tisdag 29 december 2009

Svar på fråga om indirekt tygel

Det kom en fråga om indirekt tygel :

Hej Lena!
På din blogg skulle du gärna kunna få förklara hur vikten hamnar på diagonala bakbenet vid indirekt tygeltag- vad händer? Att direkt tygeltag ger vikt på samma sidas framben är ju inte svårt att känna. Men det vore ju logiskt att tänka sig att indirekt tygel på motsvarande sätt skulle lägga vikt på andra sidans framben. Men nu är det alltså bakbenet. Varför blir detta indirekta samlande?
undrar Linnea


Först vill jag passa på att tacka för frågan! Det är intressant att få ta del av vad du som läsare funderar på. Du har delvis rätt i din fundering Linnea, att den indirekta tygeln kan flytta hästens vikt till andra sidans framben. Det är en fråga om balans, både hos hästens kropp, och från din inverkan, på hästen.

Indirekt tygeltag är alltså en cirkulär rörelse av handen mot hästens nacke. Den önskade effekten av detta är att hästen flyttar sin vikt från tygeln du håller i. Beroende på viktsfördelningen hos hästen kan då två skiljda rörelser uppstå (förutsatt att hästen uppmärksammat signalen och reagerat på den):

1) hästen har huvud och hals i låg form (ungefär öronen i mankhöjd, näsan framför lodplan) vilket innebär att hästens kroppsvikt till 60 % är på frambenen. Hästen rör sig framåt innan du ger den indirekta tygelsignal och börjar nu att göra en vid båge. Låt oss säga att du gett indirekt tygel med höger hand, hästen gör då denna vida båge åt vänster. Hästen lyfter inte huvud och hals, viktsfördelningen mot diagonala bakbenet är därför minimal, men jämfört med höger fram så har både vänster fram och bak belastats mer. Effekten av det indirekta tygeltaget, på en häst med lång och låg hals (öronen i mankhöjd, näsan framför lodplan) är inte i någon större grad samlande.

2) hästen har rest upp huvud och hals (står som han/hon tittar ut över ett fält), vilket innebär att hästens kroppsvikt har börjat förskjutas mot bakbenen. Även här rör sig hästen framåt innan du ger den indirekta tygelsignalen. Effekten av den indirekta tygeln blir nu att hästen mer eller mindre gör en vändning på bakdelen. Har du gjort signalen med höger hand (och hästen uppfattat och reagerar på denna) så får du en bakdelsvändning åt vänster. I det här fallet bär diagonala bakbenet mest vikt jämfört med de andra tre benen.

Mellan exempel 1) vid båge och 2) bakdelsvändning förekommer alla tänkbara varianter av vändning som gradvis centreras mot en bakdelsvändning. Det är här balansen av effekten av den indirekta tygeln på hästens kropp kommer in, kombinerat med hästens viktsfördelning (alltså positionen av hals och huvud).

Det tål även att påpekas att effekten av indirekt tygel jämfört med direkt tygel, är en signal som hästen måste lära sig att förstå och utföra. Olika hästar har olika svårt för detta. En häst som lätt samlar sig har som regel lättare för indirekt tygel, medan en häst som har svårt att samla sig och få in bakbenen under höftledlinjen vanligen har svårare att reagerar på ett önskvärt sätt för indirekt tygel.

tisdag 22 december 2009

En tillbakablick med tanke på framtiden

Detta är mitt sista inlägg för i år och eftersom julruschen svept förbi mitt hus har hjärnan varit mer upptagen av tomten, SilverSara och julklappar än hästar och ridning...

Snart är det nytt år och då vill jag gärna berätta om hur det kommer sig att jag samarbetar med Lena.

För drygt två år sedan red jag första kursen för Lena hos Carina Sundström på Birca hästgård i Piteå. Redan där och då förstod jag att det denna kvinna kunde skulle vara guld för mitt sto hemma som varit avställd i ett antal år.

Under de åren hade jag provat "sätta igång" henne i enlighet med veterinärens instruktioner, andra instruktörers instruktioner, goda vänners råd och tips och för varje gång var hon sämre när jag slutade än när jag började. Jag var uppgiven.

Så äntligen kom den dagen då Lena kom upp till Kalix och arbetade min häst på banan för första gången. Den synen glömmer jag aldrig, inte heller Lenas förvånade utrop:
- Vad är det som händer??! Vad gör hon med sin hals? Det här har jag aldrig varit med om förut! (Tänk er en häst som vrider halsen så att ganascherna nästan är helt vända uppåt.)

Med den kunskap som Lena har i träning av häst från ruta A kunde hon ge mig verkningsfulla övningar som satte ihop kroppen på min häst bit för bit. Faktum är att det Lena lär ut är dressyr och rehabilitering i samma andetag.

