torsdag 20 december 2012

Vad klarar hästens rygg?

Årets sista blogginlägg kommer att beröra hästens rygg. Syftet med blogginläggen om hovar, mun och nu rygg är att göra oss, som tillbringar en del av vår tid med hästar och tar deras tjänster i anspråk, mer medvetna om att vi ber om något som hästen visserligen gör (och det med den äran!) men som ändå strider mot dess natur som djuret häst.

När något sysselsätter ens tankar händer det ofta flera saker samtidig som verkligen sätter de egna tankarna i spinn. En elev berättade följande. Vid ett besök hos en bekant i ett stall stod det en häst på gången. Min elev strök hästen över ryggen och hästen sänkte ryggen - Stryk honom inte över ryggen, sa ägaren, han har ont. Och det var ju uppenbart men när boxen var mockad tog ägaren och sadlade den ömma hästryggen och tog ut hästen för att rida. Vari ligger logiken i detta? En rygg som ömmar av beröring borde få riktigt ont av ridning.

Senare samma vecka fick jag tips om en artikel skriven av Stormy May som lade ytterligare några vedpinnar på tankebrasan. I artikeln berör författaren det som händer med hästen när vi sätter oss upp på dess rygg. Mitt inlägg är en blandning av utdrag ur artikeln och mina egna ord. Läs gärna artikeln i sin helhet!

I " Journal of Veterinary Science" Volym (Vol14(11), 1994) publicerade den välkände veterinären och sadelutprovaren Dr Joyce Harman resultatet av en studie.

"Vid tillämpningen av denna studie, bedömdes sadlar med tryck upp till 1,93 psi (pound force per square inch) ha god passform, mellan 2,0 och 3,38 psi, utan ihållande tryckpunkter, ha medelgod passform och sadlar som översteg 3,4 psi eller haft ihållande tryckpunkter under hela sessionen bedömdes har dålig passform. Dessa siffror kommer från preliminära data som visar att det var svårt att hitta en engelsk sadel med lägre tryck än 0,75 psi, vilket är det högsta tryck som finns i kapillärbädden. Tryck som överstiger 0,75 psi stänger av blodflödet i den arteriella kapillärbädden."

Det är viktigt att notera att Saddletechs provtryckningskudde, som användes i dessa studier, har sensorer utvecklade för att utvärdera riskerna för trycksår hos sängliggande människor och mäter endast tryck upp till 4 psi. Moderna sensorer, exempelvis FSA (Force sensing Array) som utvecklats av Vision Engineering Resaerch group (VERG Inc) i winnipeg, Manitoba, Kanada kan avläsa mycket högre tryck. I ett test mer westernsadlar med bra inlägg, mättes normalt "trycktoppar" mellan 8,25 och 14 psi. (Wesley, ED, McCullough, E, Eckels, S, Davis, E, artikel # 9329, 2007, "The Horse" magazine).

Trycket som uppstår på vävnaderna under sadeln fortplantas ner via musklerna till de benstrukturer som finns inunder. Inom forskningen kring trycksår hos människor har det visat sig att vävnadsdöden börjar nära benet långt innan rodnad och sår i huden uppkommer.Vad har då hänt hos de hästar som har synliga sår eller ärr i sadelstaden?

Musklerna longissimus dorsi och trapezius, som ryttaren sitter på, har hästen utvecklat sedan Eohippus (mellan 60 miljoner och 45 miljoner år sedan) för att underlätta rörligheten. Denna struktur har aldrig varit konstruerad för att bära vikt i form av ett tryck ovanifrån. Hos många hästar kan man se en påtaglig muskelatrofi (förtvinade muskler) precis bakom bogbladet uppe vid manken. Icke desto mindre har jag själv hört en  tränare sagt att han inte vill ha hästar med välmusklade ryggar för de blir så svåra att sadla.

