tisdag 26 januari 2010

Myten om att böja hästen jämnt från nos till svans

Du som jag har säkert fått höra att hästen på ett böjt spår ska böja sig jämnt från nos till svans och att detta bl.a. ska ske för din innerskänkel.

Ridhanboken del 1 skriver på sid 113 så här:

Med böjning menas böjning i längdaxeln. Då ska hästens kropp vara böjd så mycket som är anatomiskt möjligt. En jämn böjning i längdaxeln från huvud till svans går inte att åstadkomma, eftersom kotorna är olika rörliga. Ryggraden är som rörligast i halsryggraden, begränsat rörliga i bröstryggraden och stel i korsbenet på grund av förbening.”

Så här långt verkar allt logiskt. I nästa stycke står det:

Ryttaren får därför inte böja hästen för mycket i halsen utan måste också se till att böja hästen i bålen för innerskänkeln. Den begränsade rörligheten måste förbättras så mycket som möjligt för att öka hästens smidighet, för att förhindra att bakdelen faller ut i vändningar och för att kunna rakrikta hästen.

Kort sammanfattning: böj inte halsen eftersom hästen anatomiskt sett faktiskt kan böja sig här, och dessutom ska du som ryttare ändra formen på hästens kotor i ryggraden, för hur ska annars den av skelettet begränsade rörligheten förbättras?

Är det bara jag som undrar om det är lämpligt att ändra formen på skelettet? Är det bara jag som undrar om det verkligen går att ändra formen på skelettet?

Jag vet inte exakt vad som händer i hästens kropp (hästens skelett består av 205-207 ben, och ca 700 muskler) när den rör sig korrekt på böjt spår. Jag har inte heller sett någon vetenskaplig studie som förklarat detta men det verkar orimligt att jag som ryttare ska få min häst att ändra formen på ryggradens kotor.

Så vad kan vi med säkerhet avgöra? Vi kan se (när du tittar på en häst som går på böjt spår) och känna (när du rider en häst på böjt spår) om
1) hästen tittar i rörelseriktningen eller inte (är den ställd åt rätt håll?),
2) hästen ”faller” i rörelseriktningen genom att överbelasta inner framben (vanligen svänger hästen snävare än du planerat, och dessutom kan det vara svårt att få hästen att sluta svänga, du kan känna att hästen hänger i innertygeln),
3) hästen ”faller” från rörelseriktningen genom att överbelasta ytter framben (vanligen böjer hästen mer i halsen än du tänkt dig, och du kan även uppleva att kontakten i innertygeln lättar samtidigt som den ökar i yttertygeln)
4) hästens bakdel svänger inåt (hästens bakfötter följer inte längre framdelens spår utan de rör sig på en mindre volt än framfötterna)
5) hästens bakdel svänger utåt (bakfötterna rör sig då på en större volt än framfötterna)

Under förutsättning att du som ryttare inte medvetet eller omedvetet gjort något för att få hästen att göra något av felen ovan, så kan (något förenklat) lösningen på problemen se ut så här:

Nr 1 ovan handlar om hur väl hästen följer bettet (se tidigare inlägg om ”flexions”).

Nr 2 och 3 handlar om var hästen lägger vikten (inner eller ytter bog? Se tidigare inlägg om direkt och indirekt tygel, 8-volt och mer om indirekt tygel) och om hästen bibehåller ett jämnt påskjut med båda bakbenen.

Nr 4 och 5 handlar vanligen om en kombination av hur väl hästen följer bettet (se nr 1 samt även vad som menas med ”en gjord mun”) samt också om ifall hästen bibehåller jämnt påskjut med båda bakbenen.

När din häst med lätt kontakt som är lika liten i dina båda händer, utan att varken göra volten större eller mindre än du tänkt, samt rör sig med jämnt, konstant påskjut, då känns det som om han/hon formar sig kring din innerskänkel. Jag vågar lova att för detta krävs inte någon ändrad form av hästens ryggkotor.

söndag 24 januari 2010

Kurstillfällen 2010

Datum för kurser med både klassisk ridning och Alexanderteknik.

19-21 mars,anmäler du dig före 14 februari är priset 5300 kr, därefter 5800 kr.

13-16 maj, anmäler du dig före 11 april är priset 7300 kr, därefter 7800 kr.

