torsdag 30 juni 2011

"Bakom hand" 1949

Jag satt och bläddrade i ”Academic Equitation” (1949) av General Decarpentry och hittade den här bilden som fick mig att haja till:



Ryttaren till vänster är från Saumur i Frankrike (ungefär Frankrikes motsvarighet till Spanska Ridskolan i Wien, här utbildas ryttare, tränare och hästar än idag.) och rider på hästen ”Taine”. Ryttaren till höger är en tysk ryttare.

Bildtexten översatt till svenska lyder så här:
1. Den tyska hästen travar på volt i höger varv (han är något för böjd). Taine galopperar på volt i vänster varv. Båda ryttarna använder en lätt justerad stångtygel. Notera den tillfälligt tillbakadragna ytterskänkeln hos ryttarna, framförallt synbar på Taine.”

Det som fick mig att haja till och titta en extra gång (förutom att hela boken i sig är mycket intressant) var författarens kommentar ”han är något förböjd” om hästen till höger på bilden. Jag hade inte gjort den bedömningen. Hade du?

Det är intressant att fundera kring hur vår uppfattning om hur en häst som går på tygeln ser ut, och hur denna uppfattning verkar ha förändrats från då när den här boken skrevs 1949 och fram till idag.

Men vem var General Decarpentry undrar du. Vad visste han om dressyrridning? Han visste nog en hel del. Han bestämde sig i unga år för att göra karriär inom det franska kavalleriet vilket ledde till att han i fjorton år red i Cadre Noir och under åtta av dessa år som ”Ecuyer” (rid-mästare). Från 1933 var han aktiv som domare vid internationella dressyrtävlingar i Europa och i övriga världen. Under ett antal år var han även ordförande i FEI's dressyrkommitté. Så det här är inte åsikten från någon eremit utan från en den tidens aktiva internationell dressyrdomare. Det tycker jag är intressant och tankeväckande.

onsdag 22 juni 2011

Blue Cross Body Scoring - ett verktyg mot övervikt

Jag vill göra er uppmärksamma på att dagens inlägg innehåller en del starka bilder, känsliga läsare varnas.

Ohälsosam övervikt är ett eskalerande problem för ponnyer och hästar. Att vara överviktig för en häst och inte minst ponny ökar radikalt risken för fång och en rad andra sjukdomar.

Jag vill varmt rekommendera svenska Blå Stjärnans engelska motsvarighet Blue Cross och deras Fat Horse Slim-projekt



Ponnyn på den här bilden får en 4 på en skala mellan 1-5 där även halva steg räknas. I mina ögon såg den här ponnyn ut som många andra ponnier jag ser idag, kanske uppfattade jag nog att den var åt det slanka hållet. Men tro mig, efter att ha sett hur det ser ut inuti en häst med en lätt rondör har jag som målsättning att hålla mina hästar närmare 3 än 4.

Hästen börjar nämligen samla på sig fett på insidan och hur det kan se ut får ni se här. Insida bukvägg


I tarmkäxet


Och till sist den sk späcknacken

och det på en häst som inte alls såg ut att ha någon späcknacke...

Som ett led i att ge din häst ett friskare liv, ta dig tid att läsa igenom Blue Cross hemsidan. Köp ett viktmåttband, kläm å känn på din häst för att se var på skalan den hamnar. Hjälp din häst att hålla vikten genom att undvika att överutfodra den och analysera ditt grovfoder så att du vet vad hästen egentligen äter. Sträva efter att vara på den gröna sidan även under den betesgröna tiden.

torsdag 16 juni 2011

Klas Adam Ehrengranat



Jag var måttligt intresserad av historia i skolan, men när jag insåg att jag kunde relatera årtal, kungar och samhällsutveckling i stort på den tidens hästhållning och ridning då blev det mycket intressantare. Ok, jag erkänner, jag är en hästnörd ut i fingerspetsarna. Så, vad vet du om Sverige runt sekelskiftet 1700-1800-talet?

