tisdag 29 december 2009

Svar på fråga om indirekt tygel

Det kom en fråga om indirekt tygel :

Hej Lena!
På din blogg skulle du gärna kunna få förklara hur vikten hamnar på diagonala bakbenet vid indirekt tygeltag- vad händer? Att direkt tygeltag ger vikt på samma sidas framben är ju inte svårt att känna. Men det vore ju logiskt att tänka sig att indirekt tygel på motsvarande sätt skulle lägga vikt på andra sidans framben. Men nu är det alltså bakbenet. Varför blir detta indirekta samlande?
undrar Linnea


Först vill jag passa på att tacka för frågan! Det är intressant att få ta del av vad du som läsare funderar på. Du har delvis rätt i din fundering Linnea, att den indirekta tygeln kan flytta hästens vikt till andra sidans framben. Det är en fråga om balans, både hos hästens kropp, och från din inverkan, på hästen.

Indirekt tygeltag är alltså en cirkulär rörelse av handen mot hästens nacke. Den önskade effekten av detta är att hästen flyttar sin vikt från tygeln du håller i. Beroende på viktsfördelningen hos hästen kan då två skiljda rörelser uppstå (förutsatt att hästen uppmärksammat signalen och reagerat på den):

1) hästen har huvud och hals i låg form (ungefär öronen i mankhöjd, näsan framför lodplan) vilket innebär att hästens kroppsvikt till 60 % är på frambenen. Hästen rör sig framåt innan du ger den indirekta tygelsignal och börjar nu att göra en vid båge. Låt oss säga att du gett indirekt tygel med höger hand, hästen gör då denna vida båge åt vänster. Hästen lyfter inte huvud och hals, viktsfördelningen mot diagonala bakbenet är därför minimal, men jämfört med höger fram så har både vänster fram och bak belastats mer. Effekten av det indirekta tygeltaget, på en häst med lång och låg hals (öronen i mankhöjd, näsan framför lodplan) är inte i någon större grad samlande.

2) hästen har rest upp huvud och hals (står som han/hon tittar ut över ett fält), vilket innebär att hästens kroppsvikt har börjat förskjutas mot bakbenen. Även här rör sig hästen framåt innan du ger den indirekta tygelsignalen. Effekten av den indirekta tygeln blir nu att hästen mer eller mindre gör en vändning på bakdelen. Har du gjort signalen med höger hand (och hästen uppfattat och reagerar på denna) så får du en bakdelsvändning åt vänster. I det här fallet bär diagonala bakbenet mest vikt jämfört med de andra tre benen.

Mellan exempel 1) vid båge och 2) bakdelsvändning förekommer alla tänkbara varianter av vändning som gradvis centreras mot en bakdelsvändning. Det är här balansen av effekten av den indirekta tygeln på hästens kropp kommer in, kombinerat med hästens viktsfördelning (alltså positionen av hals och huvud).

Det tål även att påpekas att effekten av indirekt tygel jämfört med direkt tygel, är en signal som hästen måste lära sig att förstå och utföra. Olika hästar har olika svårt för detta. En häst som lätt samlar sig har som regel lättare för indirekt tygel, medan en häst som har svårt att samla sig och få in bakbenen under höftledlinjen vanligen har svårare att reagerar på ett önskvärt sätt för indirekt tygel.

tisdag 22 december 2009

En tillbakablick med tanke på framtiden

Detta är mitt sista inlägg för i år och eftersom julruschen svept förbi mitt hus har hjärnan varit mer upptagen av tomten, SilverSara och julklappar än hästar och ridning...

Snart är det nytt år och då vill jag gärna berätta om hur det kommer sig att jag samarbetar med Lena.

För drygt två år sedan red jag första kursen för Lena hos Carina Sundström på Birca hästgård i Piteå. Redan där och då förstod jag att det denna kvinna kunde skulle vara guld för mitt sto hemma som varit avställd i ett antal år.

Under de åren hade jag provat "sätta igång" henne i enlighet med veterinärens instruktioner, andra instruktörers instruktioner, goda vänners råd och tips och för varje gång var hon sämre när jag slutade än när jag började. Jag var uppgiven.

Så äntligen kom den dagen då Lena kom upp till Kalix och arbetade min häst på banan för första gången. Den synen glömmer jag aldrig, inte heller Lenas förvånade utrop:
- Vad är det som händer??! Vad gör hon med sin hals? Det här har jag aldrig varit med om förut! (Tänk er en häst som vrider halsen så att ganascherna nästan är helt vända uppåt.)

Med den kunskap som Lena har i träning av häst från ruta A kunde hon ge mig verkningsfulla övningar som satte ihop kroppen på min häst bit för bit. Faktum är att det Lena lär ut är dressyr och rehabilitering i samma andetag.

Lenas kunnande ger henne en blick för vad det är som händer/inte händer hos hästen jämfört med vad som borde hända. Hennes tydliga instruktioner gör att det möjligt att arbeta på egen hand mellan träffarna. Jag har alltid fått veta vad jag ska sträva efter hos hästen i form av rörelsekvalité. För om jag inte vet vart jag vill kan jag heller inte bedöma om min valda väg leder i rätt riktning (jmf AT's directions)

Rustad med en ängels tålamod tar sig Lena an ombörjaren (läs: mig), för det är en särskilt tuff resa. Sen ser hon potentialen i varje häst och vill verkligen hjälpa den och ryttaren att hitta en hållbar ridning för framtiden.

Grunden i Lenas skolning, med hästen i fokus, har tydliga kopplingar till grunden i Alexandertekniken. Våra önskningar i form av kvalitén på samvaron med hästen är lika och det gäller avsuttet som uppsuttet.

Så om jag får föreslå ett löfte för 2010 så är det att du tar en lektion för Lena, på din egen eller hennes skolhäst. Då får du prova de tre tygeltag som styr hästen och öva konkret i 8-volten. Prova, för det kan ge året en ny vändning!

Tack för att du följt oss under året och ha nu en riktigt god jul, ett gott slut och ett gott nytt år!

PST! Ett särskilt tack till Jenny för dina filmer från globen och JFP.

tisdag 15 december 2009

Dag Nätterqvist

En sann mästare av ridkonst har gått ur tiden. Dag Nätterqvist avled den 20 november i år. Jag hade aldrig nöjet att träffa honom personligen, men jag har varit och är inspirerad av det han skrivit på sin hemsida. Du som inte redan besökt hans hemsida, gör det. Läs den, det är den värd.

Du kan läsa minnesord om Dag Nätterqvist här >>.

Denna veckans blogg-inlägg är tillägnat Dag Nätterqvist.

Lång och låg



”Lång och låg” pratas det ofta om i hästsammanhang. Ofta i samma andetag som ”överlinjen”, ”höja ryggen”, ”lång hals” osv. Men vad betyder det egentligen? Och framförallt, hur låg är hästen i lång och låg egentligen?

En häst som beter gräs på marken, den är sannerligen lång och låg. Och en häst som får lång tygel efter att han/hon jobbat bra (läs varit lätt i handen) i samlad form släpper också halsen framåt nedåt. Ibland så lågt att nosen hamnar i backen. Också det sannerligen en lång och låg form. Nu är detta en form som dels gör att hästen får väldigt mycket vikt på framdelen, och dels snarare släpper rygg- och halsmusklerna än länger och sträcker dem. Därmed inte sagt att hästen inte ska få sträcka/släppa ner om han/hon vill detta efter att du jobbat den i mer samlad form. En häst som söker sig till denna form talar om att han/hon antagligen fått mjölksyra i musklerna i ovansidan av hals och rygg och behöver vila dessa.

Åter till lång och låg. En av de viktiga muskler i detta sammanhang är den långa ryggmuskeln, Longissimus Dorsi. På Dag Nätterqvists hemsida kan du läsa följande om denna muskel:

”Höjer vid sammandragning halsens bakre del och kan även höja framdelen. Den blir då tjock och stark - tål tyngd. Vid avslappning (Filémuskeln ej satt bäckenbenet i brantare läge) blir den tunn och lång och släpper ner halsens bakre [min markering] del. Denna muskel är kroppens största och längsta.

Ursprung: Den utgår från undersidan av höftbensvingen, i vilken region den står i förening med den viktigaste lårledssträckaren - M Gluteus medius. Dessutom utgår den segmentellt från tornutskotten, kors-, länd- och bröstregionens kotor.
Fäste: Den fäster segmentellt på ländkotornas tvär- och ledutskott, bröstkotornas tvärutskott samt upptill på andra till artonde revbenet. Vid tolfte revbenet delar den sig i två delar (huvuden) varav det övre (M Spinalis et semispinalis) fortsätter framåt under M Semispinalis capitis och fäster på de sista fyra halskotornas tornutskott. Den nedre delen (M Longissimus cervicis) fäster på de främre revbenen och de fyra sista halskotornas tvärutskott. 
Funktion: Vid dubbelsidig funktion är M Longissimus dorsi den starkaste och viktigaste ryggsträckaren. Den sträcker även halsen och höjer dess bakre del (4 - 7 halskotan) samt stabiliserar sacroiliacaleden. Samt bäckenbenets strama fästande vid korsbenet. Vid enkelsidig funktion böjer den ryggen åt den aktiva sidan.”




För att denna muskel ska längas måste hela halsen, inkl basen på halsen, att sträckas ut horisontellt, dvs med öronen i mankhöjd samt nästan framför lodplan. Om hästen drar in näsan (jag utgår från att du som ryttare inte drar in hästen näsa genom att använda handen bakåt) så har hästen släppt delar av överlinjens muskelkedja. Om hästen går i sk rollkur eller hyperflexion (alltså näsan nästan i bringan) så sänks vanligen inte basen på naken, utan basen höjs snarare. Detta innebär att Longissimus Dorsi aldrig sträcks. På den översta bilden rider jag min mors arab Pargon OX. Idealt vore om han blev ytterligare något mer horisontellt utsträckt i halsen.

Hos en korrekt riden och väl skolad häst kan musklerna (och då inte bara ryggmuskeln som är nämnd här) gå från ett kort läge till ett längre läge mjukt och smidigt utan att musklerna drar ihop sig, krampar, spjärnar emot eller släpper all tonus, och så klart utan förlust av balans i resten av hästens kropp. Det är ett sätt att besrkiva vad som menas med en lösgjord häst.

tisdag 8 december 2009

på den inslagna hjärnvägen

Här blir det en fortsättning på tankar kring hjärnan och kommunikation.

Igenkänning, anknytning och härmning är tre viktiga funktioner i härnan. De fyller en viktig funktion för vår och hästens inlärning.

På Globen arbetade Jean-Francois Pignon (JFP) med en valack och han använde sig av dessa funktioner på ett mästerligt sätt.

Våra hjärnor, precis som hästens, försöker göra världen begriplig dvs vi letar efter mönster. I början av arbetet med hästen fanns det inget mönster för hästen. Dess uppmärksamhet fanns överallt i Globen. Det JFP gjorde vara att så snart hästen var på väg att kliva över en av honom fastställd gräns så gav han den en snärt med spöt. EN snärt, kort och lätt och valacken blev påmind om hans existens. Eftersom det upprepades flera gånger utkristalliserades ett mönster som valacken började känna igen - JFP blev "synlig" för honom.

När så JFP blivit synlig för valacken gick han vidare till att arbeta med anknytningen. Han rörde sig runt valacken; fångade hans intresse, flyttade honom och presenterade sig för valacken för både höger och vänster öga. Det senare är viktigt eftersom hästens hjärnhalvor har hand om varsitt öga, vilket gör att det som är bekant för vänster öga uppfattas som nytt med höger öga.

Mitt i denna process hände det som kallas join up, hästen knöt an till JFP och i den stunden kunde JFP släppa grimskaftet och hästen följde honom dvs härmade honom utan problem.