24-26 september, anmäler du dig före 22 augusti är priset 5300 kr, därefter 5800 kr.

Alla kurser ges på Upprätta gård i Vallentuna. I kurspriset ingår förutom föreläsningar och lektioner även mat, logi och boxplats.

Klicka på det datum som intresserar dig, då kommer du till Lenas webbsida där du kan läsa mer om just det kurstillfället.

Välkommen till våra intensiva, intressanta och inspirerande kurser.
Maria och Lena


PST!
Även för norrlänningar finns det hopp! Vi planerar en kombinerad kurs i Norrbotten. Datum och plats meddelas senare.

tisdag 19 januari 2010

What goes around comes around

Det kan te sig lite märkligt att en av hästsveriges stora har hamnat i glömskans garderob bara för att återupptäckas av Craig Stevens, en amerikan. Och att det finns en svensk som 1836 satte ord på huvudets betydelse för hållningen. En tanke som FM Alexander, från Australien, betonar som grunden i sin bok Use of the self från 1932.

Vår svenske pionjär Adam Ehrengranat levde och verkade i Sverige mellan 1781-1842, 1836 publicerades boken Ridskolan eller ridläran. I den boken kan du läsa om den klassiska ridningens principer på svenska (något ålderdomlig men fullt begriplig).

I första paragrafen i kapitlet Om ryttarens ställning enskilt börjar Ehrengranat med att slå fast att huvudet ska vila på toppen av ryggraden och att halsen ska vara rak. Huvudet ska hållas i en sådan position att ryttaren alltid tittar framåt mellan hästens öron. Detta för att "en rak direction af ryttarens blick bidrar väsendtligen till en jemn eller afvägd hängning".

I nästa paragraf skriver han att huvudet kommer först inte bara i teorin utan även i praktiken. Som ett enkelt experiment, för att klarlägga huvudets betydelse för jämnvikten, föreslår han att man bara ställer sig på tå och känner hur jämnvikten påverkas av hur huvudet lutas fram, bak och åt sidorna (gör inga häftiga rörelser!)

Men vad är det för hängning Ehrengranat avser??!

Jo, den kan illustreras med följande kommentar direkt ur verkliga livet från vår granne 60 år till min son, då 6.

- Men va' lång du är, utbrister grannen, dina fötter når ju ända ner till golvet!

Och så är det. Sätt dina fingrar i gropen bakom örsnibben, där innanför vilar huvudet på atlaskotan (två tumstora plattor kallade kondyler). Från den punkten "hänger" dina ryggkotor en efter en som ett pärlband, i slutet av ryggraden hänger korsbenet och bäckenet och från bäckenet hänger dina ben, vart och ett, ända ner till golvet.

Sitter du till häst innebär det att du tillåter sittbenen att hänga ända ner till sadeln. Om du sen låter benen hänga och strävar efter att ha dem intill hästens sidor kommer de att "ta den böjning" de behöver för att kunna omsluta hästen, utan större muskulär ansträngning, fast kanhända med viss muskulär töjning ;-)

Den sanna konsten åldras inte, står det i Ehrengranats bok. Den sanna konsten är tidlös och kanske är det därför den hittas om och om igen fast denna gång i en annan del av världen...

tisdag 12 januari 2010

Vi lever och verkar under tvång

I denna min första blogg för året, tänkte jag berätta om varför jag samarbetar med Maria.

Under mitt år som arbetande student vid National School of Academic Equitation i Seattle, lärde jag mig många saker. Ett påstående som Craig förde fram var att ”ridning är konsten att bibehålla hästen mellan mig och jordens medelpunkt”. Kan ju låta självklart, men de självklara uppenbarar sig inte alltid på en gång. Det handlar om så mycket mer än att bara sitta kvar på hästen (om hästen inte befinner sig mellan mig och jordens medelpunkt är jag på väg att trilla av om jag inte redan gjort det!). Craig satte även en liten bok om Alexanderteknik (AT) i handen på mig, så när jag några år senare träffade en livs levande AT-lärare sög jag tag i henne direkt.

Bland mina första minnen av Maria är när hon i köket hos Carina i Piteå gav mig en lektion i hur man sitter på en stol. Och hur man sätter sig ner och reser sig upp. Om jag kunde detta? Ja, de beror ju på vad du menar med kan.... Ner på stolen kommer man ju alltid, och upp likaså. Men på vilket sätt? Maria var inte nöjd med hur jag använde min kropp, gav mig hemläxa och på den vägen är det.

