torsdag 28 oktober 2010

Ledarskap är relation.

När jag började umgås med hästar var det ingen som pratade om ledarskap med mig på det sätt som det görs idag. Jag minns att jag åkte på en del däng av egensinniga ponnisar och att det på nåt vis ansågs höra till de lärdomar en ryttare behövde få.

Själv (så här i efterhand givetvis) tror jag att dessa smällar lade grunden för den rädsla som jag faktiskt hade för hästar under många år, utan att alls fatta att jag var rädd! Det som fattades mig var tillit, jag visste ju att även om hästar sades vara "snälla" så kunde de göra en riktigt illa.

Det som gjorde livet oförutsägbart var att jag inte kunde se mönstret för när hästen skulle vara "snäll eller elak". Det gjorde att jag agerade utifrån principen skyldig vid blotta misstanken/guilty by suspicion med den hästhantering jag fått lära mig dvs ryck, ryck i tygel rytande "Stå still hästj-vel".

Vi har pratat ledarskap i bloggen, och jag tänkte spinna vidare på det utifrån två böcker - Alla kungens hästar av Emelie Cajsdotter och Hitta magin av Dan Sumerel (i Sven Forsströms översättning).

Citat ur Emelies bok. "Om man kommunicerar med vilda hästar, talar de sällan om ledarskap. Men de talar ofta om överlevnad. För ett flyktdjur är det nödvändigt att i god tid upptäcka en eventuell fara, och när så sker, redan vara i rörelse. Då allt detta händer inom loppet av en sekund, finns det inte tid för tvivel eller inbördes osämja. Varje flockmedlem måste veta sin plats. Ur ett mänskligt perspektiv har vi studerat det här beteendet och valt att kalla det rangordning. Genom att göra det förutsätter vi att täthästen är gruppens ledare. Vi antar att denna häst är den snabbaste, starkaste och mest intelligenta. Som en följd av det är det många djurägare, som ber mig ta reda på vem av hästarna det är som är stallets ledare. Alternativt vilken människa de anser bestämmer. Men om man ställer den frågan till en häst, får man alltid och utan undantag samma svar. De beskriver de olika flockmedlemmarnas personlighet, hästar så väl som människor. --- Det tycks vara omöjligt för dem att definiera en, specifik ledare. Istället beskriver de ett sofistikerat samspel, där grunden för strukturen är att varje individ först och främst måste lära känna sig själv."

Inom en hästflock finns ett situationsbaserat ledarskap. Olika arbeten har olika "ledare", vissa individer är ansvariga för vissa moment i en hästlivs göranden. En är bra på att hitta vatten, en på att speja, en på att hitta örter, mineraler, en på att fostra och en på att försvara m m.

I Dan Sumerels bok finns ett underbart avsnitt som visar att detta situationsbaserade ledarskap även omfattar oss. Efter en distanstävling ger sig Dan och två kamrater ut för att plocka ner snitslarna för banan och när de vänder hemåt inser de att det kommer att hinna bli svart "Kan-inte-se-handen-framför-sig-svart" och med minst tre timmars ridning framför sig längs snåriga och slingriga bergsstigar blir upplevelsen någonting extra.

Jag citerar "Min oro och rädsla börjde släppa och jag överlämnade mitt välbefinnande till Cisgo. Hela mitt perspektiv på ridturen ändrades. Jag var tvungen att lita på honom, för jag hade själv ingen möjlighet att kontrollera situationen. Vi människor vill alltid ha kontroll, för vi tror att vi kan och vet allting. Ibland vet vi inte allting. Förlora all sikt på hästryggen i Colorados berg så märker du hur lite kontroll du har."

Ledarskap handlar om relationen mellan individer mer än om bestämma och lyda. Men icke desto mindre så måste det i häst-människa finnas ett visst mått av bestämma och lyda.

Jag tar mig och mina damer som ett exempel. När jag kliar min 17 åring kan jag låta henne klia tillbaka på mig, för hon har lärt sig att bara nojsa med sin mule på mig. Min 1-åring får INTE klia tillbaka för hon vill bju' igen rejält och det med tänderna. Det sortens ömsesidig putsning tål en häst men inte jag!

I vardagens bestyr finns det många ögonblick som kvalificerar sig för det som gäller ovan, av det enkla skälet att vi människor är så mycket ömtåligare (och långsammare och svagare) än hästar.

Tillit är i alla fall en grundförutsättning för alla relationer och den växer fram ur vänlighet, trygghet och tydlighet och de möjliggörs av att "varje individ först och främst måste lära känna sig själv." som det står sist i citatet från Emelie Cajsdotters bok.

onsdag 20 oktober 2010

Ledarskap, något att sträva efter, eller?

Det är något som legat och malt där inne i mina hjärnvindlingar sedan ISES denna sommar. Det handlar om ledarskap. Vad lägger du in i ledarskap? Är det något eftersträvansvärt, eller innebär det att dominera hästen så till den grad att hästens personlighet kvävs?

