir stressad, stelare, snedare och får kortare steg som resultat av ridningen då är något allvarligt fel. Om träningen leder till att de gångarterna försämras biomekaniskt, tex skritten blir passartad, är något väldigt fel.

Jag vill sammanfatta målet med min ridning och min undervisning med dessa ord: Kommunikation, hållning och avspändhet, inverkan.

söndag 21 mars 2010

Inlägg kommer - på torsdag!

Denna vecka åker Maria och jag först till Östervåla (Uppsala) för att där ha introduktionsföreläsning till klassisk ridning och Alexanderteknik på måndag kväll. Därifrån åker vi till Västerås för föreläsning där tisdag kväll. Detta gör att jag inte kan lägga in mitt inlägg på tisdag (och i skrivandets stund är det inte helt klart vad jag ska skriva om) så denna vecka kommer inlägget först på torsdag. Under tiden kan du alltid läsa gamla godingar från arkivet.

tisdag 16 mars 2010

Materialdoping

För snart sagt varje problemen inom ridning finns det en materiell lösning.

Det finns ryttare som rider hästar med "hård mun" och som "gå emot bettet". Andra som rider hästar som blir "oroliga i munnen" och rent av slänger med huvudet.

För den hårda munnen finns det en rik bettflora att botanisera bland; Waterfordbett, Pessoabett, pelhambett, stångbett i olika varianter och många, många fler. För den oroliga munnen finns gummibett (ibland smaksatta), hackamore, grova tränsbett, lätta bett och ett otal varianter till.

Fungerar inte ett bettbyte kan man alltid lägga till gramantygel, inspänningstyglar, gummisnoddar som kommer ner över nacken eller upp mellan frambenen, martingal och i extremfallet(?) en martingal där de båda remmarna fästs direkt i bettringen istället för att löpa på tygeln.

Sadlar med djupa säten tar hand om tendenser till stolsits, klossar under vulstret tar hand om knän som klättrar upp mot manken och så finns det stigbyglar som fixerar foten i önskvärd vinkel. Det finns paddar att lägga under sadeln som lyfter än fram än bak och paddar som tar upp stötar. Till hjälp finns också en mer utvecklad variant av spöet-bakom-ryggen-in-i-armbågarna och en ny inspänningsutrustning för att fixera ryttaren i sadeln.

När vi får problem vi människor börjar vi i stort sett alltid med att fastställa att problemet är utanför oss själva. Hästen är hård i munnen, är ett vanligt påstående, den lyssnar inte på tränsbettet. Lösning: jag måste ha ett skarpare bett. Hästen går emot handen diagnosen leder till hjälptyglar.

Ryttare och häst "möts" vid två punkter i ridning; bett och sadel.

I själva verket så är problemet egentligen hästens svar på "vårt problem", som många gånger är en följd av vår egen obalans.

Hästens hårda mun kan vara ett svar på att vi balanserar oss med hjälp av tyglarna. Den oroliga munnen ger indikation på att vi låser våra leder och brister i följsamhet. Ridinstruktörens återkommande "sänk knäna" får oss att tro att vi har fel sorts sadel istället för att ta en funderare på hur vi egentligen sitter till häst.

Vad vi behöver bli bättre på är att ställa oss själva frågan, vilket problem hos mig är det jag får svar på. Lösningen finns i att skola oss själva, utbilda oss i självkännedom, sitsträning och ridteknik. En längre resa kan tyckas men go vänner! Det är målet som gör resan värd.

tisdag 9 mars 2010

Myten om att ställa hästen med vikten

Många påstår, och det står även skrivet i ex Ridhandboken, att ryttaren kan ställa hästen med hjälp av vikten. Tanken är att när ryttaren belastar sitt ena sittben mer så kommer hästen som reaktion på detta dra ihop sina ryggmuskler på den sidan trycket ökar och därmed ställa sig. Den kortade ryggmuskeln blir då insidan. Ett par saker gör mig fundersam:

1) Jag utgår från att den gemensamma vikten av sadeln och ryttare inte får hästens ryggmuskler att dra ihop sig. Hos unghästar kan detta ske, men när hästen vant sig vid vikten så går denna reaktion över. Om inte skulle alla hästar springa runt med huvudet i vädret hela tiden. Så argumentet att hästen alltid och instinktivt kortar en muskel som utsätts för tryck håller inte. Vad menar dessa förespråkare förresten med tryck? När jag berör hästen, vid tex massage, då ”trycker” jag på musklerna. Inte drar det med nödvändighet ihop sig då. Tvärtom.

