onsdag 25 maj 2011

Lugn

I mitt arbete med unghästen har jag kommit att arbeta med olika varianter av lugn.

I början var jag rädd, osäker på både teknik och häst. Utåt sett var jag "lugn" för jag var stundtals helt passiv i kroppen, fastfrusen, medan det internt var fullständig kaos.

Nu när jag verkligen är lugn invärtes jobbar kroppen hela tiden, den rör sig kontinuerligt för att positionera sig på bästa sätt i relation till hästen. Jag säger "den rör sig" därför att jag faktiskt i mitt lugn kan låta "den" arbeta ostört. Det är ett slags lugn som gör att jag kan vara närvarande i det som sker utan att känna ett behov av att agera men ändå vara redo att göra det om och när jag anser att det behövs. Så när jag vill något aktivt med unghästen,stoppa den eller svänga den eller nåt annat, jag går in och styr kroppen eller på AT-språk ger mig själv anvisning (direction).

En häst behöver också hitta lugnet. Att vara lugn är en förutsättning för att den ska kunna tillgodogöra sig sin träning. Ett stressat nervsystem har fullt upp att hantera interna signaler som egentligen handlar om dess överlevnad. Hästen är ett flyktdjur vars första försvar är att avlägsna sig från det otäcka. Som tränare ska du verkligen anstränga dig för att undvika att ge hästen dåliga erfarenheter, eftersom det påverkar den fortsatta träningen.

Men det är nu det börjar bli intressant. På vilket sätt undviker vi dåliga erfarenheter...vad är en dålig erfarenhet? Vilken väg ska vi välja, är det genom att aldrig utsätta hästen för något eller genom att utsätta hästen för "allt"?

Det är inte helt ovanligt att ryttare rider med sin underskänklar vinklade bort från hästens bål med förklaringen att hästen är rädd för skänklarna. Det har hänt att åskådare på läktare ombeds vara helt tysta och stilla för att inte skrämma hästen (läs: för att hästen ska vara lugn). Att barnvagnar ska bort, att soptunnor ska flyttas, att slangar ska avlägsnas - allt för att hästen ska vara lugn.

Men det lugn som den häst har som får omgivningen tillrättalagd är inte det lugn som vi eftersträvar. Det lugn som den hästen har påminner om mitt tillsynes lugna yttre som dolde en stor intern osäkerhet. Det vi vill ha är ett internt lugn som gör att hästen visserligen reagerar på omgivningen men utan att flyktinstinken aktiveras.

Det är ett slags lugn som gör att hästen kan vara närvarande i det som sker utan att känna ett behov av att agera men ändå vara redo att göra det om och när den anser att det behövs. Så när hästen vill något aktivt; stoppa,svänga eller nåt annat, går den in och styr kroppen eller på AT-språk ger sig själv anvisning (direction).

"Alla mänskliga misstag begås av otålighet."
Franz Kafka

torsdag 19 maj 2011

Att höja hästens huvud

Det har kommit flera kommentarer till mitt inlägg om ”LDR”, bla den här:

Jag tycker att man ska vara försiktig med alla ytterligheter, även det jag sett er [Philippe Karls elever] göra när ni sträcker halsen extremt åt andra hållet! Det är inte heller naturligt för en häst!

Tack till er alla som tagit er tiden att skriva. Jag vill passa på att lyfta fram mitt svar till inlägget ovan i det här bloginlägget.

För det första, även om jag och andra gör något i vår ridning som kan anses ”extremt” och ”onaturligt” så är det i mina ögon inte ett argument för att andra extrema träningsmtoder, i det här fallet roll-kur, är OK. Det är separata träningsmetoder och måste som jag ser det belysas var för sig.

Allt är subjektivt
Vi kan försöka luta oss mot vetenskapliga studier för att avgöra vad som är rätt eller fel i fråga om ridning och vad vi kan begära av våra hästar, men i slutändan är det ändå en personlig subjektiv bedömning som påverkar både forskningsresultat och mina beslut i min vardag. Jag har tidigare skrivit om ”styrd perception” här på bloggen.