Tryck från sadel och ryttare på hästens rygg uppkommer oavsett användningsområde. När blod som trycks ut ur vävnaden kommer tillbaka känns det som tusen nålar sticker i den kroppsdelen. Vi har inbyggda sensorer som ser till att vi byter ställning då och då när trycket på en enskild punkt varit för högt för länge. För en häst som blir riden är det svårt att stuva om vikten på sin kropp som det sättet. Den kan försöka påkalla din uppmärksamhet genom att ta kortare steg, slå med svansen, klia sig mot staket/ridhusvägg, nafsa efter underskänkeln, lägga öronen bakåt eller rent av bocka.

Det som poängteras i artikeln är att det är alltför vanligt, med dagens hästhantering, att avfärda hästens enda möjliga utttryckssätt, kroppsspråket, som olydnad och som sådan ska den korrigeras - ofta med "en starkare smärta i munnen, på huvudet, revbenen eller flankerna, förmodligen i kombination med en längre session under sadel" skriver Stormy May.

Nu vill varken artikelförfattaren eller jag förbjuda ridning men jag delar uppfattningen att en ökad kunskap om hästens rörelsemekanik vore en fantastisk julklapp som skulle glädja både ryttare och häst.

Jag har sökt de båda artiklarna som Stormy May refererar till på nätet men utan att lyckas. Det känns som en intressant uppgift för 2013 att skaffa mer kunskap i frågan. Jag skulle gärna vilja veta mer hur respektive studie har gjorts. Det finns även en svensk studie om sadeltryck, en förkortad version finns att läsa på nätet, den fullständiga går att köpa via webbsidan.

Precis som alltid, när det gäller vår relation till hästen, är det vi som ska sträva efter att tolka hästens signaler/språk - hästen har redan full koll på oss, som den sanna humanist den är.

Nu tar jag jullov och återkommer efter trettonhelgen. God jul och gott nytt år!

onsdag 5 december 2012

Bett nr 3

Vi som väljer att ägna oss åt hästar, må vara nöjesridning, tävlingsridning, körning, trav och/eller galopp måste i alla lägen vara medvetna om att vi väljer att göra något som hästen ursprungligen inte var ägnad att göra.

Hästen är inte konstruerad för att bära vikt på ryggen, dra tunga lass, ha beslag på hovarna eller bett i munnen. Att den går med på att låta oss göra det beror på att hästens överlevnadsstrategi är tystnad. Hästen är i grunden ett fogligt djur, ett djur som strävar efter att minimera konflikter därför att det, i det vilda, har räddat liv. Hästen ägnar ingen tid åt onödigt bråk, den är förprogrammerad att finna sin plats i en hierarki och att vara följsam.

Hästen, precis som hunden, har visat sig vara en nyttig följeslagare för människorna. Deras olika egenskaper har gynnat och förenklat våra liv och nu när vi som bor i i-länderna inte längre behöver dem för vår försörjning förgyller de vår fritid.

Jag har inga moraliska betänkligheter mot att äga och ha häst (eller hund) som mitt fritidsnöje. Det jag strävar efter är att göra det liv som mina hästar får leva hos mig så "lite dåligt som möjligt" genom att lära mig allt jag bara hinner och kan om det som berör hästar. Att ha häst är att kompromissa med hästen som biologisk varelse och ju bättre kompromiss desto färre grader i helvetet för hästen - lite brutalt uttryckt.

Dr Cook har ägnat en stor del av sitt yrkesverksamma liv till att forska kring bett och det han definierar som bettrelaterade problem. Precis som Lena påpekar kan vissa av de beteendestörningar som han kopplar till bett förekomma av andra skäl. För mig betyder det att det finns fler variabler att ta hänsyn till i denna multifaktoriella ekvation som hästägandet innebär. Lämna ingen sten ovänd...

I sin forskning har Dr Cook jämfört kranier från tama och vilda hästar. Det som han sett hos de tama hästarna är sk bensporrar, microsprickor vid lanerna och deformerade tänder, skador som helt saknas hos den vilda hästen. Det är skador på hård vävnad, som hästtandläkare kan man få se friktionsskador på tungan av bett som glidit fram och tillbaka över tungan, sår på insidan av kinden, klämskador, tryckskador i gommen etc.