Det vi fick se var en elegant fransk variant på det amerikanska arbetet i rundkorall. Eftersom hästen inte sprang runt och JFP avstod både från grova gester och prat i mikrofonen (han tog bort den helt efter ett tag) så blev det en väldigt stillsam föreställning. Så stillsam att flera i publiken antagligen ledsnade och helt enkelt lämnade hallen för att "ingenting hände" där ute på banan.

Hade speakern varit insatt i det som hände hade han kanske kunnat hålla kvar intresset för den finstämda människa-häst kommunikation som höll på att växa fram, men tyvärr fanns där ingen hjälp att få.

Har du jobbat din häst utifrån dessa principer? Om inte, ta hjälp och gör det, er relation kommer att bli så mycket bättre.

tisdag 1 december 2009

Advent-Event 6/12

Snart är det tradition! För andra året i rad blir det en inspirerande demo följt av glögg och mingel. Välkommen!

Tema för demonstration: Skritt - gångarternas moder

Läs mer här >>

Perception på Globen

perception, varseblivning, mental tolkning av förnimmelser producerade av stimuli från omvärlden, den grundläggande funktion genom vilken levande varelser håller sig informerade om omgivningen (Nationalencyklopedin)

Jag och Maria var på Globen i fredags och här är några av de mentala tolkningar jag har med mig hem:

Vid förmiddagens stilhoppningen ser jag mjuk ridning med osynliga hjälper och Maria Gretzer och Pether Markne ser passiv ridning. När hästen tappar aktivitet, beskrivs detta som att ryttaren inte är aktiv nog med skänkeln. Jag ser det som att effekten av skänkelns inverkan minskar. Ska jag då göra en större gest med skänkeln (som en åskådare kan se tydligt) eller ska jag se till att hästen svara bättre för den gesten jag gör?

Vid Master Clinic för Hubertus Schmidt ser jag en häst som under ett fåtal steg i slutan tillåts av ryttaren att ta fram näsan i lodlinjen istället för bakom. Schmidt ser en häst som går mot handen. Jag såg en häst som mjukt fyllde ut den ramen ryttaren gav, inte en häst som stretade mot tygeln.

Och återigen har jag sett att hoppryttarnas hästar är mer hanterbara vid prisutdelning och ärevarv än dressyrryttarnas. Är inte det märkligt? Att ekipage specialiserade på ridbarhet och lydnad – för det är väl vad dressyr är går ut på? - får problem när det ska göra annat än att rida efter bokstäver på avgränsat område?

I mina ögon stod fransmannen Jean-Francois Pignon för absolut största behållning. Helt makalöst! Han visade dels hur han jobbar med en för honom ny häst (en 5-årig ridskolehäst) och på kvällen blev det ett show-nummer med 6 ston, alla helt lösa. Hans sätt att hantera spöt som en känslig och nästan levande förlängning av armen var magisk, för att inte säga kommunikationen med hästarna! Här finns en länk till en amatörvideo på YouTube för dig som missat.

Det jag ser när jag tittar på Pignon är ledarskap baserat på kontroll av den egna kroppen och knoppen, samt ett 100% fokus på vad hästen säger med sitt kroppsspråk. Vad ser du?

onsdag 25 november 2009

Globen på fredag?

Lena och jag ska vimla på Globen under fredagen. Om du ser oss i våra Ekipage-1 och Birga jackor så hejda oss gärna för en pratstund.

Slutet på gårdagens inlägg blev aningen luddig så jag har försökt tydliggöra min tanke idag.

Ha det gott i hösten och kom ihåg reflexer!

Maria

tisdag 24 november 2009

De' e en makalös manick!

Hjärnan är ett av universums mest komplexa organ som fascinerat forskare under långa tider. Vår hjärna är aktiv redan i livmodern och experiment har visat att barn som för höra viss musik redan i moderlivet känner igen den som nyfödd.

Hjärnans förmåga till igenkänning är stor och det är betydelsefullt för små barn. Det är livsviktigt att veta vem som är den viktigaste vårdaren och små barn bekräftar fort kontakten till mamman (som oftast är förste vårdgivare). Forskare kallar detta anknytning och en bra anknytning ger en god grund för individen som växer fram i det lilla barnet.

Sen har vi förmågan till härmning, det är väl därför vi säger åt våra barn - Gör som jag säger och inte som jag gör! För vi vuxna genar ofta i kurvorna där vi begär att barnen ska gå den raka vägen.

Även om hästens hjärna är mindre än vår har fölet samma basala funktioner som nyfödd; igenkänning, anknytning och härmandet.

För barn är världen absolut, det du säger förväntas gälla. Ironi, att med hård röst säga "Det var ju bra" skapar osäkerhet hos små barn. Är det orden eller tonfallet som gäller? Ett nej i ena stunden, ett ja senare skapar osäkerhet. Själv gör jag ofta felet att jag berättar om en planerad utflykt långt innan den ska äga rum och det gör min 5 åring tokig för "senare" saknas i hans värld, han tolkar det som idag. Snacka om frustration när det är läggdax och det utlovade inte har skett!

Med åren mognar hjärnan och vi kan börja tänka abstrakt, planera för framtiden till exempel eller berömma något som varit bra under dagen vid läggdax.

En häst kommer aldrig dit, dess hjärna blir kvar i den absoluta världen. Där det du begär bör gälla utan undantag och gör den rätt ska den belönas i nästa sekund, för senare än så är det försent. Hästen kan heller inte känna till dina planer för dagens övningar, det gör att du aldrig behöver känna dig misslyckad som ryttare. Du beslutar dig för att träna piaff och hästen ger dig fyra rena steg och även om du "planerat" för sex så har hästen ingen aning om det.

Nu hör det till saken att långt innan vi är medvetna om att vi fattar ett beslut har hjärnan fattat det. En studie gjord av John-Dylan Haynes har visat att det igenomsnitt tar en sekund mellan medveten tanke och handling men att aktiviteten i hjärnan förändrades hela sju(7)sekunder före den medvetna tanken. Med den tid det tar för blodflöde och energiökning blir tiden svindlande tio (10) sekunder. Forskare tror att denna tid är kortare i situationer där vi tränat ofta och automatiserat vår respons eller vid fara.

Eftersom det i Haynes test visade sig att vi blev medvetna om vårt beslut innan vi utförde det har tanken väcks att det kanske inte finns en fri vilja utan ett fritt vill inte. När hjärnans beslut blir medvetet hos oss, då öppnar sig möjligheten för oss att agera eller inhibera, säga nej.

Om vi återgår till piaff-träningen, om du blir frustrerad över att det bara blev fyra och inte sex steg. Vad gör du? I hjärnan finns det ett beslut minst 7 sekunder innan du gör ditt slutliga val. Tappar du humöret och "ska ha" två till så har du ändå den värdefulla sekunden på dig att stanna upp och därmed välja att belöna de steg som togs.

Vad sker hos hästen om du tappar humöret respektive belönar?

tisdag 17 november 2009

Flexions

På begäran kommer här en beskrivning av vad flexions är får något. ”Flexion” är egentligen ett engelskt ord som direkt översatt betyder böjning. Nu handlar dock flexions i första hand om att utbilda hästens mun till bettet och ryttarens hand, vilket kallas för ”flexions of the jaw”.

Direkt översatt skulle de då bli böjning av käken, och det ska vi så klart inte hålla på med eftersom käken är en del av skelettet och de ska inte böjas. Det man är ute efter är att hästen aktiverar käkleden och tungan, alltså tuggar på bettet och sväljer. Dessa rörelser ska inte vara stora eller stressade utan lugna och avspända. För att uppnå en lätt och stadig kontakt mellan hästens mun och ryttarens hand krävs att hästen lätt mobiliserar käken. Flexions inkluderar också höjning av huvudet, ställning åt sidorna, sträckning av hals framåt nedåt och sist att hästen droppar näsan i lodplan.

Flexions tecken på mental och fysisk avslappning
Att hästen ska vara lösgjord de har du säkert hört. Men vad innebär det? En häst som är lösgjord har inga onödig spänning i sin muskelatur. Det innebär att när du ber hästen att ställa till höger, kan musklerna på vänster sida av halsen slappna av och tillåta ställningen till höger. Hästen är alltså fysisk avslappnad.

Det krävs även att hästen mentalt är avslappnad och förstår vad du vill med signalen i bettet. En häst som behöver klia sig på magen kan utan problem vrida halsen så att hon kan det. Men det innebär inte att samma häst ställer när du ber om det. En sådan häst har mentala spänningar mot att låta dig placera halsen i en viss position. Hästen kan uppfattas som stel, men det behöver alltså inte vara musklerna som i sig är stela. Det vanligaste problemet är att hästen inte förstår och därför spänner sig i försvara. En häst som villigt följder de signaler du ger är fysiskt (lösgjord) och mentalt avspänd (lugn).

Från marken eller från sadeln

Du kan göra flexions tillsammans med din häst antingen när du står på marken eller när du sitter i sadel. Jag kommer här att beskriva hur du gör från marken.

Flexions nr 1: Tugga på bettet
Flexions handlar alltså först och främst om att hästen ska tugga på bettet. För hårt spända nosgrimmor stoppar hästen från att vara fri i käkleden, och därför ska en nosgrimma aldrig sitta hårdare än att du får in två fingrar på höjden mellan nosgrimman och nosryggen.

Börja med att stå på marken framför din häst. Jag förutsätter att din häst lugnt kan står stilla. Kan din häst inte de är det mycket dumt att ställa sig rakt framför! Placera tummarna i respektive bettring. Du börjar med ett lätt tryck i mungipan (som om du red och kortar upp tyglarna), om inget lägger du ett konstant lätt tyck i mungiporna (riktning mot hästen öron), eller så kan du lätt vibrera i bettet. Hästar reagerar på lite olika sätt och på somliga funkar det bäst med ett lätt tryck och på andra att vibrera. Så fort hästen börjar tugga slappnar du av i händerna så hästen blir fri från inverkan från dig, eftergift alltså! Målet är att hästen så fort hästen känner en lätt kontakt av din hand (direkt i bettringen eller via tygeln) ska aktivera tunga och käken.

Flexions nr 2: Höja huvudet

Nästa steg är att få hästen att lyfta huvudet. Målet är att ha hästen att stå stilla och lyfta huvudet lika högt som om hon/han tittade ut över ett fält. Du står rakt framför, håller lätt i vardera bettring och ber hästen komma upp med huvudet genom att göra en liten cirkelrörelse uppåt-tillbaka (detta är halvhalten). Börjar hästen backa har du troligen cirklat för mycket i bakåt riktning i stället för i riktning mot hästens öron, eller så har din häst lyft huvudet så högt den kan men du fortsätter be om mer. Det enda hästen kan göra då är att gå bakåt. Så fort hästen höjt huvudt, bär det själv (inte trycker ner på dina händer), samt tuggar på bettet så släpper du bettringarna. På sikt kan du träna din häst att stå i denna position ett litet tag, men första gångerna du gör detta berömmer du så fort hästen har huvudet lagom högt och tuggar på bettet. Denna flexions gör du för att det är genom inverkan på halskotpelaren och huvud som du kan få hästen att lägga mer vikt på bakbenen.

Flexions nr 3: böja halsen åt sidorna
Det sista steget är att böja hästen hals till höger respektive vänster. Jag kommer här förklara hur det går till när du ställer hästen till höger, för att göra det till vänster gör du tvärtom. För att böja hästens hals till höger ställer du dig på hästens vänstra sida. Du har vänster pekfinger i bettringen, höger tygel ligger över hästens hals och du håller i tygeln med höger hand. Vill du göra det hela med maximal precision håller du höger tygel sträck och lätt kontakt i höger mungipa (dra inte!), eller låt tyglen glappa början så har du en sak mindre att koncentrera dig på. Hästen ska stå med huvudet som om den tittade ut över ett fält och tugga på bettet (flexion nr 2). Nu för du hästens huvudet bort från dig så hästen böjer halsen åt höger. För att göra detta guidar du lätt hästen med vänster hand. Trycker hästen emot kan du vibrera lite tills hästens släpper motståndet. Trycker du för hårt eller har för bråttom kan du också få din häst att börja gå åt höger istället för att bara böja halsen till höger. Målet är att hästen står stilla med fötterna medan den ställer halsen i 90 grader, men gå bara så lång du och din häst klarar av för tillfället utan att din häst börjar röra fötterna.