Forskare vill inte att vi använder ord som ”ledarskap” och ”respekt” när de pratar om hur våra hästar förhåller sig till oss. De menar att hästar inte har samma förmåga som vi människor att resonera med abstrakta termer, och det kan jag absolut hålla med om. Forskare menar vidare att de sätt som hästen beter sig på bara handlar om inlärt beteende. Det handlar alltså inte om hästens personlighet, ifall hästen älskar dig, respekterar dig, eller ser dig som ledare osv. Allt hästen gör är enligt forskarna ett resultat av hur du hanterar din häst.

Men, tänker jag då, hästar är ju flockdjur. Vilket innebär att hästen alltid vet vem som är just ledaren i en flock även om den flocken bara består av en häst och en människa.

Så, Ok, hästar kan inte föra abstrakta resonemang, de skriver inte bloggar och läser inga heller för den delen. Men visst är det skillnad på en häst som inte ser mig, går över mig, gör lite som den vill och absolut inte det jag tänkt att vi ska göra (ex följa med in från hagen, stå still när jag sitter upp, går in i transporten, fattar galopp osv), och en häst som lugnt följer mig och gör det jag ber om vad det än kan vara.

Ser den häst som lätt följer mig som sin ledare? Ja, inte vet jag, jag vet inte vad hästen kallar det. Men för mig är detta ledarskap. För mig handlar det om att få hästens uppmärksamhet så att jag kan kommunicera med min häst. Har jag hästens uppmärksamhet och vägar för kommunikation så kan jag i alla fall tala om att jag föredrar att inte bli ”övergången” och flyttad på. Så om vi nu inte ska använda ord som ledarskap och respekt, vad ska vid då använda för att beskriva skillnaden på beteendet hos den första och andra hästen?

Vad vi än väljer att kalla det, ledarskap eller inlärt beteende så är den gemensamma nämnaren för både NH och forskarna att hästens beteende styrs av hur jag som ledare/hästhanterar beter mig. Vill jag vara ledare måste jag förklara detta för hästen på ett sätt som hästen förstår. Vill jag lära min häst att bete sig på ett sätt som jag önskar måste jag också förklara detta på ett sätt som hästen förstår. Sen kan olika grupper få kalla detta för vad de vill.

Vad vill du kalla det?

onsdag 13 oktober 2010

Alexanderteknik är att lära

Alexandertekniken är en drygt 100 år gammal metod vars ursprung finns i en mans strävan efter att komma tillrätta med sina egna röstproblem. F M Alexander var själv recitatör och skådespelare vilket gjorde att de första eleverna återfanns bland skådespelare och med tiden andra kulturellt bevandrade personer.

Därifrån har tekniken kommit att spridas och återfinns nu som ett sätt att förfina självanvändning (use of the self) inom löpning, simning, ridning, golf, rodd, tennis, kampsporter, rehabilitering, graviditeter, barnafödande ja, i snart sagt varje område där förmågan att använda sin kropp på ett bättre sätt kan betyda mycket för både prestation, upplevelse och hälsa.

När jag fick min första "Alexanderupplevelse" 1997 så var jag fast. Fast, för att jag kände att även om jag blev bjuden på denna häftiga upplevelse i min kropp nu så skulle jag kunna "äga vägen" till den upplevelsen själv, om jag bara fick lära mig mer om hur jag skulle gå tillväga.

Det är just detta, att vägen blir din som skiljer Alexandertekniken från så många andra kroppsmedvetenhetsmetoder. Det är också just detta som gör att tekniken inte passar för alla. Den kräver ditt engagemang. Du behöver ägna tid åt din utveckling genom att göra läxan. Du kan komma att behöva välja bort något av det du gör idag för att nå dit du vill imorgon, jag lade t ex ridningen på hyllan under 2 år för att sen återkomma till den som ombörjare.

Alexandertekniken är ingen quick fix, det är en process som du styr utifrån dina möjligheter, behov och önskningar. Som lärare kan jag initiera, ge feed-back och fungera som din guide och ge dig referensramar för ditt arbete.

En lektion i Alexanderteknik kan vara både behaglig och påfrestande, den kan variera från en timme till två minuter (det var allt klarade Lena i början eftersom hon hade med sig en historia av ryggproblem). Eftersom det är en process är det du som elev som avgör hur snabbt den kommer att gå framåt. Medlen du har till ditt förfogande är att besöka dig själv, dvs stämma av vad som pågår i din kropp och i dina tankar i en vald sekund (Besök dig själv just nu: vad sker i dig?), inhibition (det omvälvande ordet nej)och directions/riktning.