”Styrd perception” innebär kort att jag ser det jag förväntar mig att se, jag bedömer även det jag ser efter redan fastställd mönster. Utmaningen med sådana tankestilar är att försöka få syn på sina egna. Vad jag vill göra i detta blogginlägg är att undersöka varför jag är OK med att höja min hästs huvud. Jag har redan talat om att jag inte tycker att det är OK att placera hästen i roll-kur, och också angett varför jag tycker så.

Vad jag personligen ser som OK att begära av min häst är till stor del baserat på min magkänsla. Jag kan tycka att jag begär mer av min häst när jag begär att han ska gå in i transporten (som han varit väldigt rädd för även om det nu är mycket bättre) bara för att jag vill åka på kurs för Philippe Karl, än när jag höjer hans hals och huvud i ridningen.

Varför höja?
Varför höjer jag hästens hals och huvud? Det handlar om balans. En häst i vila har 60 % av kroppsvikten på frambenen. För att föra över delar av denna vikt mot bakbenen måste hästen höja hals och huvud.

Utbildningstrappan enligt Philippe Karl
Ordningsföljden i Philippe Karls utbildningstrappa är 1) mobilisera käken, 2) höja, om det är vad den hästen behöver. Beroende på kroppsbyggnad och individens rörelsemönster kan fokus för den individuella hästen vara att höja eller sänka halsen i detta första skede. Alla hästar ska i slutändan kunna både höja (för samling, ex piaff) och sänka (för att ge ökad steglängd men långsammare takt) utifrån de krav på balans som den önskvärda rörelsen kräver, 3) böja till höger och vänster i hög och låg position, 4) flexion av nacken, dvs att hästen sänker näsan men bibehåller nacken hög. Att på detta vis utbilda hästens mun till hur den ska hantera bettet, och hur den ska följa vart jag som ryttare placerar bettet kallas för flexions.

I allt detta arbete får ryttaren aldrig dra bakåt, men höja handen om det behövs för att inverka i mungipan på hästen och inte på hästens tunga.

En bild säger mer än tusen ord
Eftersom jag inkluderade ett filmklipp på roll-kur i mitt förra inlägg, ville jag inkludera ett filmklipp med flexions här. Efter lite letande hittade jag det här klippet på Youtube med en kort sekvens av flexions vid en lektion med Philippe Karl.



Varför så högt?
Hur högt den enskilda hästen kan eller bör höja huvud och hals beror på hur hästen bär sig och sin ryttare. Om hästen lägger tryck på bettet (antingen pga ifrågasättande med sin vikt eller sina muskler) måste hästen, om den ska bli lätt i handen, höja huvud och hals.

Jag skriver ”måste” här för det handlar om gravitationens inverkan på hästens kropp (en kropp på fyra ben som har en främre hävarm, halsen, som påverkar viktsfördelningen mellan de fyra benen). Jag skrev tidigare att allt är subjektivt, men gravitationens inverkan på hästens kropp är inte subjektiv, den går inte att argumentera med.

Effekterna av att hästen höjer huvudet och hals

Min erfarenhet är att med detta träningssätt blir hästen lätt i handen pga att den balansera sig bättre (bär mer vikt på sina bakben), hästen får en mer avspänd hållning (det kan den få då den förhåller sig optimalt gentemot jordens dragningskraft) vilket i sin tur leder till att samtliga gångarter, inklusive skritten, utvecklas hos hästen. Därför är jag OK med denna träningsmetod.

Hur reagerar du på filmen med flexions?

torsdag 12 maj 2011

mot bättre vetande eller med vetande?

Under våren har jag upptäckt ett mönster som jag grubblar över. Indikationerna kommer från tre olika håll, det är olika kompetenser med två gemensamma nämnare häst och ryttare.

Först ut var en veterinär som beklagade sig över att det var så svårt att få hästägare att följa ordinationerna. Vid ett återbesök i ett stall där det stod en relativt nybehandlad häst som enligt ordination skulle vara uppe i 20 minuters skritt om dagen, deltog ryttare och häst på en hoppträning.

En sadelmakare undersöker en häst med ömmande rygg och upptäcker att kappjärnet på sadeln vilar direkt på manken. Ryttaren blir ombedd att inte rida, det skulle ge hästens manke och rygg några veckors återhämtning i väntan på den nya sadeln. Vid ett besök till en annan häst i samma stall rids hästen av ryttarens tränare med den sadel som gör den så illa.