När hästen böjt halsen, står avslappnat med öronen på samma höjd och tuggar på bettet kan du släppa bettringen och backa ett steg så att hästen kan räta ut sig utan att flytta på fötterna (du bör hålla i tygeln utan att ha den sträck ifall din häst bestämmer sig för att nu är ett bra tillfälle att vandra iväg). Låt hästen själv räta ut sig, du bör inte räta ut hästen. Det är ett tecken på lösgjordhet om din häst står kvar en stund med halsen böjd efter att du gett eftergift och alltså något bra.

Skilj på lokal och total påverkan
När du ställer vill du bara ha en påverkan i halskotpelaren. När du gör en direkt eller indirekt tygel vill du ha en inverkan på hästens balans, alltså på hela hästen kropp. Hos en väl skolad häst kan du skilja dessa två åt. Det gör att du kan ställa hästen åt höger, och svänga åt vänster eller fortsätta rak fram, eller svänga åt höger. Det här är en förutsättning för att du ska kunna göra skolor som öppna och sluta.

Lycka till!

tisdag 10 november 2009

Styrkan kommer inifrån

På inlägget Styrketräning för ryttare - ett feltänk har det kommit två kommentarer som ligger till grund för dagens blogg.

I dessa tider av dåliga ryggar finns det de som framför åsikten att vi, människan, skulle vara en evolutionär flopp. Våra problem skulle bero på att vi reste oss på bakbenen utan att våra kroppar egentligen var konstruerade att klara det. Jag är ingen biolog på det sättet men bara tanken tycker jag är befängd. Människan, som art, har lyckats bosätta sig i alla slags klimatzoner och vi har överlevt (och överlever än idag) svåra livssituationer.

Som biologisk varelse är vi fullt rustade för att klara oss på jorden. Vi har muskulära system som svarar upp mot den dragningskraft som gravitationen innebär. Barn som föds friska strävar efter att komma sig upp på två ben (följer min 14 månaderskille på den resan nu).

Kolskeggur: Ridning med dålig hållning och rundrygg är inte bara ful utan funker inte. Man måste hålla sig hyffsat rak och därför krävs det styrka.

Carina: Jag vet själv med mig att jag behöver stärka min mag o ryggmuskler - så att jag orkar sitta rätt och ge rätt hjälper till mig häst, utan att behöva använda så mycket armmuskelstyrka.

Givetvis behövs det styrka i musklerna som ska se till så att våra kroppar inte "faller för gravitationen". Grejen är att den styrkan får de av att vi positionerar oss väl i vårt skelett, vår egen vikt utgör det motstånd som musklerna tränas av. När människor är uppe rymden förtvinar de muskler som stimuleras av gravitationen!

En bra styrketräning för våra posturala muskler är en välpackad ryggsäck som vi bär omkring på med god hållning dvs att vi håller koll på lodlinjen(se mitt svar på kommentaren till bloggen från 8 juni) både när vi står stilla och rör oss.

Olyckor och skador kan betyda att vi får leva resten av vårt liv med fysiska begränsningar. Med en strävan efter att hålla lodlinjen dvs träna sig i relation till gravitationen kan ändå besvären hållas på en sån nivå att "man mår bättre i sitt lidande". Och det kan vara nog så värdefullt!

Det är naturligtvis inget fel att träna! Se bara till så att du lämnar utrymme för hjärta och lungor (och allt annat som finns i bålen) genom att ha koll på din hållning (lodlinjen) då fungerar cirkulationen i kroppen som bäst.

tisdag 3 november 2009

Sluta

V. 41 gick jag igenom vad en öppna är och hur du rider den. Denna vecka är det dags för rörelsen sluta. Sluta är som öppna en sidvärtsrörelse, men skillnaden är att i slutan är hästen ställd i rörelseriktningen. Hästen tittar alltså åt det håll den går. Det här innebär att det är ytter* fram och bak som måste lyftas framför och över inner fram respektive bak.

F. R. de la Guérinière (1688 – 1751)
skrev i sin bok ”Ridkonsten” att öppna och sluta bör vara oskiljaktiga. För att hästen ska bli rakriktad och lika smidig i hela kroppen bör man alltså alltid balansera öppna och sluta. Dock är öppnan den första övningen man lär hästen, och har hästen problem med att utföra ex höger sluta, så är det vanligen genom att rida vänster öppna som hästen kan förberedas bättre för höger sluta.

De perfekta hjälperna för sluta är ... inga hjälp alls! När hästen rör sig i en sluta behöver och ska du inte längre inverka på hästen. Det för bara för att påbörja rörelsen, och om hästen lämnar slutan innan du ber om det som du ska inverka. Precis som för öppnan ska hästen tugga på bettet och ha lätt kontakt med din hand för optimalt lösgörande och samlande arbete.

I höger sluta (se bilden) är det höger tygel som ställer hästen. Det är det enda jobbet som höger tygel har. Du ska se till att du inte behöver lägga höger hand mot hästens manke för att bibehålla ställningen. Korta tygeln i stället. Hamnar handen mot manken blockerar den hästens från att röra sig åt höger.

Det är vänster hand som dirigerar hästens balans och alltså vinkeln på slutan. Den vänstra handen befinner sig så att säga bakom hästen jämfört med rörelseriktningen. När du inverkar här är risken mindre att du stör hästens framåtbjudning. Utmaningen ligger i stället i att du som ryttare hittar rätt teknik och känsla och skolar din häst till att bli lyhörd så att du kan inverka här utan att ställa om hästen.

Om baken leder i rörelseriktningen behövs indirekt tygel, om framdelen leder för mycket (hästen går nästan rakt fram i stället för att korsa benen) behövs direkt tygel. Om det blir så att när du ex ger en signal med direkt tygel och får resultatet att hästen du rider istället för att korsa benen kliver iväg framåt behövs halvhalt. Kom ihåg: när hästen gör det som du bett om, inverka inte längre utan passa på att åka häst så länge din häst gör jobbet du bett om.

* Inner och ytter bestäms här av hur hästen är ställd. Den sida hästen tittar åt, den sida som är konkav är den inre. Den sida hästen tittar från, och som är konvex, det är den yttre.

tisdag 27 oktober 2009

Perception är viktigare än perfektion

Jag har haft tillfälle att se och höra Karin "Kepan" Johansson, equiterapeut från Stockholm arbeta och det var riktigt intressant.Kepan har en bra förklaringsmodell som gör att det blir lättare att se det uppenbara när man tittar på en häst.

Inledningsvis berättade Kepan hur hästen är konstruerad. Ryggraden kan liknas vid ett pärlband, där rörligheten mellan de enskilda pärlorna är liten men att den rörligheten ändå ger god rörelseförmåga sett på hela bandet. Bogpartiet och bäckenpartiet liknades vid en balansstång med rörelse i flera riktningar och plan. Muskulaturen var den dräkt som hästen bar för att kunna röra skelettet och dess utseende kunde ge ledtrådar för hur hästen rörde sig.

Sen började Kepan ställa frågor och det som hände var att ägarna helt plötsligt började se vilka riktningar som fanns i balansstängerna, hur muskeldräkten såg ut och på så vis öppnade de sina ögon själv och såg varför hästen haft problem att fatta galopp i ena varvet och svårt att upprätthålla den i andra till exempel.

Hästarna visades också i rörelse. De longerades i grimma och för vissa hästar var skritt precis vad de klarade av och några klarade av hela registret.

På frågan om det var skadligt att låta hästarna springa runt på det viset (utan krav på form och tempo) sa Kepan att det är så vi får se hästen precis så som den är; dess balans, gångarter, tempo, övergångar, ställning etc. Det är när vi hänger på den inspänningstyglar eller andra snören, bestämmer gångart, tempo, voltstorlek som det börjar slita på hästen för då finns det en risk att vi begär sådant som den inte klarar av. Och, som Kepan påpekade, vi gör detta för att se hästen inte för att träna den.

Kopplingen mellan Kepans jobb och det jag gör är uppenbar. Vi vill båda att ryttaren, den i ekipaget som har en hjärna som har möjlighet att bygga bilder om framtiden, ska skaffa sig ett så korrekt underlag som möjligt för sina bilder och visioner om framtiden.

När du vet hur din häst ser ut, dess fel och förtjänster, när du vet hur du själv fungerar i din kropp då kan du rida och vara öppen för vad som verkligen sker i ridningen.

Då vet du om hästen behöver en extra halvhalt för att få lyftet i framdelen som behövs för att få en bra vänster galopp, innan du ger signalen. Du kan stämma av din egen kropp så att den inte rider in på en mindre volt än du egentligen vill ha för att du har så lätt att vrida dig till höger i din kropp.

Perception betyder varseblivning, att något kommer upp i medvetandet. Det är mycket viktigare än alla tankar på perfektion. Perfektion uppnås ett ögonblick och försvinner i nästa. Blir vi upptagna med att hålla kvar vid det perfekta går perceptionen förlorad och vi rider inte längre det steg som kommer utan det steg som varit.

"Vi är våra upprepade handlingar. Därmed är fulländning inte en handling, utan en vana."
*** Aristoteles

Perfektion är alltså summan av flera steg av ridning där du som ryttare är varse det som sker med dig och din häst. Precis som pärlbandet så är "rörligheten" mellan varje enskilt steg liten men rids de väl, ett efter ett, kan pärlbandet bli till både piaff, passage och galoppombyten med tiden.

tisdag 20 oktober 2009

Öppna - samlande eller lösgörande?

V 41 skrev jag om vad en öppna är och hjälperna för denna rörelse. Denna vecka handlar mitt blogginlägg som utlovat om när en öppna är lösgörande eller samlande.

Öppnan kan ridas i alla gångarter: skritt, trav och galopp. Gångarten i sig har inte att göra med ifall hästen lösgörs eller samlas.

Öppnan kan ridas på rakt spår utmed en vägg eller utan stöd av vägg. Närvaro eller frånvaro av en vägg påverkar inte heller ifall hästen lösgörs eller samlas. Väggen gör det tydligt ifall du kan guida hästen med precision eller inte (följder du väggen hela vägen eller driver hästen ifrån väggen?) men påverkar i sig inte graden av samling eller lösgörande.

Öppnan kan ridas på böjt spår. I öppna på ex en 15-meters volt sitter ryttare över själva voltspåret (vid pilen i figuren) medan hästens framdel går innanför och hästens bakdel utanför. Jämfört med att rida öppnan på rakt spår så är det böjda spåret mer lösgörande. Skälet till det är att de inre benen måste göra en större cirkulär rörelse för att sträckas framför och över de yttre benen när hästen rör sig på böjt spår. Hästen måste alltså vara friare i bog och bakdel för att så att kunna röra sig i öppna på volt jämfört med öppna på rakt spår. Ju större vinkel och mindre volt (streck-hästen i figuren rör sig med ca 45 graders vinkel gentemot voltspåret) desto mer lösgörs hästen. När du introducerar rörelsen gör du alltså det på stor volt och med liten vinkel för att sedan gradvis öka vinkel eller minska voltspåret men inte båda samtidigt.

Öppna kan ridas med halsen i varierande position. För att en öppna ska vara samlande för hästen, måste hästen lägga mer vikt på bakbenen. Enda sättet för hästen att göra detta är att höja huvud och nacke. Per definition kommer hästen när den samlar sig och alltså höjer huvud och nacke även korta stegen. Här har du kopplingen till tempo. När hästen rör sig i en låg form (öronen i mankhöjd, inte lägre) måste inte tempot öka men det kan och bör göra det. Om tempot inte ökar går hästen bara och lufsar med vikten på framdelen istället för att länga stegen och aktivera bakbenen i ett lösgörande arbete. När hästen rör sig i en högre form måste hästen även korta stegen, har hästen inte gjort det har hästen sänkt ryggen. Hästen måste även vara lätt i handen, annars är det du som håller upp hästen, istället för att hon håller upp sig själv. När hästen rör sig med huvud och nacke i en högre form, är lätt i handen och har jämn rytm då utför hästen ett samlande arbete.