Till en början handlar lektionerna om vardagens självklarheter som att gå, sitta och stå. Det snillrika med dessa "övningar" är att allt du gör är ett möjligt träningstillfälle för dig som Alexanderelev. Du behöver inte avsätta en timme i veckan åt träning, möjligheten finns där all vaken tid!

När träning är möjlig så ofta du bara kommer ihåg för det med sig att ju bättre du blir på att läsa av det som sker inom dig före, under och efter en vardaglig aktivitet desto mer förfinad blir din perceptionsförmåga. Du kommer med tiden att kunna avgöra vad du behöver justera innan du träder i aktion för att få till det du vill göra på ett bättre sätt.

Den förmågan är superviktig för oss som ryttare. Den gör att vi kan rida hästen i nuet, ta in informationen och justera i nästa steg. Bland idrottsmän kallas den känslan för flow. För en tennisspelare kan det betyda att han upfattar att bollen rör sig i slow motion i sin resa från motståndarens racket mot det egna och att han har tid att göra nödvändiga justeringar. Flow är en form av medveten närvaro i en aktivitet som gör att du känner att du har kontroll på skutan eller hästen, som vi nog kan anta att det rör sig om i ditt fall.

För mig har Alexandertekniken inneburit en ökad självmedvetenhet. Jag vet var finns i mig själv; var stressen sätter sig först, hur korkad jag blir när jag ska lära nytt, hur jag kan vila mitt i kaoset, vad jag ska göra om jag behöver släppa tankarna fria och jag kan hinna med att njuta det vackra omkring mig (himmel, utsikt, blomma) fast jag är på väg till något annat och det oftast med fart.

I Alexandertekniken gömmer sig flera idag populära metoder; medveten närvaro, coaching och kroppsmedvetenhet bland annat. F M Alexander betonade att människan var en psyko-fysisk varelse och att kropp och själ var en odelbar helhet.

Han betonade också att det egentligen var oväsentligt att fundera på vilka muskler som gjorde vad för kvalitén på rörelsen berodde på deras förmåga att samverka med varandra. En samverkan som i sin tur var beroende av hur väl huvudet bars upp på toppen av ryggraden.

Sammafattningsvis så undervisar Alexandertekniken i hur tanke-muskler-skelett kan arbeta i dig och med dig på bästa sätt under inverkan av gravitationen. Alexandertekniken tar en bråkdel av en sekund att förstå och en livstid att behärska, sa Marjorie Barstow, en av teknikens grand old ladies, och jag kan bara nicka instämmande och träna vidare på min kammare.

torsdag 7 oktober 2010

Detaljer är viktiga, men vilka detaljer?

Förra veckan vid mitt besök i England hade jag möjlighet att vara med på en demonstration med temat att förstå samling. Demonstrationen gavs av en ridinstruktör som även var utbildad kiropraktor för hästar. Hon förklarade samling som något som hästar gör av sig själva i hagen när det blir uppspelta eller rädda. Detta håller jag helt och fullt med om. Hon beskrev den samling vi söker efter när vi rider är samma hållning som hästen själv tar när den är uppspelt, men utan det emotionella inslaget, vi vill istället att hästen ska vara lugn. Återigen håller jag helt och fullt med.

Det jag inte håller med om är vad jag som ryttare/hästtränare ska fokusera på när jag tränar min häst. Kiropraktorn föreslog att fokus ska vara vissa specifika muskler. Vid grundträning av hästen föreslog hon att dessa muskler är
* filémuskeln (även kallad psoas, finns vid hästens ländrygg och bäcken)
* magmusklerna
* scalenus (relativt små muskler under halskotpelaren framför bogen)

Hon har själv tränat sin häst med fokus på just dessa muskler. Helt klart var hennes häst lugn, uppmärksam och visade tre taktmässigt rena gångarter. I sig är dessa bra kvalitéer och ett bevis på kiropraktorns kvalitéer som tränare och ryttare.

Två saker berördes aldrig under kvällens föreläsning och demonstration, två saker som jag ser som mycket viktigare detaljer än individuella muskler: rörlighet och avspänning i hästens käke, samt ryttarens hand.

Varför tycker jag att dessa saker är viktigare än specifika muskler? Först och främst är rörlighet i hästens käke en grundläggande förutsättning för avspänning i hela hästen. Om hästen är låst i käken, dvs hästen sväljer inte, slickar sig inte om munnen eller lyfter bettet med tungan, då är hästen spänd inte bara i käkens muskulatur utan även i halsens muskulatur och då även med stor sannolikhet även i resten av kroppen.

Varför tror jag då att hästen som visades vid demonstration var för spänd? Jo, den gick väldigt ofta bakom hand. Detta visar i mina ögon att hästens muskler, speciellt musklerna i underdelen av hästens hals är för spända. Nyckeln till att ge dessa muskler en lämplig grad av avspänning är att aktivera hästens käke vilket i sin tur är avhängigt av hur ryttaren använder sin hand.