Visst är många av skadorna ett resultat av vårdslös hantering och felaktig tillpassning av utrustningen, absolut! och med bättre utbildning av hästägaren kan många av problemen elimineras. Note bene! Inte heller bettlösa huvudlag är helt utan påverkan på hästen om de är illa tillpassade eller hanteras ovarsamt.

Dr Cook konstaterar
"Genom att ta bort metallbett ur hästens mun kan man råda bot på många problem men man kan dock inte förvänta sig att alla problem blir botade.

En häst som sedan tidigare återkommande låtit i halsen kommer ej att sluta låta, en häst som utvecklat permanenta deformiteter i luftvägarna till följd av bettanvändning kommer fortfarande att vara handikappad av deformationerna.

Tar man bort bettet så botar det ingen hälta annat än ”tygelhälta” och inte heller kan det ersätta ordentlig utbildning av hästen så den förstår tömhjälperna (sakta av, stanna och svänga). Alla hästar med bettorsakad nervsmärta slutar inte skaka på skallen från en dag till en annan när bettet tas bort. Ett fåtal slutar aldrig."

Vi måste som ryttare och kuskar förstå att hästen inte med automatik förstår våra signaler utan att det handlar om att utbilda hästen till det signalspråk vi väljer att använda oss av. När jag var hos Rune Olofsson i Sollebrunn berättade han att 98% av de hästar han fick in för tillridning hade problem för att de aldrig hade fått lära sig att start och stopp signalerna ordentligt, de visste alltså inte vad som förväntades av dem. Grunden för all hantering är att hästen kan signalen för framåt, stopp, bakåt, höger och vänster. När responsen för de signalerna är etablerad hos hästen är den redo att utföra rörelser som kombinerar dessa riktningar.

Men det finns ytterligare en aspekt på bett som har med hästens fysiologi att göra. När hästen har bett i munnen stimuleras dess matsmältningssystem som innebär att hästens kropp är inrktad på låg aktivitet och sänkt huvud/hals samtidigt som du vill att hästen ska vara alert, beredd på att prestera och ha höjt huvud/hals.

I hästens hals finns det en växelfunktion som öppnar eller stänger passagen till luft- respektive matstrupe. Hästen andas med näsan och när den andas ska läpparna vara förseglade så att munhålan är fri från luft. Med ett bett i munnen bryts läpparnas försegling och det virvlar in luft i munhålan, samtidigt som stimulit på tungan gör att det produceras saliv som ska hanteras. När hästen ska svälja kan den inte andas och när den andas kan den inte svälja. Det blir en fysiologisk krock i hästen som biologisk varelse och det får konsekvenser.

En kortis om varför jag valt Dr Cooks huvudlag. Amaretto har konvex nosrygg och det gör att en repgrimma eller bosal välter framåt/nedåt och då hamnar på fel. Nosgrimman på bitless bridle går att spänna ihop och sitter därmed på plats bättre.

Signalsystemet liknar det som jag har när jag arbetar Amaretto i repgrimma, huvudlaget förmedlar dessutom de signaler via tyglarna som direkt och indirekt tygel skapar. Hackamore har aldrig varit aktuellt och det bettlösa alternativet som ser ut som ett hjul med ekrar har jag inte provat. Ridgrimma eller ridkapson har jag också kvar att prova, den varianten av bettlöst används flitigt av de som rider akademiskt.

Jag var på en föreläsning med Per Larsson om bett och betsling, han visade en bild på ett bett som kallades "Liberty", i hans gradering var det bettet hett, riktigt hett faktiskt för med det kunde man korrigera en häst med så mycket smärta att den antingen kapitulerade eller blev galen...vi har en förmåga till omskrivningar vi människor - liberty/frihet för vem?