Kom ihåg – när hästen gör den variant av öppna du begärt (eller vilken annan rörelse du nu bett om) då har du som ryttare inget mer att göra än att följa med! Slappna av i både händer och ben och låt hästen göra jobbet.

tisdag 13 oktober 2009

Gå några mil i hästskor

I min förra blogg funderade jag kring tygelhälta bland annat.

För att svara på en fråga som jag fått om orsaken till min hästs tygelhälta vill jag ge två funderingar. Jag tror att det fanns två skäl till att hon i början var oren och båda är relaterade till bettet. Den första anledningen satt hos mig och min egen hand, och den andra satt i min hästs mun. Vi var båda oskolade i vår relation till bettet helt enkelt!

När vi med tiden kom överens om och började lita till att vi kunde umgås via bettet försvann onödiga muskelspänningar och med dem försvann också orenheten.

Nu över till något helt annat. Det finns sitsträning och så finns det sitsträning och under kurshelgen i Vallentuna fick jag tillfälle att titta på Eckhardt Meyners sitsträningsfilm. Och ja, jösses - vad kan jag säga...

De ryttare som tjänstgjorde som demo-ryttare fick utstå en sån behandling att den enda förtjänsten med filmen är att i vissa delar behandlas ryttarna lika illa som en del av dagens dressyrhästar.

Eckhardt Meyners säger sig vara inspirerad av Alexanderteknik. Då borde han känna till att inom Alexanderteknik är en grundregel att smärta aldrig befrämjar avspänning.

På dvd:n var det flera som grinade illa. Särskilt en av de kvinnliga ryttarna visade tydliga tecken på smärta i nacke-axlar. Vid hans (ganska bryska) beröring drog hon både ihop sig och försökte komma undan, men han insisterade och med tydliga grimaser lät hon sig masseras.

Den scenen fick mig att förstå varför många hästar ömmar och har ont i nacken. Hon stannade kvar i hanteringen, fick spänna emot muskulärt för att kunna hantera smärtan och förväntades sen sätt igång och röra sig "genom" den motståndsspänning som alstrats i kroppen. Det är vardag för många hästar.

Som människa har vi förmågan att leva oss in i andras situationer, det kallas empati. Som ryttare bör vi någongång ta och gå ett par mil i våran hästs skor - den marschen kan öppna upp för en ny vardag för hästen och oss själva!

tisdag 6 oktober 2009

Öppna - hur görs den?

Öppna är en gymnastikövning för hästen som uppfanns på 1700-talet. I öppnan korsar hästen de inre benparen framför och över de yttre*. Detta medför att de inre benen måste lyftas i en cirkulär rörelse jämfört med när hästen går på rakt spår. Detta gör att hästen lösgör sig. Hästen kan även stärka sig genom att du rider öppna, och då är det främst inner bak som stärks genom att detta ben i öppna på tre spår kliver in under hästens, vinklas och bär vikt och sedan skjuter ifrån. Om hästen lösgörs eller stärks beror på tempo, spåret och vinkeln. Mer om detta om 14 dagar. I denna blogg vill jag först beskriva hjälperna för en öppna. Ett grundläggande förutsättning för att öppnan ska bidra med något positivt för hästen är att hästen är avslappnad, tuggar på bettet och att du som ryttare endast har lätt kontakt i tygeln. Tygelns vikt är det optimala, inte mer.

Du kan alltså rida öppna på rakt spår eller på böjt. Det raka spåret kan vara utmed en vägg, eller inte. För att du som ryttare ska veta att kommunikationen funkar mellan dig och din häst rider du öppnan utan stöd av någon vägg. Den öppna jag beskriver nedan rids på hörnlinjen (mitten av kortsidan till mitten av långsidan), och det är höger öppna.

Hjälperna är här höger hand. Skänkeln behövs bara om hästen stannar eller rör sig för långsamt. Det är handen som guidar och balanserar hästen så att den rör sig åt vänster samtidigt som den korsar benen. Hjälperna du kan använda allt efter behov är direkt och indirekt tygel, samt halvhalt. För att rida höger öppna, är hästen ställd ifrån rörelseriktningen (alltså åt höger) samtidigt som den rör sig åt vänster. Yttertygeln behövs inte. Om hästen ställer sig för mycket (näsvingen och ögonvrån ska vara synliga på höger sidan, men inte mer) har du antagligen tagit för hårt i högertygeln. Detta problem undviks bäst genom att du inte tar för mycket i höger tygeln till att börja med.



Du börjar i höger varv och använder höger direkt tygel för att vända upp på medellinjen. Du har redan rätt ställning (hästen tittar åt höger) eftersom du just passerat genom ett hörn. För att föra in hästen på hörnlinjen från medellinjen använder du höger indirekt tygel. Detta lägger vikten på vänster bak och hästen börjar svänga åt vänster. När bogen ligger på rätt linje kan du redan ha öppna beroende på hur lätt hästen samlar sig av sig själv. Om hästen inte tvärar (alltså inte korsar benen), utan går rakt på hörnlinjens spår, behöver du höger direkt tygel för att få hästen att lägga vikten på höger framben och börja korsa bakbenen. Om hästen svänger åt höger istället för att korsa bakbenen och fortsätta åt vänster behöver du halvhalt (på höger tygel) för att öka samlingsgraden. Kom i håg att när hästen gör sitt jobb (i det här fallet höger öppna ) sänker du handen vilket medför att du gör en eftergift. Skänkeln använder du inte heller utan dina skänklarna hänger som våta handdukar utmed hästens sidor.

Det finns två tillfällen när du får och ska ge din häst en hjälp. Det första är när du vill åstadkomma en förändring av fart eller riktning. Det andra är när hästen utför en förändring av fart eller riktning som du inte vill ha.

Öppna kan du alltså rida med bara en hand. Det behöver faktiskt inte vara krångligare. Pröva du med!

* Inner och ytter bestäms här av hur hästen är ställd. Den sida hästen tittar åt, den sida som är konkav är den inre. Den sida hästen tittar från, och som är konvex, det är den yttre.

tisdag 29 september 2009

Värmer det ur eller domnar det bort?

Fick återigen anledning att fundera över det gamla uttrycket "det värmer ur" som används om en häst är lite knackig i början av ett arbetspass. Min motfundering lyder värmer det verkligen ur eller domnar det helt enkelt bort?

Tanken om att den smärta som orsakar knackigheten domnar bort kom sig av en upplevelse jag hade under studentbalen. På Stadshotellets damtoalett gled det in galanta unga damer i alldeles för vackra skor och så fort dörren gått igen kveds det från flera håll. Någon var till och med så galen att hon tog av sig skorna och det fanns inte kallt vatten nog i kommunen att kyla ner de fötterna till ursprunglig storlek. Det blev till att trycka ner fötterna i skorna igen och med stapplande steg ta sig mot utgången för att göra en obesvärad entré när dörren svingade upp till festivitetssalen.

För hästar som är bytesdjur är varje tecken på svaghet en signal som inget rovdjur missar. Därför är hästarna experter på att dölja tidiga tecken på smärta. De har fyra ben att fördela vikten över och växlar mellan dessa. Tills den dagen när det inte går längre och vi har, en för oss synlig, hälta.

Min anglomärr såg påtagligt halt ut i höger varv alldeles i början av arbetet med att sätta igång henne. Det som hände för henne var att hon lade över en betydande del av sin vikt på höger fram. På böjt spår syntes det tydligt hur "svårt" det var för henne att lyfta benet och fortfarande hålla balansen. Lyftet blev lågt, steget kort och det såg ut som hon haltade. Hon behövde både hjälp med att balansera om sig och träna upp muskulaturen på ett bra sätt.

Det har fått mig att fundera på begreppet tygelhälta. Kan en häst vara tygelhalt, alltså gå rent till dess ryttaren tar upp tyglarna? Med erfarenheten från mitt sto så tror jag att det finns och att det beror väldigt mycket på hur tyglarna tas. Om tyglarna tas på ett sånt sätt att hästen måste "spänna emot" tygeltaget så stumnar dess muskulatur och då tror jag absolut att den kan medföra en rörelsestörning.

Essensen i detta inlägg är att rörelsestörningar inte behöver gå ända till vägs ände och bli hältor om vi som ryttare tar in den information som oftast finns rakt framför våra ögon (eller under rumpan!).

There is more to it than meets the eye. Det är i jämförelsen vi kan lägga märke till avvikelser. Många är de ryttare, som med facit i hand, faktiskt känt att något inte har stämt men som ridit på för att ingenting har synts. Var lyhörd, ägna en stund att medvetet känna in din häst, då kan du hinna lägga om kurs innan rörelsestörningen blir en fråga för kliniken.

tisdag 22 september 2009

Rytmen börjar i baken

Jag skrev i mitt förra blogginlägg för 14 dagar sedan om 8-volten. Förhoppningsvis har du nu prövat övningen, och kanske har du då lagt märke till att ibland så funkar din signaler med handen nästan som av sig själva, och ibland funkar det inte alls. Ett skäl till att det ibland funkar hur lätt som helst kan vara att du då, så att säga av misstag, lyckas koordinera dig med hästens rörelser.

Om vi koncentrerar oss på den högra handen när du rider, den rätta tidpunken för att göra en direkt tygel är när hästen har högra frambenet i marken. Det direkta tygeltaget lägger ju vikten på samma sidas framben och därför funkar det bättre när hästen redan har vikten där. Tiden för att göra hela tygelrörelsen (upp, utåt och tillbaka) bör inte vara längre än den tid hästen har foten i marken. Tidpunkten för att göra höger indirekt tygel är när hästen har höger fram i luften, eftersom en indirekt tygel lägger vikten på diagonala bak och alltså avlastar frambenet.

Nu kan då så klart titta på bogarna på din häst för att avgöra när du ska göre den ena eller det andra. Men du kan också känna i din egen kropp. Och det är här din rumpa kommer in. När du sitter på hästen kommer hästens rörelser att ge rörelser åt dina höfter. Här har du rytmen i det du gör. Rörelserna från hästen sätter fart på dina höfter och dessa rörelser går även upp till axlar och ut till handen. Om du känner efter – här gäller det att vara avslappnad och följsam för annars kan du inte ta in informationen från hästen och din egen kropp – kan du känna när handen nästan som av sig själv vill göra en direkt respektive indirekt tygel.

Ju bättre du blir på att tillåta rörelse och rytm från hästen att släppas fram i din egen kropp utan att spänna emot, desto mindre hjälper kan du göra. En viss muskeltonus måste du så klart ha, du får inte falla ihop på hästen som en säck potatis, men du ska inte heller vara spänd och blockerad i dina leder. Eller som säkert din mamma redan påpekat, lagom är bäst!

Nyfiken att pröva?
Det finns enstaka platser kvar på lägret 2-4 oktober!

tisdag 15 september 2009

Huvudet leder och kroppen följer

Det finns flera kopplingar mellan klassisk ridning och Alexanderteknik. En av dessa är just huvudet, både ur ett psykologiskt men även rent fysiskt/mekaniskt perspektiv.

Tygeln är den primära hjälpen inom klassisk ridning, för "hästen går dit huvudet visar" enligt Gueriniérè eller som en Alexanderlärare skulle säga - "huvudet leder och kroppen följer". Rent mekaniskt/fysiskt så beror det på att huvudet hos både häst och människa väger sina modiga kilon. Hos en fullstor häst ca 30 kilo och hos människan 4-6 kilo.

