onsdag 30 mars 2011

Handen dominerar

Här sitter jag och skriver på det sista inlägget på vårt andra år som bloggare. Det känns faktiskt både magiskt och fantastiskt. Det absolut bästa med att blogga är att mitt sätt att betrakta ridning och hästhantering i stort påverkats - jag ser mer helt enkelt.

Det sämsta skulle väl vara att det är svårt att arbeta för ett vidgat synsätt på ridning, ryttare, hästhantering och relationen häst-ryttare. Det sitter så mycket i väggarna och det finns så mycket etablerade "sanningar" som får hänga kvar trots att ny forskning visar att det är hög tid att släppa det gamla.

Ni som läser vår blogg har i era kommentarer och det faktum att ni följer den visat att ni vill bidra till en förbättring av människa-häst relationen, tack!

Inför vårt tredje år hoppas jag att fler ger sig själva möjligheten att ompröva sina gamla kunskaper. Att ompröva är inte detsamma som att förkasta, men det kan visa sig vara läge för en uppdatering. "Det är det du tror att du vet som hindrar dig från att lära nytt."

Och nu över till något helt annat. Det är så himla intressant att handens vara eller inte vara i ridning är ett så brännhett ämne. Det verkar pågå ett ställningskrig mellan "sitsryttare" och "handryttare".

På Lenas blogg förra veckan skriver anonym i sin kommentar att "Tränset och handen är ett maktmedel som ofta missbrukas eftersom hästen har väldigt hög sensorik i sin mun och genom att nyttja det kan vi underordna hästen." Jag håller med anonym i detta, hästens mun är mycket känslig och en oskolad hand (medvetet grov eller omedvetet grov) kan absolut tvinga hästen till underordning.

Kruxet är bara att en oskolad (eller okänslig) hand kan tvinga hästen till underordning även om man rider bettlöst. All inverkan på hästens huvud, i mun eller på nosrygg, påverkar hästens balans. Det går att försätta hästar i obalans även utan bett!

Bilden (tagen från Vetenskapens värld, Människan från 1985) illusterar kroppen med utgångspunkt för hur stora delar av hjärnbarken som styr olika delar av kroppen. Figuren med lila hand illusterar den "motoriska homunculus" och den med gul hand den sensoriska. Eftersom nervbanorna korsar över i hjärnan och höger hjärnhalva styr vänster sida av kroppen så ligger färgkoderna för vänster sida till höger ovanför figuren. De sensoriska nerverna skickar signaler från kroppen in till hjärnan och de motoriska tar hand om trafiken i den andra riktningen.

Bilden talar sitt tydliga språk, handen dominerar. Handen har tillgång till en stor del av hjärnas motoriska och sensoriska kapacitet. Den har all potential i världen att bli lyhörd, känslig, finstämd och välkoordinerad, det vi som ryttare behöver göra är att skola den.

Med en skolad hand kan vi, med eller utan bett, inverka på hästen så att vi ger hästen möjlighet att, med bibehållen balans, utföra det arbete vi begär av den.

onsdag 23 mars 2011

Ryttarens hand, den främsta hjälpen. Eller?

Jag har tidigare skrivit om ryttarens hand som den främsta hjälpen inom klassisk ridning.

Det är de la Guérinière som i sin bok skriver att handen är den främsta hjälpen.

Men allt beror ju på hur man ser på saken. Jag kan tycka att den främsta och första hjälpen jag har för att kommunicera med hästar är min hjärna, mitt intellekt, mitt sinne. Att vara medvetet närvarande och att visualisera är kraftfulla verktyg för att kommunicera med hästar. Kroppsspråket och för all del när jag rider, min sits, är också detta mycket användbara verktyg.

Men det krävs en specifik förutsättning för att hästen ska reagera på dessa subtila signaler.

Jag måste ha hästens uppmärksamhet.

Gång på gång ser jag hur ryttare som säger sig rida med sätet som den främsta hjälpen ta till handen när hästen inte lyssnar, inte förstår, eller inte kan eftersom ryttarens uppfattning om hur hästen borde röra sig inte stämmer överens med hur hästen föreslår att den ska röra sig. Ryttaren tar då till handen men eftersom handen inte får höjas finns det bara en sak att göra och det är att dra bakåt.