Gustav IV Adolf var kung (son till Gustav III, kungen som mördades på maskeradbalen) och han var inte enväldig helt och hållet men till stor del. Bl.a. förklarade Gustav IV Adolf krig mot Frankrike då Sverige inte ville vara med i Frankrikes handelsblockad gentemot Storbritannien men här gick det inte så bra för Sverige och Gustav IV Adolf vsatte 1809 och hans farbror Karl XIII blev kung.

Jag vet numera att vår alldeles egen ”Ridkonstens Fader” levde vid samma tid. Klas Adam Ehrengranat (1751-1842) var veterinär och officer i kavalleriet. Han utbildade sig i ridkonst dels i Sverige vid Uppsala Universitet och även utomlands i Danmark och Preussen. Under sin tid var han bl.a. chef vid Flyinge och senare ridlärare åt kungafamiljen. Ehrengranat tränade hästar att utföra skolorna ovan mark och det är därför han har fått benämningen ”Svensk Ridkonst Fader” (Källa: Bo Furugren, ”Svensk ridkonst genom tiderna”).

Ehrengranat skrev tre böcker:
Hasledens byggnad, fel och fullkomligheter (1809)
Om hästens rörelser i deras samband med ridkonsten (1818)
Ridskolan eller ridläran (1836)

Till skriften ”Om hästens rörelser i deras samband med ridkonsten” konstruerade Ehrengranat en rörlig modell av häst där benen och halsen kunde placeras i olika positioner. Denna mobilhäst finns bevarad ännu idag och om jag inte har fel så finns den på Strömsholm.


Boken ”Ridskolan eller ridläran” handlar om hästens och ryttarens utbildning och den som har tur kan få tag på boken på ett antikvariat, vi andra får läsa den när vi besöker Kungliga Biblioteket i Stockholm. Jag har läst delar av boken. Den är inte helt lätt att läsa för den innehåller en hel del låneord. Hästens ben kallas tex för ”leggingar” från engelskans ”leg”, och gångarter benämns ”allyrer” efter franskans ”allyr”. Trots detta är Ehrengranast bok fascinerade läsning. Till exempel har han ett avsnitt om ”motkänningar”. Med motkänningar menar han den känningar som ryttaren får av hästen. När du sitter på hästen i avspänd hållning och hästen rör sig i sina olika gångarter så uppstår rörelser i din kropp och dina leder och det är detta som Ehrengranat menar med motkänningar. Ryttarens förmåga att uppfatta dessa känningar ligger enligt Ehrengranat till grund för ryttarkänsla, alltså att kunna avgöra när en hjälp ska ges till hästen och med vilken intensitet.

När Ehrengranat skriver om hästens samling pratar han om beredande och hög samling. Beredande samling delar han in i två faser, en mindre och en starkare grad. Den mindre graden innebär att halsen ”riktas” dvs en horisontell linje från manken ”råkar strax under hästens öga” samt att bakbenen befinner sig med ”häsarna på höfttryck-linien”. Den starkare graden av beredande samling innebär att halsen är ”stående”, dvs en horisontell linje från manken”stryker i närheten öfver hästens näsborrar, och perpendikulär linea från nacken faller vid tåen”, samt att bakbenen befinner sig med ”häsriktning på ländtryck-linien”.



Ehrengranat avslutar sin bok med ett avsnitt han kallat ”Några Sanningar”, här är ett kort urval av dessa:
”Framkasta målet till morgondagen, då stridens utgång hotar att blifva äfventyrlig, så undviks straff-lectioner. Deri ligger något mästerligt. Slå hästen strax kan enhvar.”

”All ridning skall begynnas med hästens hufvud”

”Ifrån hufvudet genom kotradskedjan och tyngdpunkten går ryttarens inverkande kraft till hästens ben, och ju mera han fullkomnar meddelandet deraf, ju mera vinnes makt öfver hästens fötter.”