För att du ska få en uppfattning om vad ditt huvud väger så föreslår jag att du fyller en påse med cirka 4,5 kilo. Tag sedan påsen och låt den hänga från handen intill kroppen. Lägg märke till hur du uppfattar vikten. Ta sedan och lyft armen med påsen rakt ut framför dig. Hur uppfattar du vikten nu? Lägg märke till vad som händer i din kropp när du sträcker ut armen, behöver du kompensera för vikten på något sätt? Hur upplevde du att din balans påverkades?

Om vi låter huvudet hamna framför kroppens tyngpunkt måste musklerna i nacke, axlar, rygg och vader kompensera för den viktförskjutning som sker i vår kropp, annars tar tyngdlagen hand om oss och vi faller.

För hästen, som kan liknas vid ett bord med fyra ben med 30 kilo fästat ytterst på en pinne, har huvudet samma effekt. Höjer hästen huvudet flyttas 30 kilo mer mot bakbenen och frambenen blir lättrörliga. Sänker hästen huvudet lägger sig de 30 kilona tungt på frambenen.

En fasett av den psykologiska ädelstenen hos människan är tanken. Varje rörelse vi gör har en upprinnelse i hjärnan. Antingen är vi medvetna om nervimpulsen eller så är vi det inte - då kallas det ofta reflex. När vi lär oss rida (eller något annat nytt för övrigt) är vi engagerade i att skapa nya nervkopplingar som ska visa sig i kroppen som rörelse. Då är vi grova i våra rörelser därför att vi medvetet föröker analysera vad det är som sker, hur det går och om vi lyckas göra det vi ska.

Efter ett tag har vi kopplat nervbanorna såpass att vi kan börja förlita oss på reflexmässig respons. Vi börjar utveckla vår skicklighet. Vi börjar kunna "rida i varje steg", kan känna av var hästen är på väg innan den tar vägen dit och ge hjälper utifrån det.

Om hästar tänker eller inte låter jag vara osagt, det jag vet att även en häst behöver involvera hjärnan i början och bygga upp de nervbanor som ska leda till att dess kropp utför det vi begär av den - och att de absolut blir trötta av det arbetet. Precis som för oss snabbar träningen upp svarstiden för hästen, den etablerar reflexmässiga svar på tydligt ställda frågor.

Det finns alltså inga särskilda ryttarkroppar utan det viktiga är ryttarknoppar! Ryttarkänslan sitter i huvudet, både i hur du bär det rent fysiskt och hur du använder dig av insidan, vilken inlärningsstrategi du har och hur du ser på rätt och fel. Mina betraktelser om det sista tar vi en annan gång.

tisdag 8 september 2009

En effektiv övning; 8-volt

En väl skolad häst uppvisar ett antal karaktäristiska drag. Alla dessa kan och ska tränas:
1) lugn
2) utbildad mun
3) uppmärksamhet
4) smidighet

Lugn
Vad lugn innebär säger sig kanske självt. Hästen ska helt enkelt inte vara orolig, stressad, ofokuserad osv. En förutsättning för hästens lugn är även Ditt lugn, vilket också innebär att du ska vara i nuet och inte mentalt kvar på jobbet, arg, frustrerad, ledsen, orolig, stressad osv. Lättare sagt än gjort ibland men ett ideal att hela tiden sträva efter.

Utbildad mun
En häst med en utbildad mun är en häst som inte hänger i bettet, eller drar sig undan bettet. Jag har tidigare skrivit om detta 30 juni i år här på bloggen.

Uppmärksamhet

En förutsättning för att du ska kunna kommunicera med hästen är så klart att du har hästens uppmärksamhet. När du rider sker kommunikationen främst med beröring i form av handen (via tygel och bett) och skänklar, alltså hjälperna. Jag skrev om handens hjälper 25 augusti i år men här är en kort sammanfattning: Halvhalt = en uppresning av handen följt av en omedelbar sänkning (hästen lägger vikten på bakbenen), direkt tygel = rörelse ut från hästen och tillbaka (hästen lägger vikt på samma sidas framben), indirekt tygel = rörelse in mot hästen och tillbaka (hästen lägger vikten på diagonala bakbenet). Skänkeln ber om rörelse, så fort hästen rör sig i det tempo du vill ha måste skänkeln bli avslappnad och stilla gentemot hästens sidor.

Smidighet
Smidighet hos hästen är att hästen kan ställa halsen både inåt och utåt, vilket alltså innebär att ställningen är frikopplad från rörelseriktningen. Det finns speciella övningar och teknik för att öva detta och jag kommer återkomma till detta längre fram.


Övning för uppmärksamhet och teknik
En enkel (men inte alltid så lätt) övning för att träna direkt och indirekt tygel och alltså hästens uppmärksamhet för vad du säger - och så klart även din teknik - är 8-volten. Den här övningen rider jag ofta när jag värmer upp hästen. Beroende på hästens allmänna utbildningsstatus rider jag antingen 8-volten på två 20-meters volter, eller två 10-meters volter.

Övningen rids med hjälp av en tygel. I hela övningen som jag beskrivit nedan använder du bara en hand, i det här fallet höger hand. För att kontrollera att hästen verkligen lyssnar på den tygel du dirigerar den med, se till att glappa i den vänstra. Använd här sunt förnuft. Sitter du på en häst som inte är lugn eller om du rider utomhus släpper du inte den vänstra tygeln helt och hållet, men se till att den vänstra handen är passiv och inte döljer eventuella problem med kommunikationen med höger tygel.

Börja alltid med direkt tygel, alltså en rörelse ut från hästen med innerhanden (inner och ytter bestäms här av vilken sida av hästen som vetter in respektive ut från ridbanans mitt). Så fort hästen börjat svänga upphör du med det direkta tygeltaget, för om du fortsätter kommer hästen – om den är uppmärksam och gör som du säger - svänga mer och då har hästen med största sannolikhet svängt mer än du tänkt dig. I bilden har jag börjat med direkt tygel i höger varv (1). Gör du alltså för mycket blir volten för liten. Har du gjort de kan du få hästen på rätt spår med indirekt tygel också den utförd med innerhanden. När du kommer till mitten av 8-volten ber du hästen svänga in på nästa volt med hjälp av ett indirekt tygeltag (2). Denna signal ger du fortfarande med höger hand, som alltså nu blivit ytterhanden. Blir denna volt för liten har du återigen gjort för mycket och du får använda den direkt tygelhjälpen (fotrfarande ytterhanden) för att få hästen tillbaka till voltspåret (3). När du återigen är tillbaka vid mitten ber du hästen svänga tillbaka till den ursprungliga volten med hjälp av direkt tygel (4).

När du och din häst klarat av 8-volten med höger hand, så gör du om samma sak med vänster hand. Om inte blir din häst inte rakriktad!

tisdag 1 september 2009

Tre ordpar att ägna sitt liv åt

Idag tänkte jag beskriva de tre ordpar som i stor utsträckning sammanfattar Alexandertekniken. Jag tar dem på engelska och svenska.

Först ut är inhibition och direction eller riktning. Inhibition, att inställa något, kan också sammanfattas i ordet nej. Riktning är det du väljer att göra istället. För ryttare är förmågan att inhibera avgörande. Rent praktisk innebär det att om du gett hästen en hjälp, en signal så inhiberar du alla impulser att göra något ytterligare och väntar in hästens svar. Jobbar du hästen från marken och vill göra en sk join up är inhibition nödvändigt. Det är när du stillnar som hästen ges utrymme att göra sitt val - ansluta sig till dig eller avvakta. Och hästens svar avgör ditt nästa drag - inte din egen otålighet eller längtan efter resultat.

Vilket osökt leder vidare till nästa ordpar; means-where-by och end gaining, det blir ungefär hur du gör det du gör och målfixering. Vårt ordspråk "Ändamålen helgar medlen" sammanfattar det ganska bra. Vad gör du för att nå dina mål? Är målet det primära och vägen dit sekundär? Får hästen offra sig själv, sin hälsa, sitt liv för att du ska nå dina mål? Eller låter du din häst ha ett ord med i laget och tar hänsyn till den? Tar du hänsyn till dig själv?

Nästa ordpar är use och function, användning och funktion. Hur du använder din kropp påverkar hur väl den kan fungera. Muskler som arbetar spänns, spända muskler blir strama muskler och det betyder att alla blodkärl inuti en muskel kläms ihop. Det som händer är precis samma sak som om du vrider på vattnet till vattenslangen och sen ställer dig på slangen, vattenflödet stryps.

Om du hela tiden har en för hög muskelspänning i kroppen kommer cirkulationen i kroppen att försämras och det innebär att syre, näring och restprodukter har svårt att färdas inuti kroppen. För ryttare påverkar dessutom hög muskelspänning våra möjligheter att vara följsamma till häst. Spända muskler gör att våra leder blir mer trögrörliga och det är i lederna som vi absorberar hästens rörelser.

Nu ska du få en uppgift för att träna dig i alla tre ordparen.
Ta fram papper och penna. Fatta pennan, som om du skulle börja skriva,
säg nej till den impulsen och
prova sen att se hur hårt du verkligen behöver hålla i pennan för att kunna skriva. Hur lätt på handen kan du bli och ändå skriva? Ta sen den lätta handen med till stallet och...

tisdag 25 augusti 2009

Hur du gör, enkelt och konkret

Klassisk ridning utmanar etablerade uppfattningar skrev Maria förra veckan. En sådan uppfattning är att ryttaren måste jobba med skänkeln. MEN ju bättre känsla du har i handen, desto mindre behöver skänkeln jobba. Det här innebär inte att du som ryttare sänker kraven på precision och samling. Tvärtom. Hjälperna är inte till för att fysiskt kontrollera hästen, utan för att kommunicera med hästen. Om du har hästens uppmärksamhet, hur mycket behöver du då ta i?

”Känsla” kan du träna!
Känslan är inte något mystiskt dravel, uppnåeligt endast för ryttare med medfödd talang utan byggs upp av några få tekniker som enkelt kan omsättas i praktiken (trots det är det inte alltid så lätt, ridning är ju inte som att köra bil, hästen du rider har ju egen vilja, personlighet och ibland dåliga dagar!).

Aldrig bakåt
Den mest grundläggande tekniken är att handen aldrig får verka bakåt. Du får helt enkelt inte dra hästen i munnen. Hästar är 7 gånger snabbare i sin reaktionsförmåga än människan, och starkare. Börjar du en dragkamp förlorar du förr eller senare, och framför allt ger du både dig själv och hästen onödiga och felaktiga muskelspänningar.

Dirigera istället
Så om handen inte får gå bakåt, vad får du då göra med den? Den kan gå upp, fram, åt sidorna, eller med andra ord handen kan dirigera och reflektera hästens rörelse- och muskelkraften via bettet och tyglarna. Målet är att få hästen att skifta vikten över sina fyra ben så att hästen tar den position han/hon behöver för den rörelse du vill utföra, utan att få mer tryck i tyglen än tygelns egen vikt.

Upp
Dirigerar du rörelsen uppåt utför du vad det gamla mästarna kallade för en halvhalt. Inga skänklar behövs. Bara en enkel resning av handen, följt av en omedelbar sänkning. Effekten hos hästen kan delas in i fyra steg: 1) hästen höjer huvudet, 2) hästen kortar sig, 3) hästen stannar, 4) hästen backar. Höjningen av hästens hals och huvud gör att hästen lägger mer vikt på bakbenen, och alltså börjar samla sig.

Åt sidorna

Dirigerar du hästens muskelkraft ut från hästen (kan jämföras med ett litet ledande tygeltag) kallas det för ”direkt tygel”. Effekten är att hästen antingen gör en vid båge åt samma håll eller en framdelsvändning. Vilket beror på hästens samlingsgrad. En direkt tygel ber hästen lägga vikten på samma sidas framben.

Dirigerar du istället hästens muskelkraft in mot hästens kropp (kan jämföras med ”neck rein” inom westernridning) kallas detta för ”indirekt tygel”. Effekten är att hästen antingen gör en vid båge åt motsatt håll, eller en bakdelsvändning, vilket beror även här på hästen samlingsgrad. En indirekt tygel ber hästen att lägga vikten på det diagonala bakbenet.