Dragkampen är ett faktum.

Men det är inte så här det ska vara när handen är den främsta hjälpen.

Min poäng är att när jag inte längre har hästens uppmärksamhet, då funkar inte kommunikation med varken visualisering eller kroppsspråk heller. Det som då funkar är handens inverkan på den yttre ändan av hästens hävarm (huvudet). Jag kan stoppa min häst från att skena hem efter mötet med älgarna, men inte utan tränset. Jag kan dock lova att jag i det läget inte drog bakåt med någon av mina händer.

Handen är ett verktyg som kan kontrollera hästen i farliga situationer, men bara om jag använder handen rätt.

Detta är mitt första argument för att handen trots allt är den främsta hjälpen.

Om handen inte vore en viktigt hjälp, varför rider vi då med träns eller någon annan form av huvudlag? Det finns undantag, du kanske såg fransmannen Pignon när han var på Globen för något år sedan? Jag tycker att det är intressant att han tränar sina hästar först med träns och sadel för att sedan gradvis plocka bort utrustningen. Enligt honom själv är det verkliga testet att plocka bort tränset, då först vet han om han verkligen har hästens samarbete eller inte.

Pignon har utan tvekan tagit hästträningen mycket längre än vad jag gjort. Men tänk om du tränade din häst med målsättning att kunna ta bort tränset, vilket ”stöd” skulle du då vilja ha?

En gemensamma nämnaren för all bra ridning som jag ser det är strävan efter lätthet i kontakten med bettet. En eftersträvansvärd kontakt är enligt mig ca 250 – 400 g. Att handen ses som den främsta hjälpen inom klassisk ridning innebär inte att hästen ska hänga på bettet eller ryttaren behöva styrketräna armarna för att orka samla hästen, tvärtom!

Bettets placering i hästens mun, och därmed i den rörliga yttre ändan av hästens ryggrad ger den skolade, känsliga ryttaren möjligheter till stort inflytande över hästens hållning. Detta är ett verktyg som inte kan ersättas av varken kroppsspråk eller visualisering.

Detta skulle kunna vara mitt andra argument för att handen är den främsta hjälpen, men jag tror inte att någon av dessa verktyg kan ersättas av de andra. En hand sitter ju trots allt på en kropp och styrs av en knopp.

Philippe Karl ser handen som en mycket viktig del av ridningen: ”Antropologer accepterar att människans hjärna har utvecklats i synergi med handen (vilket också är relaterat till att stå upprätt). Utan denna intelligenta hand kunde hon inte heller ha uppfunnit, skrivit, tecknat, målat, skulpterat, producerat musik... eller utvecklat ridkonst. En träningsfilosofi som bara ger handen en underordnad roll kommer tvunget leda till att tvingande och vulgära lösningar. Den kommer på avvägar och leder till kulturell regression”. (översatt av mig från ”Twisted Truths of Modern Dressage, 2008, sid 73)

Vad tror du?

onsdag 16 mars 2011

En lodlinje är mer än en rak linje

I tidigare blogginlägg har jag skrivit om den lodräta sitsen och varför det är viktigt att vi strävar efter att orientera kroppen kring lodlinjen.

Lena och jag har tagit några bilder där Lena agerar ryttare och jag håller i lodlinjen. Den första bilden nedan illustrerar den idag så vanliga något bakåtlutade sitsen - på den avviker ryttarens kropp rätt rejält från lodlinjen. Den uppmärksamma läsaren ser att Lena får balansera den bakåtlutade ryggen med att både föra fram både underskänkel och huvudet för att undvika att ramla bakåt. På en häst i rörelse hade hon dessutom fått använda sig av tyglarna för att hålla balansen.

Det går att få till en hyfsat rak linje mellan axel, höft och häl på den sitsen, precis som vi gör här på bilden men då möter den i sig raka linjen jordens yta med en vinkel mindre än 90 grader.