2) Om jag rider i tex en engelsk sadel med träbom som fördelar trycket över hästens rygg, varför ska då den lilla skiftningen jag kan åstadkomma få hästen att korta ena sidans muskulatur? Jag påstår inte att jag som ryttare inte kan påverka hästen och att hästen känner denna lilla skiftning. Det jag ifrågasätter är att hästen kortar muskulaturen som svar på denna skiftning. Om det vore så, då skulle Sveriges alla ridskolehästar ställa om för glatta livet när nybörjarna halkar hit och dit i sadeln.

3) Med resonemanget att jag som ryttare ställer hästen med sittbenen ska jag då alltid ha vikten på insidan (hästens konkava sida) oavsett hur hästen rör sig. Exempel: jag rider på volt i höger varv och hästen är ställd till höger. Vikten ska då vara till höger. Jag fortsätter i höger varv på volten men ställer hästen utåt. Vart ska vikten ta vägen? Utgår jag från idén om att jag ställer hästen med vikten så ska nu vikten helt plötsligt ligga till vänster eftersom hästen är ställd till vänster fast hästen ska fortsätta gå till höger. Jag tvivlar inte på att det finns ryttare som (tror sig rida) rider på detta sätt, för hästar har en förmåga att slå knut på sig själva för att göra det vi ber om. Däremot tror jag att det finns en hel hög med hästar och ryttare som inte får till det speciellt bra. Istället för att skuldbelägga hästen (lyssnar inte, vill inte arbeta osv) eller ryttaren (saknar känsla för ridning, tar inte instruktioner osv) så har jag följande förslag:

Istället för att böja hästen med sittbenen, ställ hästen med tyglarna. Hästen är i stort sett inte böjlig i sidled i ryggen i alla fall, däremot väldigt böjlig i halsen så ställ hals och nacke i stället.

Vikten placerar du sedan alltid i rörelseriktningen. Om du ser hästen som den kropp den är som alltid måste förhålla sig mot jordens dragningskraft, är det logiskt att hjälpa hästen att bibehålla sig i god hållning och balans gentemot jordens centrum genom att placera min vikt där hästen behöver ha sin vikt för att göra det jobb jag ber om.

Exempel: när hästen gå på volt i höger varv har jag alltid vikten till höger oavsett om hästen är ställd inåt eller utåt.

Exempel: i höger öppna utmed ridbanans långsida placerar jag vikten till vänster (i rörelseriktningen). Om jag bibehåller vinkeln (framdelen innanför spåret) men ställer om till förvänd sluta (också den med framdelen innanför spåret ), fortsätter jag ha vikten till vänster (vilket fortfarande är rörelseriktningen).

Pröva, du kommer se att ridningen går som en dans!

fredag 5 mars 2010

fler föreläsningar i mars

22 mars på Lagbo stall i Östervåla 18.30-20.30
anmälan till Titti Lindbom 0292-712 49 eller 070-35 35 945

23 mars på Rutbo gård i Ransta 18.30-20.30
anmälan till Anneli Oveland 0224-211 32 eller 070-728 0442

Föreläsning om klassisk ridning och Alexanderteknik.

Välkomna!

torsdag 4 mars 2010

Föreläsningsserie med start 11/3

Föreläsningsserie med ridning i fokus i samarbete m Studiefrämjandet
11 mars - Ridningens historia
30 mars - Alexanderteknik för ryttare
22 april - Ridteknik

Plats: Börjelsbyn 117, Kalix
Tid: kl 18.30-20.30
Pris: 250 kr/föreläsning eller 600 kr för alla tre
Läs mer längre ner på sidan.

Anmäl dig till Maria 070-686 88 20 senast veckan före resp föreläsning.