Är du nyfiken på att se och prova hur det fungerar? Under hösten finns det chans att titta på en demonstration av arbete i hand, och också kursdagar för dig som bara måste pröva själv. Jag lovar att du blir positivt överraskad! Inget mer slit och drag! Läs mer här >>

Och för dig som verkligen vill dig och din häst en nystart finns höstlägret 2-4 oktober, mer info hittar du här >>

tisdag 18 augusti 2009

Det lätta är svårt

Både Alexandertekniken och den klassisk ridningen utmanar etablerade uppfattningar om hur saker och ting hänger ihop. Och det som verkar vara svårast att ta till sig är lättheten.

Kan jag ta mig upp från sittande till stående utan att skjuta på med benen? Är det ens möjligt att bara följa med hästen utan att behöva driva, stannar den inte då? Kan jag lyfta en hink vatten utan att armarna gör jobbet? Kan jag rida utan stöd på tygeln?

Seeing is believing, sägs det men även om ryttare får se hur lätt hästen svarar på tygelhjälperna, hur framåtbjudningen finns där så är det svårt att släppa taget om det drivande sätet och de aktiva skänklarna.

Vi formas av vår samtid, det den lär oss ser vi som sanningen. Men alla sanningar är inte fakta, en del kan vara rent subjektiva. Här i norden använder vi oss ofta av sanningen "varmt och skönt" det gör ingen i Saudiarabien...

Sanning och konsekvens, många ryttare pratar om hästar som saknar framåtbjudning, som är stela, tröga och lata. Vad är konsekvensen av sådana sanningar? Vem bär ansvaret?

Både Alexandertekniken och den klassiska ridningen lägger ansvaret på ryttaren. En häst saknar förmågan att vara jävlig. Fungerar ridningen dåligt beror det på ryttaren. Tufft?? Ja, fast fullt av hopp! För att istället för att avliva en halvknackig polare så kan ryttaren utveckla sig själv, bli mer följsam, tydligare i sin hjälpgivning och generösare i sina krav på hästen och vips! en annan sanning ger en ny häst.

Ta dig en titt på dina sanningar, utmana dem och se vilka du vill behålla och vilka du kan tänka sig att byta ut. Börja med dig själv och du får hästen på köpet!

tisdag 11 augusti 2009

Vad kommer först, teknik eller attityd?

Sen i september förra året när jag fick hem min nya häst, har ett projekt varit att lastträna honom. I början gick han inte i närheten av transporten, när han sen gick in stod han inte kvar utan kom ut i en väldig fart. Idag tar det ca 5 min att lasta honom och han står kvar lugnt och stilla. Det har tagit mycket tid och tålamod då Yeats har haft mycket rädsla inför transportens trånga utrymme. Under träningens gång började jag fundera på vilket som är viktigast, min teknik eller min attityd?

Tekniken är viktig för den ger mig en ram att agera utifrån, och kanske det viktigaste, att veta vad av allt Yeats gör som är ett steg i rätt riktning. Men i den här situationen, där jag handskas med en häst som är rädd, har negativa känslor ingen plats. Om inte jag är lugn och tryggt förvissade om att det här kommer gå bra, ja då har Yeats ingen att mentalt ”hålla i handen”. Och inte heller kan jag bli rörd till tårar när den tappra pållen faktiskt går in och står kvar med oron lysande ur ögonen och käkarna hårt spända. Han gör det jag ber om, men oj vad det kostar på! Tack och lov att vi kommit förbi det stadiet också! Det enda rätta i det läget var att andas lugnt och tacka för förtroendet. Översvallande positiva känslor kan också vara i vägen. Tänkt dig själv att du är i en situation där du är rädd? Hur vill du att den som är med dig ska uppträda?

Så vad kan jag dra för lärdom av detta i mitt arbete som instruktör?

Jag tror att tekniskt kunnande och attityd går hand i hand. Det ena utan det andra kan funka, men aldrig så bra som båda tillsammans. Men om jag i en viss undervisningssitutation måste välja, och det måste jag med stor sannolikhet, för det går inte att lära ut allt på en gång, vad väljer jag då? För mig är svaret glasklart. Teknik. Teknik för mig är både det handfasta rörelserna som jag kan lär ut till någon annan människan, och även det rörelser som hästen förväntas göra. Det är något som går att se och ta på. ”Gör så här, och då ska hästen göra så här”. För mig är det tekniska kunnandet en viktigt del i att känna mig lugn och säker i vad jag gör. När jag vet vad jag håller på med och vad hästen förväntas göra, ja då blir det så mycket oändligt lättare att vara bestämd, lugn och närvarande. Så funkar i alla fall jag. Hur funkar du?

tisdag 4 augusti 2009

Bättre ryttarkänsla av att läsa historia?!

Är det möjligt att förbättra ryttarkänslan genom att lära sig med om ridhistoria?

Ja.
Under mina år på ridskola fanns det en för mig obegriplig konflikt; dels skulle vi sträva efter en lätt ridning med små hjälper, där hästarna skulle gå med eftergift och framåtbjudning dels skulle vi vara på med skänkeln, sitta emot med sätet och ha stöd i handen och lätta lite emellanåt (ta å ge), men inte för mycket så att hästen tappade formen.

Nu när jag tagit del av mer ridhistoria via böcker och Lenas föreläsningar så har konflikten fått sin förklaring. Det önskade lätta kommer ifrån den tid då ridningen var en paradgren för dem som ville imponera på andra och det råbarkade kom från en tid då man utbildade kavallerister i stora mängder där syftet var att ta sig till (och i bästa fall) från slagfältet, finess fanns inte på agendan.

Det finns naturligtvis fler vägar att vandra än denna i ridningen, fler teorier och skolor som lämnat spår ända in i våra dagar. Det intressanta är att vägarna må skilja sig åt i utförandet av ridning men målet, dit man säger sig sträva är detsamma för alla.

Drömmen om den hörsamma, lydiga hästen som rör sig med lätthet och schvung under en ryttare med stabil, följsam sits som tillsammans blir ett ekipage som med precision och elegans utför sina rörelser.

och nej,
”Att lära utan att göra, är som att älska utan att röra.”

För att nå målet behöver vi gå vartenda steg själv tillsammans med hästen. Kunskap kan ge dig förmågan att förstå och analysera det arbete du och din häst gör och på så vis komma fortare framåt för att du vet vad du gör och varför. Hästen har det bra, den kan redan allt – din uppgift blir att träna dig på att göra din önskan begriplig för hästen. Ridning är upplevelsbaserad inlärning, så marsch iväg till din häst och inled upplevelsen och inlärningen!

fredag 31 juli 2009

Kurs Vallentuna 2-4 oktober

Alexanderteknik och Klassisk Ridning

Kurs för dig med egen häst
Fredag (kl 15) - Söndag


Du behöver inga speciella förkunskaper. Kursen blandar föreläsningar och praktiska övningar i Alexanderteknik och Klassisk ridning för optimal utveckling av dig som ryttare.

Alexanderteknik (AT) ger dig som ryttare de verktyg du behöver för att kunna bli en ryttare i balans som hästen gärna bär. Läs mer om AT här »

Klassisk ridning (KR) ger dig som ryttare de verktyg du behöver för att kommunicera effektivt med din häst. Läs mer om KR här »

Plats: Upprätta Ridcenter, Vallentuna
Pris: 4800 kr för anmälan före 1/9. All undervisning, kost, logi och uppstallning ingår.

För anmälan m.m., tryck här »

onsdag 29 juli 2009

Kurshelg Kalix 14-16 aug

Klassisk Ridning med Lena Danius

Föreläsning fredag 14/8, kl 18-21,
Ridning lördag 15/8 – söndag 16/8


En kurs för dig som vill få en häst med bjudning och balans! Här får du det praktiska verktygen logiskt förklarade för att utveckla dig själv som ryttare och hästtränare.

Du behöver inga speciella förkunskaper. Vid fredagens obligatoriska teoripass får du en översikt över hur ridtekniken har utvecklats från tiden före Kristi födelse fram till idag. Du får inte bara svar på hur du ska göra, utan även varför. Denna föreläsning är öppen även för dig som inte deltar i kursen lördag och söndag.

Plats:Storön, Kalix
Pris: 1500 kr för ryttare, 600 kr för markdeltagare inkl föreläsning.
Endast föreläsningen, 300 kr.

För anmälan m.m. klicka här >>

tisdag 28 juli 2009

Redan de gamla grekerna

Klassisk ridning är en term som används för mängder av olika ridstilar idag: tävlingsdressyr, ridning på svenska ridskolor (enligt Ridsportförbundet), Spanska Ridskolan osv.

Klassisk ridning har sina rötter i antikens Grekland. Den kulturen skilde sig på många sätt från den vi lever i idag. Tryckkonsten var inte uppfunnen. René Descartes hade inte framfört sina tankar om att djur inte har själ och att kropp och själ var två helt skilda saker, Isaac Newton hade inte definierat gravitation och tyngdlagen. Dagens kultur är på många sätt präglade av dessa uppfinningar och tankar. För oss som lever i denna kultur kan det vara svårt att förstå exakt hur vi och våra föräldrar faktiskt är påverkade av detta.

Om vi först tittar på ”klassisk”. Vad betyder det egentligen?

Klassisk är en beteckning för något som tillhör den grekiska eller romerska antiken (tiden före Kristi födelse), eller är avsedd att sprida ljus över denna epok (tex klassisk litteratur), eller som söker sina förebilder i antiken (klassisk bildning). I vidsträckt bemärkelse betyder klassisk mönstergill, av bestående värde, ypperlig.

Klassisk ridning har sina rötter i antikens Grekland. Inte bara för att vi vill kalla en viss typ av ridning för klassisk, utan för att Xenophon levde då. Han skrev det äldsta bevarade manuskriptet om hästar, ridning och hästskötsel. Från honom har vi den första beskrivningen av den lodräta sitsen, och att man inte får vara arg när man hanterar hästar. Eftersom kropp och själ var lika viktiga i antikens Grekland och sågs som en enhet, var det lika viktigt HUR något utfördes, och HUR ett mål uppnåddes (ex i hästträning), som ATT det faktiskt utfördes. Xenophon själv tränade hästar för att rida i parader och i strid. De behövde tåla vapenslammer, trumpeter, fladdrande fanor, folkmassor, och hästen måste också vara lyhörd och snabb både på raksträckor och i vändningar.

Så ett hopp fram till 1500-talet. Klassicism är en stilriktning och estetisk epok som efterbildar den klassiska grekisk-romerska konsten och litteraturen. Stilen sägs präglas av klarhet och harmoni. Inom konsten gjorde sig klassicismen tidigast gällande under den italienska renässansen. I vidare bemärkelse innebär klassicism alla konstinriktningar som söker vara kreativa inom ramen för ett etablerat ramverk, snarare än att vara i grunden nyskapande. I slutet av denna period, som sträckte sig från sent 1300-tal fram till 1500-talet, etablerades den högre ridkonsten. Denna ridkonst nådde sin höjdpunkt i Frankrike under 1700-talet. Det var under den här perioden som skolorna ovan mark utvecklades.

Så sker något i mina ögon märkligt och ologiskt hopp. Vi är framme vid modern tid. Om klassisk dressyr kan man läsa följande på Wikipedia: ”Den nuvarande ridsportens dressyrridning är en klassisk ridning som har sin grund i militärens krav på praktisk ridning från 1800-talet fram till militärens "avhästning" under mitten av 1900-talet”.

Vad hände med hela den tidigare historiken? Gick den upp i rök eller? Försvann den in i dimman?