Lenas kunnande ger henne en blick för vad det är som händer/inte händer hos hästen jämfört med vad som borde hända. Hennes tydliga instruktioner gör att det möjligt att arbeta på egen hand mellan träffarna. Jag har alltid fått veta vad jag ska sträva efter hos hästen i form av rörelsekvalité. För om jag inte vet vart jag vill kan jag heller inte bedöma om min valda väg leder i rätt riktning (jmf AT's directions)

Rustad med en ängels tålamod tar sig Lena an ombörjaren (läs: mig), för det är en särskilt tuff resa. Sen ser hon potentialen i varje häst och vill verkligen hjälpa den och ryttaren att hitta en hållbar ridning för framtiden.

Grunden i Lenas skolning, med hästen i fokus, har tydliga kopplingar till grunden i Alexandertekniken. Våra önskningar i form av kvalitén på samvaron med hästen är lika och det gäller avsuttet som uppsuttet.

Så om jag får föreslå ett löfte för 2010 så är det att du tar en lektion för Lena, på din egen eller hennes skolhäst. Då får du prova de tre tygeltag som styr hästen och öva konkret i 8-volten. Prova, för det kan ge året en ny vändning!

Tack för att du följt oss under året och ha nu en riktigt god jul, ett gott slut och ett gott nytt år!

PST! Ett särskilt tack till Jenny för dina filmer från globen och JFP.

tisdag 15 december 2009

Dag Nätterqvist

En sann mästare av ridkonst har gått ur tiden. Dag Nätterqvist avled den 20 november i år. Jag hade aldrig nöjet att träffa honom personligen, men jag har varit och är inspirerad av det han skrivit på sin hemsida. Du som inte redan besökt hans hemsida, gör det. Läs den, det är den värd.

Du kan läsa minnesord om Dag Nätterqvist här >>.

Denna veckans blogg-inlägg är tillägnat Dag Nätterqvist.

Lång och låg



”Lång och låg” pratas det ofta om i hästsammanhang. Ofta i samma andetag som ”överlinjen”, ”höja ryggen”, ”lång hals” osv. Men vad betyder det egentligen? Och framförallt, hur låg är hästen i lång och låg egentligen?

En häst som beter gräs på marken, den är sannerligen lång och låg. Och en häst som får lång tygel efter att han/hon jobbat bra (läs varit lätt i handen) i samlad form släpper också halsen framåt nedåt. Ibland så lågt att nosen hamnar i backen. Också det sannerligen en lång och låg form. Nu är detta en form som dels gör att hästen får väldigt mycket vikt på framdelen, och dels snarare släpper rygg- och halsmusklerna än länger och sträcker dem. Därmed inte sagt att hästen inte ska få sträcka/släppa ner om han/hon vill detta efter att du jobbat den i mer samlad form. En häst som söker sig till denna form talar om att han/hon antagligen fått mjölksyra i musklerna i ovansidan av hals och rygg och behöver vila dessa.

Åter till lång och låg. En av de viktiga muskler i detta sammanhang är den långa ryggmuskeln, Longissimus Dorsi. På Dag Nätterqvists hemsida kan du läsa följande om denna muskel:

”Höjer vid sammandragning halsens bakre del och kan även höja framdelen. Den blir då tjock och stark - tål tyngd. Vid avslappning (Filémuskeln ej satt bäckenbenet i brantare läge) blir den tunn och lång och släpper ner halsens bakre [min markering] del. Denna muskel är kroppens största och längsta.

Ursprung: Den utgår från undersidan av höftbensvingen, i vilken region den står i förening med den viktigaste lårledssträckaren - M Gluteus medius. Dessutom utgår den segmentellt från tornutskotten, kors-, länd- och bröstregionens kotor.
Fäste: Den fäster segmentellt på ländkotornas tvär- och ledutskott, bröstkotornas tvärutskott samt upptill på andra till artonde revbenet. Vid tolfte revbenet delar den sig i två delar (huvuden) varav det övre (M Spinalis et semispinalis) fortsätter framåt under M Semispinalis capitis och fäster på de sista fyra halskotornas tornutskott. Den nedre delen (M Longissimus cervicis) fäster på de främre revbenen och de fyra sista halskotornas tvärutskott. 
Funktion: Vid dubbelsidig funktion är M Longissimus dorsi den starkaste och viktigaste ryggsträckaren. Den sträcker även halsen och höjer dess bakre del (4 - 7 halskotan) samt stabiliserar sacroiliacaleden. Samt bäckenbenets strama fästande vid korsbenet. Vid enkelsidig funktion böjer den ryggen åt den aktiva sidan.”




För att denna muskel ska längas måste hela halsen, inkl basen på halsen, att sträckas ut horisontellt, dvs med öronen i mankhöjd samt nästan framför lodplan. Om hästen drar in näsan (jag utgår från att du som ryttare inte drar in hästen näsa genom att använda handen bakåt) så har hästen släppt delar av överlinjens muskelkedja. Om hästen går i sk rollkur eller hyperflexion (alltså näsan nästan i bringan) så sänks vanligen inte basen på naken, utan basen höjs snarare. Detta innebär att Longissimus Dorsi aldrig sträcks. På den översta bilden rider jag min mors arab Pargon OX. Idealt vore om han blev ytterligare något mer horisontellt utsträckt i halsen.