En hovslagare rings ut av en orolig hästägare, hästens hovar ser enligt ägaren bedrövliga ut. Hovslagaren kommer ut och bekräftar hästägarens misstankar. För att få bästa och snabbaste återhämtning skulle hästen behöva gå barfota minst 6 månader, säger hovslagaren. - Men det går inte, utropar hästägaren, vi ska tävla om tre veckor!!

Det intressanta är att alla tre jag pratat med kände samma sorts uppgivenhet. Utifrån sina kompetenser gör de en bedömning av vad hästen behöver för att komma till sin fulla rätt. Ibland kan det vara en enkel (och snabb) lösning i andra fall är tid en betydelsefull faktor. Och det är i de fall tid (och tålamod) behövs som de blir mest besvikna.

Frågan jag ställer mig är: - Vem äger problemet?

Är det veterinären, sadelmakaren och hovslagaren som kommunicerar på ett sånt sätt att deras budskap inte går fram?

Är det andra rådgivare; tränare, stallkamrater etc som inverkar?

Är det hästägaren?

Ett är givet, det är hästen som får ta eventuella konsekvenser.


"En skvadronchef som älskar sina hästar ger dem framför allt tid."
Friedrich von Krane

torsdag 5 maj 2011

”LDR”: nödvändig gymnastik eller onödig misshandel?

Förr, när jag var liten, då sa man att hästen var bakom hand och att detta var ett allvarligt fel. Sen, på 90-talet tror jag, blev det en träningsmetod som delar av världseliten höll på med men gärna bakom stängda dörrar för det väckte anstöt hos publiken ibland. Då kallades det för roll-kur, sen fick det namnet hyperflexions och idag kallas det för ”LDP” vilket står för ”low, deep and round” och är fortfarande något som delar av världselit i dressyr sysslar med. Och sedan FEI (internatonella tävlingsförbundet) kommit fram till att det nog inte är så farligt, i alla fall inte om proffsen gör det, så sker det numera helt öppet. För dig som undrar vad jag pratar om så ta en titt på filmen nedan. Det är flerfaldiga världsmästaren i dressyr, Anky von Grunsven, som visar hur hon tränar sina hästar. Det är ca 6 och en halv minut in i klippet som det händer.



Hästen är mycket välskolad och lyhörd till ryttaren, inget snack om saken. Lösgjord till och med. Huruvida hästen är glad och trivs med sin uppgift får du själv avgöra. Varför tycker jag att det här är onödig misshandel? Varför tycker jag att det inte är OK att rida med hästen bakom lodplan?

Jag har hämtat följande argument från Philippe Karls bok ”Twisted truths of modern dressage” (2008).

*) Nackbandet (en sena) blir översträckt och kan skadas

(bild från ”Sustainable Dressage”)

*) Öronspottkörteln kläms ihop och kan bli inflammerade. Öronspottkörteln sitter längs hästens ganascher, är ca 1 dm lång. Du kan se och känna denna från utsidan.

*) Hästens synfält framåt blir starkt begränsat, hästen ser knappt vart han sätter fötterna. Är hästen lugn eller har han drabbats av inlärd hjälplöshet?

*) Hästen har precis som människan strukturer i örat som hjälper oss att hålla balansen. Hos människor har man visat att om vi går runt med huvudet på sned under en längre tid tappar vi riktningen och blir desorienterade (sjösjuka är ett exempel hos människan på vad som kan hända då). Det är troligt att samma sak gäller för hästar.

*) Bogens framåtförande muskler (brachio-cephalius) kortas extremt vilket blockerar rörelsen i bogarna. Framdelen blir också överbelastad.

Internationella tävlingsförbundet (FEI) har inte vågat förbjuda ”lång, låg och rund” men sagt att denna träningsmetod bara ska praktiseras av professionella tävlingsryttare. Du får själv bestämma dig för vad du tycker om träningsmetoden. Jag vet vad jag tycker, och jag kommer aldrig se upp till ryttare som rider på detta vis, eller själv rida och undervisa så att någon häst ska behöva knöckla ihop sig till en kringla. Jag anser att det är onödig misshandeln. Vad anser du?