Dagens klassiska ridning sägas alltså hämtar sin inspiration från en epok som i andra sammanhang inte kallas för varken klassisk eller klassicistisk. I diskussion om hästens form (framför lodlinjen, bakom hand, rollkur osv) hävdas av vissa tävlingsryttare att ridningen ju måste få utvecklas. Man frångår alltså det etablerade ramverket för klassisk ridning, och det gäller inte bara hästens yttre form utan även utrustningen (se förra veckans inlägg om nosgrimmor). Därmed är saken klar i mina ögon. Tävlingsdressyr och ridning vid svenska ridskolor är inte klassisk ridning.

När René Descartes på 1600-talet framförde tanken att kropp och själ är åtskilda och att djur inte kan känna smärta så banade han vägen för en kultur där det blev viktigare ATT ett mål uppnåddes än HUR man gick till väga. På 1800-talet moderniserade militären ridningen ytterligare och hästen jämställdes med en ångmaskin där ryttarens skänklar pumpar upp ångan så att händerna kan dirigera den.

Inom hästhanteringen, och då främst militären, så har under 1800- och 1900-talet båda dessa filosofiska inriktningar levt sida vid sida. Officerarana lärde sig den klassiska ridningen, medan soldaten fick den moderniserade versionen. Ett skäl var att det tar TID att lära sig den kroppskontroll och emotionella kontroll som krävs för klassisk ridning. Att militären för sina soldater gick i från de höga ideal för samarbete med hästen, kroppskontroll och personlig utveckling för ryttaren det kan jag förstå. Det tråkiga är att denna utarmade form av den klassiska ridningen är den som förs fram på ridskolor och i tävlingssammanhang. Jag vill något mer, vad vill du?

måndag 20 juli 2009

Näsvist nosvis

Den senaste tiden har nosgrimmor varit på tapeten. Både vilken man ska ha och hur hårt den ska spännas och inte minst var man mäter hur hårt den är spänd.

Regeln två fingrar på höjden mellan nosrygg och nosgrimma är välbekant. Förvirringen verkar vara mer geografisk; vilken nosrygg menar man? Den som ligger under, på sidan eller uppe på hästens huvud?

Samma sorts osäkerhet kan jag möta när jag frågar om var människans höftled finns. Är det benåsen vi sätter händerna på strax under midjan, är det den hårda knöl man kan känna på sidan av låret eller sitter den mitt i ljumsken?

Det är viktigt att vara överens om vad det är man pratar om och var det man pratar om finns. Annars finns det ingen möjlighet att förstå varandra.

Salig Alf Olofsson, tidigare förvaltare på Wången och en hästkarl av rang, hade sin åsikt om nosgrimmor klar. En häst öppnar inte munnen som en krokodil (så här < ) utan underkäken öppnas parallellt med överkäken (så här =). Det betyder att om man vill stänga hästens mun räcker det med en engelsk nosgrimma.

Bland de många namnkunniga som uttalat sig om nosgrimmor var det flera som menade att nosgrimman skulle spännas så att det var behagligt för hästen. Intressant ordval, hur visar hästen att det är behagligt? Någon sa att de spände åt lite hårdare, för att sen lätta när hästen lärt sig att det var behagligast att hålla munnen stängd.

Inom psykologin finns det ett uttryck, inlärd hjälplöshet. Sätt en gädda i ett akvarium i ett annat akvarium med bytesfisk. Gäddan försöker jaga men stöter hela tiden i sin glasvägg, när den gett upp kan den tas ut ur sitt akvarium, sättas ner mitt bland bytesfisken och den svälter ihjäl. Gäddan har lärt sig att det inte lönar sig att försöka.

Någon annan upplevde att hästen fick långa mungipor med engelsk nosgrimma. Nosgrimman vilar fritt från mungipan, i mungipan finns bettet, i bettet finns tygeln, i tygeln finns handen, går handen bakåt blir mungipan lång. Så tolkar jag det.

Hästar kan inte skrika, det betyder dock inte att den inte kan känna eller kommunicera. En häst som gapar berättar något för den som vill lyssna.

tisdag 14 juli 2009

Klassiskt eller akademiskt?

Jag får ofta frågan på vilket sätt klassisk ridning (KR) skiljer sig från akademisk ridning (AR). Eftersom utrymmet här är begränsat har jag valt att beskriva några av de mest uppenbara skillnaderna. De skillnader jag tar upp nedan blir med nödvändighet kortfattade och också väldigt svart/vita. Jag välkomnar kommentarer om både klassisk ridning och akademisk ridning! Nåväl, den mest synliga skillnaden är val av bett.

Bett
Inom klassisk ridning tränas hästen först och främst med tränsbett. Kapson kan användas för longering, men sällan vid ridning. Stångbett är ett redskap för mästaren och används först när hästen är väl skolad till bettet (har en gjord mun, se blogg v 27). Inom AR rider många på en kombination av kapson och stångbett vid ridning, och tränsbettet anses vara mästarens redskap.

Främsta hjälpen
Inom KR ses handen som den främsta hjälpen. Inom AR (liksom modern dressyr) ses sitsen som den första hjälpen. Skälet är att hur ryttaren än bär sig åt kommer hon att inverka med sitsen när hon rider. Samma argument kan dock användas för handen. Ryttaren kommer inverka på hästens mun så fort hon håller i tyglarna – speciellt om man valt att rida på stångbett! Ser man sitsen som den främsta hjälpen blir steget mellan arbete vid hand från marken och ridning långt. Bygger man istället sin kommunikation med hästen kring handen och bettet så blir det en logisk och konsekvent linje i allt arbete med hästen om det så sker från marken eller vid ridning.

Balans och gravitation
Hästen balanserar med hjälp av halsen. En häst i normal position (ungefär som när den står och sover i boxen) har 60% av sin kroppsvikt på frambenen. Detta bestäms av gravitationens inverkan på hästens kropp. För att hästen ska bära mer vikt bak måste den höja halsen, och det gör hästen också när den tex leker i hagen. Detta utnyttjas inom KR på så sätt att hästen vid avsaktningar, halter och ryggningar ombeds att höja huvud och hals för att på så sätt föra över vikt till bakbenen. Detta är början till samling. Inom AR (och även modern dressyr) låter man hästen ha huvudet lågt i dessa lägen vilket innebär att hästen får utföra dessa rörelser med vikten på frambenen.

Hoppning
Inom KR ses hoppning som dressyr över hinder och eftersom det rids i engelska sadlar och tränsbett så är hoppning inget problem. Inom AR där man helst rider på stång och gärna i skolsadlar blir hoppning svårt för att inte säga omöjligt.

För dig som vill läsa mer kan jag hänvisa till den B-uppsats jag skrivit, du kan hämta den här: ”Vad är klassisk ridning”.

tisdag 7 juli 2009

Ryttarkänsla - nåt man har eller nåt man får?

Det finns de ryttare som bara rider och allt fungerar perfekt och så finns det andra som får träna å träna å träna för att få till det.

För oss som inte fått ryttarkänsla med modersmjölken finns det hopp, den kan tränas!

Receptet är ett kokihop av egen kroppsuppfattning och medvetenhet, kunskap om hästens rörelsemekanik, hur ridövningarna ska ridas och varför, humor, ett par pålitliga ögon som kan titta på oss utifrån och trägen träning.

Ingrediensen kroppsuppfattningen är betydelsefull, för dig som ryttare är det av största vikt att du vet vad som händer med och i din kropp när du rider.

Kroppsuppfattning är ett lurigt ord, vi vet all om att vi har en kropp! Det vi behöver få en uppfattning om är vad som händer med kroppen när vi lever våra liv, jag låter min egen historia tjäna som exempel.

Redan som 10 åring fick jag mina första glasögon eftersom jag är närsynt på vänster öga. Glasögonen hamnade raskt på hyllan eftersom jag såg bra med höger öga. Effekten av detta var att jag vred huvudet så att höger öga hamnade mer rakt fram i synfältet, den vridningen fortsatte sedan ner genom hela kroppen. Resultatet blev att min högra sida låg ”snäppet före” min vänstra och att höger knä allt som oftast gled upp efter hästens sida.

När jag red betydde det att jag hade lätt att rida hästar i vänster varv, att jag ofta välte runt hästen i volter till höger och att höger galopp var näst intill en omöjlighet.

Under åren har olika ridlärare försökt hjälpa mig att komma till rätta med mina svårigheter i höger varv, jag har fått massor av råd, instruktioner och vid ett tillfälle blev en ridlärare rent fysisk och drog tag i mitt ben och vreeeeeed (så jag vet hur Barbie-dockorna känner sig när benet vrids ur bålen….).

En vårnatt, halvvägs in i utbildningen till Alexanderlärare, vaknade jag och ropade -Jag har gjort mig till ett grekiskt cyklop! Raskt hoppade jag ur sängen, gick fram till spegeln och såg det som gäckat mig och andra under så många år, spiralen. Då var jag 36 år och spiralen hade hängt med i 26 av dessa. Men inte förrän jag blev medveten om den kunde jag börja jobba på att bryta mönstret.

Ställ dig framför spegeln, titta på dig själv, skippa de kritiska ögonen och börja observera - då kan det hända att du också lägger märke till det uppenbara, det som alltid funnits där och ändå varit dolt för ditt medvetande.

tisdag 30 juni 2009

”En gjord mun”

På engelska förekommer uttrycket ”a made mouth”. Med det menas en häst som är utbildad så att han/hon reagerar på rätt sätt när ryttaren tar kontakt med tyglarna.

En häst kan göra på tre sätt när han/hon får ett bett i munnen:
  1. förstå bettet och använda sitt huvud för att korrekt balansera sin kropp (är genomsläpplig så att människan kan påverka både vikt och muskler)
  2. reagera på bettet genom att röra sitt huvud och åsidosätta sin balans (använder sin vikt på ett negativt sätt)
  3. han/hon kan slåss mot bettet (använder sina muskler på ett negativt sätt)

En häst som förstår bettet är förstås en häst med ”en gjord mun”. Som uttrycket indikerar måste de flesta hästar lära sig att förstå bettet och ryttarens hand, hur du gör det återkommer jag till senare i sommar.

Den häst som använder sin vikt på ett negativt sätt kommer att fara fram i ett snabbare tempo än vad ryttaren vill. För att komma till rätta med detta problem använder ryttaren halvhalt. Den klassiska halvhalten är en snabb uppåtgående rörelse (följt av en sänkning) med handen som får hästen att höja hals och nacke och därmed föra mer vikt till bakbenen. Denna halvhalt görs bara med handen, skänklarna har inget med saken att göra.

Den häst som använder sina muskler på ett negativt sätt kommer tex att försöka dra sin ryttare ur sadeln genom att kasta sig fram på bettet, eller i mindre skala bli allmänt stretig och stum. För att lösa detta problem måste ryttaren först och främst sluta dra bakåt. All rörelse bakåt med handen kan få en häst att börja försvara sig genom att dra åt andra hållet. För det andra måste ryttaren lära hästen att tugga på bettet. Målet är att hästen, så fort ryttaren kortar tyglarna, söker kontakt med handen och tuggar lätt på bettet. Ett sätt att få hästen att börja tugga är att vibrera på tyglarna.

Kom ihåg att ”kontakt” inte innebär att varken häst eller ryttare hänger i varandra. Tygeln ska se sträck ut, men vara på gränsen till att inte vara det. Som ryttare ska du känna ett lätt sug i tygeln, vilket innebär att om du länger ut tygeln så sträcker också hästen huvudet nedåt/framåt för att bibehålla kontakten med din hand.

En häst med ”en gjord mun” följer bettet vart ryttaren än placerar det, utan att hänga och utan att tygeln glappar.

måndag 22 juni 2009

Träning - något vi gör eller något som sker?

Vår kropp är gjord för rörelse så det är inte underligt att träning blivit nästan heligt i vår del av världen, där så mycket tid går åt till att sitta. För inte alls så länge sedan var vardagen fylld av hårt kroppsligt arbete, då helgades vilodagen.

Rörelse skapas via våra muskler, de består av tre grupper; röda, vita och blandade (rosa) muskelfibrer. I korthet så utför röda fibrer det långvariga, långsamma arbetet som att hålla oss upprätta. De vita det kvicka, kortvariga som att med precision svepa bort en geting på armen.