Föreläsning 1: Ridningens historia
Torsdagen den 11 mars (anmälan senast 4 mars)
Ridningens historia och utveckling från antikens Grekland fram till våra dagar. Under föreläsningen får du bland annat veta
’ hur synen på ryttarens sits och hjälper utvecklats genom årtusenden
’ i vilken ordning uppfanns utrustningen för ridning
’ vad franska revolutionen har betytt för ridningen
’ vad svensk ridtradition är
och när tävlingsridningen uppkom och vad det fört med sig.


Föreläsning 2: Alexanderteknik för ryttare

Tisdagen den 30 mars (anmälan senast 23 mars)
Avspänning är ett resultat av god balans, och balans är ett resultat av att du vet hur din kropp (och knopp!) fungerar och hänger ihop. Alexandertekniken ger dig som ryttare de verktyg du behöver för att kunna bli en ryttare i balans som hästen gärna bär. Ledord är position, precision och perception.

Föreläsning 3: Ridteknik
Torsdagen den 22 april (anmälan senast 15 april)
Hand, säte, skänkel – vilken är den främsta hjälpen?
Historisk överblick av teorier och resonemang av hur du som ryttare effektivast kommunicerar med och utvecklar din häst.

tisdag 2 mars 2010

För att lära sig rida behövs mer än att sitta till häst

Min tankar idag tangerar Lenas upprörda inlägg förra veckan, fast från ett lite annat håll. Denna gång ska jag berätta om de erfarenheter jag gjort då jag haft tjejer i åldrar mellan 11 och 14 på trähästen.

Arbetet på trähästen har två moment. Ett är att jag positionerar ryttaren i sadeln och då strävar vi efter att hon ska hamna så nära den lodräta sitsen som kroppen bara medger. Det andra momentet är att ryttaren "rider" trähästen och jag ger feed back på det jag känner sker i ryttarens kropp. Jag kan alltså känna om en ryttare är följsam i traven tack vare det som händer i kroppen hennes när jag ber om en igångsättning.

Något som gjorde mig förvånad i det första momentet var upptäkten att det var hart när omöjligt att röra benen fritt i höftleden, det var en påtagligt stum och stram känsla i rörelsen (en enda flicka hade helt fri rörlighet!). En grundförutsättning för en följsam sits är att benen tillåts hänga fritt från höftleden så att hästens rörelser kan absorberas av en rörelse mellan ben och bål, utan frihet i höftleden får ryttaren en stötig ridtur.

I det andra momentet, då när jag bad ryttaren rida trähästen och göra en högersväng så var det bara en (1) som svängde hästen korrekt! De övriga drog höger tygel bakåt mot sig, höger axel åkte bakåt, bålen vred sig och vikten förskjöts ut på vänster sittben. En sån svängningteknik ute i terrängen hade lett till en förböjd hals och en häst som fortsatte rakt fram, i ridhus kommer det förr eller senare ett hörn som ordnar riktningen...

Varför uppstår detta??

Min egen teori för de stumma höftlederna är rädsla, rädsla för att ramla av. Den rädslan gör att ryttaren spänner sig, låser muskulaturen kring höftleden, knäna åker upp och sitsen blir än mer ostadig och ryttaren spänner sig ännu mer och...ond cirkel, javisst!

I tekniken för höger sväng är jag övertygad om att det är instruktören som brister. Bara kommandot "sväng höger" räcker inte för att lära ryttaren HUR hon ska svänga hästen. Ryttaren försöker lösa uppgiften på sitt eget sätt, som ofta blir just dra hästens huvud till höger varianten, med allt vad det innebär av vridning i kroppen (med obalans och osäkerhet som ytterligare lök på laxen).

Hur kan man komma tillrätta med de här problemen?

I det första fallet med en bra och systematisk sitsträning, där fokus ligger på bibehållen balans i de olika rörelserna i skritt innan farten ökas. Trygghet är en absolut förutsättning för både balans och avspänning.

I det senare fallet behöver instruktören verkligen instruera eleverna i svängandets konst. Det kräver kunskap om hur hästen positionerar sig för att föra sin vikt från ett rakt spår till ett böjt. Hästen är ingen motorcykel, man ska inte välta runt hästen i svängen, den behöver få plats för alla sina ben. Bara en sån sak...