”Ryttarens hand är handen af en virtuos, hvars takt öfverstiger all nöjaktig beskrifning”


*************************************************

Förbättra din sits, balans och koordination - klicka här!

Förbättra din kommunikation med din häst - klicka här!

*************************************************

torsdag 9 juni 2011

Känsla för känsel ger ökad perception

Vi brukar säga att människan har fem sinnen; hörsel, syn, lukt, smak och känsel. Några intressant fakta om känsel som jag hittat i boken "Människans och djurens sinnen" Av L och M Milne.

I boken pratar de om att upplevelsen av beröring skiljer sig mellan att röra vid och att bli rörd vid. Beröring som vi själva orsakar genom att vi rör oss är vi "beredda på" och märker den knappt. Har du långt hår t ex och sätter på dig en tröja kommer håret att tyngas ner av tröjan men det besvärar dig inte. Om någon däremot lägger något på ditt hår reagerar du på en gång.

Vi kan med känseln i fingertopparna avgöra en ytas material med förbundna ögon, tygkvalité, pappersstrukturer, känna av tunnatunna graverade eller etsade linjer i metall eller glas, temperaturer och en vätskas viskositet. Men för att hålla vår uppmärksamhet vid liv måste det vi beröra, vara i rörelse, annars upphör vi att förnimma känslan.

I boken beskrivs det som att någon ligger på magen och en äppelkärna ramlar ner på ryggen. Landningen noterar vi (en vibration) men eftersom äppelkärnan sen ligger still så glömmer vi den. Om det sen landar en fluga på ryggen och tar två steg så har huden vibrerat till lite mer och vi får en obetvinglig lust att klia oss.

I detta med att känna och känsel finns något som är av betydelse för oss som rider och som vill utveckla vår ryttarkänsla. Om vi håller handen om tygeln med en viss kraft och sen håller handen helt stilla upphör vi att känna med vilken kraft vi håller i tygeln och vi tappar förmågan att ta emot signaler från hästen. Det är rörelsen med handen på tygeln och hästens rörelse av tygeln som håller våra känselsinnen alerta.

Det samma gäller för hästen. Om vi tar tygeln och sen bara håller slutar vårt hållande vara en signal utan blir "något" som hästen aningen ignorerar eller försöker komma undan. För att hålla hästens känselsinne alert behöver vi skapa rörelse.

Den klassiska ridningens tygeltag som har en inbyggd cirkelrörelse i varje tygeltag framkallar rörelse i hästens mun och mungipa. Om hästen och du har stumnat i tygeltaget, vibrera tygeln så vaknar både ditt och hästens känselsinne till liv. Cirkelrörelsen kan göras stor eller liten beroende på hästen och ryttarens utbildningsnivå. Det viktiga är att den rör även på ryttaren, må det vara blott fingrar eller hela underarmen.

Den efterstävansvärda stilla ryttarhanden och den stilla hästmunnen finns bara där det finns och tillåts rörelse. All annan stillhet är kamp och kramp.

"Ridning är en svår konst, det är därför det är så roligt."
Gehnäll Persson

torsdag 2 juni 2011

Perception: mer om att höja hästens nacke

Tack för kommentarerna och reaktionerna till mitt förra inlägg om att höja hästens huvud. Jag uppskattar verkligen att ni tar er tid att skriva och delar med av er perception av det ni såg.

I kommentarerna skrevs bla att praktiken i filmklippet uppfattades som ryckig, att om jag med min kropp gör det som hästens ska göra så får jag en uppfattning om hur det är, och att höja hästens huvud ser ut som en träningsmetod där hästen knäcker ryggen.

Nu tänkte jag ta chansen att berätta om vad jag ser enligt min dagsaktuella perception.