Hos en korrekt riden och väl skolad häst kan musklerna (och då inte bara ryggmuskeln som är nämnd här) gå från ett kort läge till ett längre läge mjukt och smidigt utan att musklerna drar ihop sig, krampar, spjärnar emot eller släpper all tonus, och så klart utan förlust av balans i resten av hästens kropp. Det är ett sätt att besrkiva vad som menas med en lösgjord häst.

tisdag 8 december 2009

på den inslagna hjärnvägen

Här blir det en fortsättning på tankar kring hjärnan och kommunikation.

Igenkänning, anknytning och härmning är tre viktiga funktioner i härnan. De fyller en viktig funktion för vår och hästens inlärning.

På Globen arbetade Jean-Francois Pignon (JFP) med en valack och han använde sig av dessa funktioner på ett mästerligt sätt.

Våra hjärnor, precis som hästens, försöker göra världen begriplig dvs vi letar efter mönster. I början av arbetet med hästen fanns det inget mönster för hästen. Dess uppmärksamhet fanns överallt i Globen. Det JFP gjorde vara att så snart hästen var på väg att kliva över en av honom fastställd gräns så gav han den en snärt med spöt. EN snärt, kort och lätt och valacken blev påmind om hans existens. Eftersom det upprepades flera gånger utkristalliserades ett mönster som valacken började känna igen - JFP blev "synlig" för honom.

När så JFP blivit synlig för valacken gick han vidare till att arbeta med anknytningen. Han rörde sig runt valacken; fångade hans intresse, flyttade honom och presenterade sig för valacken för både höger och vänster öga. Det senare är viktigt eftersom hästens hjärnhalvor har hand om varsitt öga, vilket gör att det som är bekant för vänster öga uppfattas som nytt med höger öga.

Mitt i denna process hände det som kallas join up, hästen knöt an till JFP och i den stunden kunde JFP släppa grimskaftet och hästen följde honom dvs härmade honom utan problem.

Det vi fick se var en elegant fransk variant på det amerikanska arbetet i rundkorall. Eftersom hästen inte sprang runt och JFP avstod både från grova gester och prat i mikrofonen (han tog bort den helt efter ett tag) så blev det en väldigt stillsam föreställning. Så stillsam att flera i publiken antagligen ledsnade och helt enkelt lämnade hallen för att "ingenting hände" där ute på banan.

Hade speakern varit insatt i det som hände hade han kanske kunnat hålla kvar intresset för den finstämda människa-häst kommunikation som höll på att växa fram, men tyvärr fanns där ingen hjälp att få.

Har du jobbat din häst utifrån dessa principer? Om inte, ta hjälp och gör det, er relation kommer att bli så mycket bättre.

tisdag 1 december 2009

Advent-Event 6/12

Snart är det tradition! För andra året i rad blir det en inspirerande demo följt av glögg och mingel. Välkommen!

Tema för demonstration: Skritt - gångarternas moder

Läs mer här >>

Perception på Globen

perception, varseblivning, mental tolkning av förnimmelser producerade av stimuli från omvärlden, den grundläggande funktion genom vilken levande varelser håller sig informerade om omgivningen (Nationalencyklopedin)

Jag och Maria var på Globen i fredags och här är några av de mentala tolkningar jag har med mig hem:

Vid förmiddagens stilhoppningen ser jag mjuk ridning med osynliga hjälper och Maria Gretzer och Pether Markne ser passiv ridning. När hästen tappar aktivitet, beskrivs detta som att ryttaren inte är aktiv nog med skänkeln. Jag ser det som att effekten av skänkelns inverkan minskar. Ska jag då göra en större gest med skänkeln (som en åskådare kan se tydligt) eller ska jag se till att hästen svara bättre för den gesten jag gör?

Vid Master Clinic för Hubertus Schmidt ser jag en häst som under ett fåtal steg i slutan tillåts av ryttaren att ta fram näsan i lodlinjen istället för bakom. Schmidt ser en häst som går mot handen. Jag såg en häst som mjukt fyllde ut den ramen ryttaren gav, inte en häst som stretade mot tygeln.

Och återigen har jag sett att hoppryttarnas hästar är mer hanterbara vid prisutdelning och ärevarv än dressyrryttarnas. Är inte det märkligt? Att ekipage specialiserade på ridbarhet och lydnad – för det är väl vad dressyr är går ut på? - får problem när det ska göra annat än att rida efter bokstäver på avgränsat område?

I mina ögon stod fransmannen Jean-Francois Pignon för absolut största behållning. Helt makalöst! Han visade dels hur han jobbar med en för honom ny häst (en 5-årig ridskolehäst) och på kvällen blev det ett show-nummer med 6 ston, alla helt lösa. Hans sätt att hantera spöt som en känslig och nästan levande förlängning av armen var magisk, för att inte säga kommunikationen med hästarna! Här finns en länk till en amatörvideo på YouTube för dig som missat.

Det jag ser när jag tittar på Pignon är ledarskap baserat på kontroll av den egna kroppen och knoppen, samt ett 100% fokus på vad hästen säger med sitt kroppsspråk. Vad ser du?