På den här bilden visar vi det som brukar kallas skrev eller hängsits. Här kan man se att avvikelsen mot lodlinjen är mindre än i de övre bilderna och att vinkeln är större än 90 grader mot marken. Även i denna sits kan ryttaren bli instabil och behöva balansera sig i tygeln men så länge hästen rör sig kontrollerat kan ryttaren ha en lätt kontakt i tygeln.

Sista bilden är vårt bidrag till att illustera den lodräta sitsen.

Jag vill tacka Lena och min stabila (om än omusklade) häst Woody för sin medverkan på bilderna.

Om du är intresserad av att provrida Woody så gäller det att vara morgonpigg. Lördagen d 2 april kl 9 finns det en möjlighet till en lektion (60 min) Alexanderteknik i Vallentuna. Läs mer på Birga under kurser/mässor.

Den 27 mars i Boden, via Distansridning i norr ger jag ett seminarium under den käcka rubriken "Passar min rumpa i min sadel?" Som en extra bonus kommer jag att ha ett skelett sittande i sadeln under den teoretiska delen. Det ger många aha-upplevelser kan jag lova!

torsdag 10 mars 2011

Rörelse från vikt eller kraft?

Den här veckan vill jag skriva om något som jag uppfattar är en central idé inom den franska klassiska ridningen: hur kraft och vikt påverkar hästens rörelser och samarbetet med mig som ryttare.

All rörelse, både hos hästar och människor, styrs antingen av muskellär kraft eller inverkan från jordens dragningskraft på våra kroppar, eller mer troligt en kombination av båda.

När du tappar balansen är det plötsligt jordens dragningskraft som bestämmer hur du rör dig. Rörelser som på detta vis initieras och styrs av din vikt (och inte dina muskler) har du svårt att kontrollera. Det här gäller även för hästar. Det finns två tydliga exempel på tillfällen när hästen låter dess vikt kontrollera dess rörelse.

Det ena är galopphästen. När galopphästen går för fullt (och det går vansinnigt fort! Jag har prövat på Täby Galopp) använder den sin vikt för att få och bibehålla fart. Man kan säga att den slänger iväg sin vikt framåt och springer sen i kapp den. Det här gör att galoppören oavsett hur trött den är inte kan stanna direkt efter mållinjen, utan han måste först få kontroll över sin vikt och sen kan han stanna, vilket kan bli ett halv varv senare på galoppbanan.

Det andra exemplet är den unga eller oskolade hästen som vänder huvudet utåt när hon svänger. När hästen gör detta ”tappar” hon sin vikt i rörelseriktningen. I vändningen får hon då springa ikapp sin egen kropp, hon är ur balans.

När hästens rörelser sker under stort inflytande av dess kroppsvikt så är rörelsen alltså i stor utsträckning okontrollerad av hästen själv. Ser man på rörelse på detta vis så blir det logiskt att träna hästen att inte använda sin vikt för att åstadkomma rörelse. En häst som använder sin vikt för att röra sig blir ofta tung i handen och du har svårt att kontrollera fart och riktning. Det du som ryttare då behöver göra är att få hästen att inte hänga på bettet vilket du gör med hjälp av en korrekt halvhalt där du höjer handen på så sätt att när du sänker handen har hästen balanserat om sig och är lätt i handen.

Att hästen balanserar sig innebär att hästen höjer hals och huvud, vilket innebär att hästen för över vikt till bakbenen.

Att hästen rör sig med hjälp av muskellär kraft är alltså det vi strävar efter. Men för att inte göra utmaningen att rida alltför lätt kan hästen även använda sina muskler på ett sätt som inte underlätta för oss som rider. En häst kan spänna sina muskler och till exempel inte ställa till höger när jag ber om det. Att hästen spänner musklerna kan bero på att den är stressad, alltså inte är lugn. Spända muskler kan också bero på att hästen fått vanan att röra sig med spända muskler när den rids. Om du t.ex. har för vana att ge tygelhjälper genom att föra handen bakåt, kommer hästen med stor sannolikhet att lägga sig till med vanan att spänna sina muskler för att skydda sig.