Jag håller med om att praktiken i filmklippet är ryckig, att ryttaren kan vara mer precis, mer effektiv och därmed smidigare och ha en lättare kontakt. Det jag ser är en ryttare som håller på att lära sig ett nytt sätt att använda sina händer. När man testar något nytt blir rörelserna lätt för yviga och man använder lätt för mycket styrka istället för teknik. Detta är inte slutmålet, utan de första stapplande stegen.

Kan jag verkligen känna i min kropp hur det känns i hästens kropp? Kanske är det så. Jag har dock nyckelben som förankrar min armar (framben) i ryggraden. Hästen saknar nyckelben. Hästens framben förankras i halskotpelare/ryggraden endast med senor och muskler. Vad innebär det? Den här infallsvinkeln hänger också ihop med min nästa kommentar. Vilka rörelsemönster och vanor har hästen med sig sedan tidigare? Hur pass optimal hållning och muskeltonus rörde sig hästen med tidigare? Jag kan ”höja” min nacke, dvs sträcka ut framsidan av halsen med olika kvalitet:
*) jag kan med avspänd muskeltonus låta huvudet komma bakåt, eller tappa huvudet bakåt genom att helt släppa de muskler som håller huvudet (aj!)
*) jag kan föra huvudet bakåt utan att svanka mer, eller helt kollapsa i min ländrygg och svanka okontrollerat (aj!)
*) etc

Är du nyfiken på att utforska med vilken kvalitet du använder din egen kropp kan jag rekommendera lektioner i Alexanderteknik med Maria!

När jag tittar på filmklippet ser jag en häst som tidigare hängt på handen (ifrågasatt med sin vikt)och därmed hängt på bogarna vilket i sin tur lett till att ländryggen kollapsat (sänkts) och bakbenen hamnat långt bak. Jag tolkar det jag ser som att den sänkta ländryggen är ett resultat av den tidigare ridningen, kanske har ryttaren även ridit med fixerade låga händer vilket också brukar leda till att hästen skjuter ut bakbenen.

Hur ska denna situation nu ändras?

1) ryttare måste få ett nytt sätt att tänka i hur händerna kan användas som i sin tur ger hästen möjlighet att ändra sitt sätt att använda sin kropp. Utan en förändrad ridteknik kan inte hästen ges utrymme att använda sin kropp annorlunda.

2) hästens invanda rörelsemönster måste också ändras och på det sätt som Philippe arbetar är det först och främst få hästen att sluta hänga på bogarna (balansera om sig) och bli lätt i handen (bryta vanan av att ifrågasätta med sin vikt). Ryttaren gör detta genom att använda de la Guérinières
halvhalt (resa handen rakt upp, genast följt av en omedelbar sänkning av handen) med syfte att höja hästens nacke. Höjden på nacken beror på den individuella hästen. I detta skede höjer ryttaren tills hästen inte längre lägger tryck på bettet. Denna halvhalt är inte ett konstant dragande uppåt utan rytmiskt upprepade halvhalter (höjning följt av sänkning).

3) Nästa steg, som inte syns i den korta filmen är att låta hästen sänka huvud och hals, men bara under förutsättning att hästen inte faller tillbaka i sina gamla vanemönster

Prioritering – lätthet eller yttre form?

För mig är alltid lätthet i kontakten mellan min hand och hästen mun viktigare än hästen ytter form. Lättheten i kontakten har prioritet över hästens yttre form. En häst i balans är lätt i handen eftersom den inte behöver stödja sig på bettet. Hästen är självbärig. Lätthet i handen är en förutsättning för att hästen ska kunna använda hela sin kropp optimalt, dvs i samling ha en engagerad ländrygg, bakben under kroppen och resning av nacken och i inte lika samlad form ha sträcka nacken framåt/nedåt, ökat påskjut av bakbenen men fortfarande ett anpassat engagemang av ländryggen.

Balans och lätthet har prioritet över hästens yttre form. Det är min perception.