Muskler påverkas av träning, långsam löpning påverkar de röda fibrerna och styrketräning de vita. Styrketräning ger ganska snabbt en ökad muskelstyrka som svar på träningen. I studier har forskare sett en effekt kallad SAID (Specific Adaptation to Imposed Demands). Det innebär att människor blir bättre på den specifika träning de utför men effekten på andra aktiviteter är liten. Det kan vara så att styrkan blir kopplad till en viss maskinpark i ett gym, byt maskinpark eller gym och du upplever att du är svagare!

Styrketräning gör så att det blir fler vita fibrer på bekostnad av de uthålliga röda, ökad styrka leder till minskad uthållighet. Det är därför en vältränad person ändå kan tycka att det är tungt och tröttande att sitta framför datorn.

Den kraft som tränar oss mer än någon annan är gravitationen, du står och du tränar! Balans är ett mått på hur väl vi kan hantera tyngdlagen. En bra hållning och gravitationens inverkan stärker våra rödfibriga hållningsmuskler, vi blir både starkare och bättre på att hålla balansen.

När du vet var du har din lodlinje behöver du inte längre hålla balansen via tyglarna eller knipa med skänklarna. Du kan vila i dina röda muskelfibrer och låta de vita agera snabbt och med precision när det behövs. Då blir det ridning med kvalitet!

tisdag 16 juni 2009

En hjälp i taget

Vilka signaler använder du för att svänga din häst till höger?

Använder du fem hjälper? Kanske lägger du vikten på inner sittben, ställer och leder med höger hand, formar hästen kring innerskänkeln samtidigt som du med innerskänkeln även aktiverar inner bak, yttertyglen tillåter ställning men håller emot om den blir för stor samt håller ytter bog på plats så den inte faller ut, och slutligen ytterskänkeln ser till att bakdelen inte faller ut. Och glöm sen inte att titta i rörelseriktningen!

Eller leder du helt enkelt med höger tygel och nöjer dig med det?

Varför behöver du egentligen fem hjälper samtidigt? Behöver du verkligen fem hjälper samtidigt?

Mitt svar på den frågan är nej. Om en signal inte fungerar, varför ska det då funka bättre med flera? Hästar är inte dumma djur, inte heller intelligenta på samma sätt som vi (jag har fortfarande inte stött på en häst som skrivit en bok om ridning, men inte heller en som ägnat sig åt utstuderad mobbning). Jämfört med människan är hästen ett enkelt djur, och det enklaste sättet att kommunicera med en häst är att använda en signal i taget. Om hästen förstår vad den ska göra, utför den sedan uppgiften.

Att använda en hjälp i taget är enklare inte bara för hästen, utan också en pedagogisk snilleblixt för att utveckla ridteknik och ryttarkänsla. Om hästen inte svänger höger vet jag som ryttare vad som inte fungerade. Höger tygel. Då ser jag till att den signalen går fram till hästen och att han/hon svarar på den enda signalen som jag vill.

När jag har fungerande signaler för hästen att svänga höger (en signal för att svänga med vikten på höger fram, och en för att svänga med vikten på höger bak), svänga vänster (två skilda signaler här med), flytta vikten bakåt, och en signal för framåtbjudning då har jag skapat de språk jag behöver för att träna min häst till den högsta utbildningsnivån.

När du använder fem hjälper i taget, gör du också antagandet att du som ryttare vet bättre än hästen hur den behöver röra sig. När du använder en hjälp i taget gör du antagandet att din häst är bättre utrustad än du att hantera sin egen kropp.

Vem tror du har bäst kontroll över sin egen kropp? Du eller din häst?

måndag 8 juni 2009

Styrketräning för ryttare - ett feltänk?

I flera häst magasin har det varit reportage om ryttare som tränar styrketräning för att orka med ridningen. Och jag kan hålla med om att det krävs god fysisk form för att kunna rida flera timmar om dagen, om inte annat så kommer man i form genom att rida flera timmar om dagen. Men styrketräning???!

Oavsett ridteoretisk bakgrund är alla överens om att ryttarens kontakt med hästens mun ska vara lätt, här kommer att axplock från svensk och utländsk litteratur.

---de (händerna) måste vara elastiska och känsliga; inte starka, hårda eller bryska.
~~~ Erik Herbermann
---mjuk och lätt beröring av ryttarens händer...
~~~ Alois Podhajsky
Ingen styrka i armar eller händer behövs någonsin.
~~~ Udo Bürger
Handen ska vara mjuk och fjädrande.
~~~ Lars Lithander
Ryttaren ska ha en lätt, följsam hand.
~~~ Bengt Gustavsson
Ryttaren har lätt känning med hästens mun.
~~~ Gehnäll Persson
Förbindelsen mellan ryttarens hand och hästens mun ska vara mjuk och elastisk.
~~~ Nils Ankarcrona
Bengt "Blomman" Blomqvist diskuterar i sin bok "Körning" detta med hästar som ligger på och anser att styrka i armar och rygg tränas bättre någon annanstans än på kuskbocken, även han vill ha en lätt kontakt med hästen.
När ryttaren inte orkar med sin egen ridning, när kroppen känns stum och orken tryter är det lätt att anta att det är styrkan som fattas. Men det är dragkampen med hästen som tröttar ut oss, hästen väger som bekant mycket mer än oss. Mer logiskt och mer i linje med den strävan citaten ovan ger en bild av vore väl lösningen att göra mindre för att orka mer!
För att citera Nuno Oliveira
Egentligen, den häst, som är skolad med maximal finess, kan ridas med tyglar "bara påverkade av gravitationen" som de la Guérnière beskriver det.
Hur tungt kan det vara?!

tisdag 2 juni 2009

Klassisk ridning, en fråga om personligt tyckande?

Var och tittade på dressyrtävlingar i helgen. Intermediär någonting. De tävlande hade i alla fall hatt, vilket borde tyda på att det är sk hög dressyr. Stämmer dock inte med min bild av klassisk dressyr. Fantastiska hästar, javisst. Det här är vad jag såg:




Vad är det med dessa nosgrimmor? Och hur mycket tryck har ryttarna egentligen i hästarnas munnar? Och hur definieras egentligen ”lodlinjen” nu för tiden?

Enligt Arméns Ridinstruktion från 1940 definieras lodlinjen som en rät linje från hästens öga. Den springande punkten är att hästens näsa ska vara i eller framför denna linje. Aldrig bakom. Armén hade den regeln för att säkerställa att hästen arbetade på ett sätt att den skulle kunna genomföra många tjänsteår utan avbrott för rehabilitering.

TR (2009) säger så här i moment 241: Hästen skall vara på tygeln. Såväl på stället som under rörelse skall den, med väl inrättad bakdel, så att bakbenen följer frambenens spår och med eftergift, ständigt bjuda framåt. Ryttarens hand skall behålla en jämn, lätt och mjuk förbindelse med hästens mun. Med stadigt huvud och fritt buren hals, där nacken som regel är högsta punkt, samt med nosen i eller något framför lodlinjen, skall hästen stödja lika på båda tyglarna. Med sluten mun och med tungan under bettet, skall den lugnt tugga på detta. (mina markeringar)


Bilderna från helgens tävling pratar för sig själva. Och ja, dessa ekipage fick över 60% av domarna, vilket alltså innebär att det var godkända. Och nej, jag tog inte bilderna just när hästarna gapade en enstaka gång.

Eftersom varken tradition eller tävlings-reglementet verkar gälla, måste den logiska slutsatsen vara att klassisk dressyr numera är en uppfattning om personligt tycke och smak. Är man bara dressyrdomare kan den personliga uppfattningen forma en hel samtid av ryttare, tränare och åskådare.

Men, bara för att många människor verkar ha samma märkliga felaktiga uppfattning om hur ”framför lodlinjen” ska tolkas blir inte denna tolkning rätt. Många fel adderas inte till ett rätt. Du och jag avgör varje gång vi rider vad vi tycker är etiskt och korrekt när vi rider våra hästar.

Hur ska då klassisk ridning enligt TR se ut egentligen? Kolla in denna bild. Här är det Craig Stevens från National School of Academic Equitation, USA, som rider. Här ser vi en häst med näsan i lodlinjen och med sluten mun. Kolla in nosgrimman! Här kan du enkelt få in två fingrar mellan nosrygg och remmen.

Klassisk ridning är inte en fråga om personligt tycke och smak. Det finns gammal tradition (från 1700-talet) att falla tillbaka på. Klassisk ridning innebär att:
  • Om nogsrimma används, ska den inte sitta hårdare än att två fingrar får plats. Mellan remmen och nosryggen. På höjden.
  • Ryttarens händer får aldrig verka bakåt.
  • Hästens näsa ska alltid vara i eller framför lodlinjen genom ögat.
  • För mycket tryck i tygeln är skit. Vad är för mkt? Tygelns vikt är ett minimum, mina släta lädertyglar väger ca 250 g, men om trycket blir så stort att hästens mungipa ändrar form, är trycket för stort.
Inget av det jag nämnt ovan innebär att min häst lullar runt lite som den vill och när den känner för det. I vår flock är det jag som leder, men jag kan välja vilken typ av ledare jag är. En som strävar efter mental kommunikation utan fysiskt tryck baserat på respekt för hästen som individ och förståelse för hästens biomekanik och tyngdlagen. Eller en ledare som förfaller till barbarisk råstyrka.

Vilken typ av ledare och ryttare vill du vara?

måndag 25 maj 2009

Nybörjare eller ombörjare

Det är en stor skillnad att vara nybörjare jämfört med ombörjare och det på flera sätt.

Som nybörjare är du ett oskrivet blad, allt du gör gör du från början och med en bra lärare kan det gå snabbt att inhämta nya kunskaper. Jag minns en vuxen nybörjare som på rekordtid lärde sig rida och som med stor förtjusning under en lektion utbrast.- Gör jag en vikning nu?! Han hade allt att vinna och inget att förlora, det är nybörjarens privilegium.

Som ombörjare är utmaningen större, på flera plan.

Att lära om är svårare än att lära nytt därför att du får kämpa med det som kallas gammal vana. Eftersom du redan har viss kunskap i ämnet, har du lagt dig till med reflexer som gör att du med automatik agerar när något händer.

Ibland är du medveten om dina reflexer, ibland är du det inte och det senare kan ställa till det. Såg en lektion där ridläraren ville att eleven skulle höja handen och eleven höjde handen men tog den samtidigt bakåt. - Nej, sa ridläraren, inte så. Jag vill att du höjer handen. Varvid eleven gjorde samma rörelse igen. Så höll det på till dess ridläraren gick fram och visade eleven vad som i själva verket hände med händerna, först efter det kunde hon höja handen utan att samtidigt dra i tygeln.

Du kan nämligen bara ändra det som du är medveten om.

När du väl blir medveten om allt det du gör "när du ingenting gör" stöter du på nästa utmaning. Intellektuellt är du med i matchen men din kropp vägrar hänga med på det nya. Den stretar emot. Jag har hört att det tar 10 000 repetitioner att befästa en vana. Om den vanan visar sig vara något vi behöver ta itu med tar det 10 000 repetitioner att jobba bort den och 10 000 till att befästa en ny vana.

För dig som vill bryta en vana är det en fråga om att skaffa dig en plan, envist och oförtrutet säga nej till den första impulsen och ge dig själv direktiv för din planerade väg. Fummel och fel hör till den delen av uppgiften, då är det bra om du kan sudda ut rätt-fel tänket inom dig och i stället se det som ett experiment. Blev resultatet av ditt experiment det förväntade?

F M Alexander har sagt
"If you stop doing the wrong thing the right thing does itself."

När du vet vad du vill, har klart för sig hur du ska göra det och lyckas hindra dig själv från att fastna i någon gammal vanefälla - då kan det faktiskt bli så att det du vill görs åt dig och allt bara fungerar, helt utan ansträngning.