Vad kan du då gör om hästen är spänd i sina muskler men lugn i övrigt? Du kan vibrerar lätt i tygeln för att få hästen att mjukt röra på käken, eller träna hästen att smaka på bettet som om det vore en bit godis när du tar lätt kontakt i tygeln. Det var det här jag skrev om förra veckan och det som fransmännen kallar för ”cession de mâchoir”.

De här tankarna, om att dela upp på vilket sätt hästen kan försvåra för ryttaren att ha noggrann inverkan på hästens hållning vid ridning kallas på engelska för ”resistance of weight” och ”resistance of force”. Jag har inte sett några motsvarande begrepp på svenska varför jag har valt att översätta detta till motvärn genom vikt respektive kraft. Jag vill inte gärna översätta ”resistance” med motstånd för jag tror inte hästar gör motstånd om jag kan förklara vad jag vill på ett sätt som hästen förstår, däremot kan hästen skydda sig själv om jag misslyckas med att förklara vad det är jag vill att hästen ska göra.

För att med precision kunna kommunicera till hästen hur du vill att den ska röra sig, måste du öva upp din förmåga att känna (din perception) hur hästen rör sig.

**************************************************

Ur Kalendern:

Privatlektioner Nykvarn och Västerhaninge 12 mars. Boka lektion på info@ekipage-1.se

Privatlektioner Lagbo Stall, Östervåla 17 – 18 mars. Boka lektion på info@ekipage-1.se

Föreläsning "Klassisk ridning - hur och varför" 24 mars, Kalix

Plockepinn-Helg Piteå 26-27 mars. Boka lektion på info@ekipage-1.se

Kurs med Ed Dabney ”Six Keys to Harmony” 21-22 maj, Stockholm

Plockepinn-Helg med Klassisk Ridning och Alexanderteknik 3-5 juni, Vallentuna

onsdag 2 mars 2011

Lek utbildar

Att vara elev är att ta del av undervisning på lektioner.

Att vara elev är alltså att vara under visning - en lärare visar och förmedlar den kunskap hon eller han besitter till eleven och denna visning äger rum under en lek tion - (och nu blir det långsökt, jag vet!) men jag har tagit fasta på ordet lek och kompletterat med situation.

En elev är under visning i en lek situation. Den lekfyllda situationen är allt annat än tramsig, den har ett syfte, ett mål och det är att göra eleven till en framtida lärare - det är så kunskap förs vidare.

Under utbildningen till Alexanderlärare hade vi varje eftermiddag en stund av det som kallades games, alltså lekar. Då lekte vi med kroppen, vi experimenterade med rörelser, utforskade bland annat de muskelspiraler som finns i kroppen genom väl uttänkta lekar. De hade lika gärna kunna heta övningar, jag vet. Men det intressanta är att orden lek och övning framkallar helt olika associationer inom oss.

Lek blir fritt, otvunget och nyfiket - övning får oss ofta att söka efter rätt och fel. När jag har elever under visning vill jag uppmuntra leken. Eftersom det kan vara långt mellan lektillfällena är det viktigt att de som kommer till mig vågar leka på egen hand, att de provar och experimenterar med det vi gjort under visningen tillsammans.

Det är den egna leken som egentligen utbildar eleven, som ger tillfällen att fundera kring om något gick bättre och sämre än förra försöket. Och eftersom lekarna i AT är sånt vi gör flera gånger varje dag; sitter, står, går bland annat så kan den utbildande leken pågå så ofta som vi bara vill.

Lek framkallar oftare befriande skratt än övningar, lek är uppfriskande - övningar får lätt en bismak av måste/borde/skulle eller dåligt samvete. När vi leker kan vi unna oss att vara inriktade på perception istället för perfektion. Vi blir säkrare på vad vi verkligen kan och vad vi har kvar att leka med. Lek är i grunden en förutsättning för livslångt lärande.

Helgen i mars är full, men om du vill komma under visning och leka så är nästa tillfälle 2-3 april, i Vallentuna.