När jag träffade Maria var min tanke i första hand att få hjälp med min egen kropp. Jag höll på att återhämta mig efter mitt andra diskbråck (nej, jag har inte fått mina diskbråck pga något hästrelaterat men det är en annan historia). Diskbråck är väldigt smärtsamma, både akut och under den ofta långa läkeprocessen. De verktyg jag fått från Maria har hjälpt mig tillbaka till en smärtfri vardag. AT är inget hokuspokus. Det är enkla och tydliga redskap för att låta skelettet göra sitt jobb gentemot tyngdkraften.

Väldigt snart efter att jag träffat Maria växte tanken fram att klassisk ridning och AT skulle vara en bra kombination. I min roll som instruktör hade och har jag stött på elever som jag ser behöver sträcka på sig, eller slappna av, men där direkta instruktioner av typen ”sträck på dig” och ”slappna av” inte ger något resultat. Inte för att eleven inte lyssnar, eller inte vill. Oftast tror de att de har gjort det jag ber om, men jag kan se att de inte förstått vad "slappna av" eller "sträck på dig" verkligen innebär.

Sagt och gjort. Maria och jag arrangerade vår första kurs tillsammans 2008 och det blev en succé! Maria gav AT-lektioner och jag ridlektioner. Resultatet blev exakt det som jag hoppats på, med ryttare som både sträckte på sig och slappnade av på ett utmärkt sätt!

Maria har i efterhand berättat att hon var lite orolig för att det hon förde fram i våra lektioner skulle motsäga varandra, men det gjorde det aldrig. Skälet till denna brist på motsägelser är så som vi förstår det att både AT och den klassiska ridningen i grund och botten utgår från en gemensam nämnare: skelettet och jordens dragningskraft på skelettet. Vi och våra hästar lever och verkar ständigt i detta tvång från jordens dragningskraft. En person eller en häst som rör sig lätt, smidigt, elegant och i balans, gör det gentemot jordens dragningskraft.

tisdag 5 januari 2010

Konsten att dra en rät linje

Under åren har jag börjat ägna mig åt en sorts "amatörforskning" vad gäller bilder i hästpress och litteratur. Och min slutsats är att bilderna alltmer sällan visar det som anges i bildtexter - och att vissa gamla sanningar blivit omdefinierade.

Det är numera sällan en häst som enligt bildtext går i form verkligen har nacken (alltså punkten strax bakom öronen, occiput) som högsta punkt. Det vanliga är att det är tredje nackkotan (motsvarar halsens mitt) som ligger högst. I en Hästen som hobby fr 1950-talet är bildtexten till en sådan bild " Hästen går bakom hand."

Sen har vi lodlinjen, den som ska förbinda öra-axel-höft-häl hos en ryttare till häst. Lodlinjen ska dessutom vara vinkelrät mot jordens yta för att vi ska vara i balans.

I allt fler bildtexter försvinner öra, kvar finns axel-höft-häl. Lodlinjen har en fördel och det är att den kan kontrolleras med hjälp av en linjal. Och när jag gör det ser jag allt fler ryttare som fångas i en lodrät sits där linjen bara går genom axel och höft.

De avvikelser jag ser allt oftare är den där axlarna ligger något bakom lodlinjen och hälarna något framför. Den sitsen medför att ryttaren måste balansera sig i hästens mun via tyglarna och den gör att ryttaren med sitt säte föser fram sadeln på bogarna. (Boten på det problemet är visst svanskappa...)

En annan vanlig syn är där axel-höft är i linje men hälarna ligger framför lodlinjen = stolsits.

Det är ingen konst att dra en rät linje mellan två punkter, ju fler punkter som ska ansluta sig till linjen desto svårare blir uppgiften. Det är alltså en utmaning och en viktigt uppgift för ryttare att verkligen placera sin kropp i lodlinjen med alla punkterna "på plats".

Ta hjälp utav ett par goda ögon och be dem ta en titt på hur din kropp positionerar sig till lodlinjen, den är av betydelse för din ridning!

PST! På en punkt är alla överens och det är hur en stjärnkikare ser ut och där är bildtexterna eniga - hästen går över tygeln.