torsdag 25 april 2013

Betslingens effekter

Detta är ett extra insatt blogginlägg direkt taget från Kerstin Kemlen. Att ha häst är att hålla ett djur i fångenskap. Det är vi som avgör hur den fångenskapen ser ut, vi behöver hela tiden fundera över hur vi hanterar våra vänner såväl avsuttet som uppsuttet och vara medveten om att det liv hästen får hos oss är en fråga om kompromisser med hästens natur och vår önskan att nyttja det magnifika djurets förmåga till anpassning och samarbete.
------------------------
I sommar - vid den nionde Internationella Equitation Science Conference - presenteras nya forskningsresultat under rubriken: "A Method of Diagnosing and Measuring Pain in The Ridden Horse".
Experimentet visar att att aversionen mot bett är mycket vanligare  och tecken på aversion mot bett mycket större till antal än vad man tidigare trott. Med andra ord:
Många bettrelaterade problembeteenden försvinner när bettet tas bort och detta inkluderar även sådana som frekvent ingår vid olyckor med häst och ryttare. 

Forskningsresultatet stödjer att
de kommitteer  som styr tävlingsregler,
behöver se över de regler som
ställer krav på bett vid tävling!

Hur kom man fram till detta resultat - hur såg den vetenskapliga metoden ut?
  • 58 ryttare ingick i ett kontrollerat experiment där de fick övergå från bett till bettlöst huvudlag med "whole head hug concept.
  • Experimentet pågick mellan 2002-2008
  • En enkäten ingick i experimentet och den var utformad utifrån 3 års feedback från ryttare som gått över till bettlöst och enkäten listade 86 beteenden kopplade till bett..
  • Experimentryttarna fick besvara enkäten som var indelad i två kolumner - en för hästens beteende med bett under tiden ryttaren haft hästen i sin ägo  - och en annan kolumn för hästens beteenden när den utför liknande arbetet när bettet tagits bort och ersatts med ett bettlöst "whole -head-hug". 
  • Experimentryttarna hade ägt sina hästar i  9 mån - 21 år , median 2 år.
  • Hästarna var från 3,5 år - 24 års ålder, median 8,5 år.
  • Hästarna hade fått testa bettlöst från 1 dag - 2 år, median 3 mån.
  • Hästarna hörde hemma inom disciplinerna dressyr, hoppning, trail, pleasure, distans, eventing
  • VARENDA häst visade färre tecken på smärta när det reds bettlöst.
  • ANTALET smärttecken som varje häst visade upp när den reds på bett var mellan 5-55, median 24 smärtsignaler.
  • ANTALET smärttecken som varje häst visade upp vid bettlös ridning var 0-17, median 1 smärttecken.
  • RESULTATET  på dessa 58 hästar blev att när bettet togs bort försvann 90% av hästens uppvisade tecken på smärta.

torsdag 18 april 2013

Huvudet leder och kroppen följer

Inom Alexandertekniken finns ett uttryck "huvudet leder och kroppen följer". Uttrycket i sig myntades av forskaren Rudolf Magnus (1873-1927) som i sina studier av kroppshållning hos däggdjur konstaterade att det finns reflexer i kroppen hos däggdjur som gör att kroppen automatisk följer huvudets rörelser.

När vi rider, eller för allandel kör, hästar har vi kontroll över hästens huvud via huvudlaget. Beroende på vilken uppgift vi vill att hästen ska göra kan huvudlaget vara en grimma eller träns med eller utan bett.

Men i uttrycket "huvudet leder och kroppen följer" finns också en psykologisk betydelse, hjärnan leder och kroppen följer. Träning och utbildning är ett mynt med två sidor, en fysiologisk och en psykologisk och för att få bäst effekt av träningen och utbildningen bör dessa samverka.

En bild som illustrerar dessa två sidor av myntet har jag hittat i Hans von Blixen-Fineckes bok The Art of Training.


Det är en enkel bild med mycket information. Intressant för mig som Alexanderlärare är att han pratar om den medvetna hjärnan hos både häst och ryttare. Han beskriver hur den motoriska akt som utgör våra hjälper registreras av hästens sensoriska nervsystem. Informationen från oss till hästen går via beröring och informationen från hästen till oss förmedlas till oss via känsla.

Hans von Blixen-Finecke pratar om ridning som ett språk av beröring och en förutsättning för den formen av kommunikation är lugn, hos både häst och ryttare. Lugn och närvaro.

En god vän som har stor erfarenhet av att rida in unghästar för galoppen tycker att det viktigaste i all form av utbildning av hästar att hästen aldrig blir skrämd under inridningen. Då får den en positiv inställning till ryttaren och det arbete den ska göra, den blir trygg och det gör att den psykologiska sidan av myntet kan samverka med den fysiologiska. En lugn häst kan ta in information från ryttaren, en rädd och nervös häst är blockerad.

En bekant var på hopptävlingar i helgen och konstaterade trött att det var få som red, de flesta ägnade sig åt att försöka kontrollera flyktbeteenden med både bett, extra snören och BF&I (brute force & ignorance). BF&I ryttarna hade förvisso skaffat sig kontroll över hästens huvud rent mekaniskt men de hade helt missat att få med hästen mentalt.

När vi rider är det av betydelse för oss som ryttare att vara i god egen balans. När vi sitter till häst påverkar vår egen interna viktfördelning (skevhet) i kroppen hästens kropp. På något sätt måste hästen ta in vår vikt i sin och placera den över sina fötter. Ju mer liksidiga och rakriktade vi är kring vår egen ryggrad desto jämnare fördelas vår vikt över hästen

När vi rider, och jag förutsätter att vi har koll på vår egen kropp, är det skiftningen i hästens balans som vi känner via både sits och händer. Den skiftningen signalerar till oss om hästen är i en bra egen balans, är självbärig, i de rörelser vi frågar efter. En otränad, outbildad eller en häst som är under rehablilitering har större skiftningar i balansen än en frisk och mer färdig häst. Genom att vara närvarande i varje steg kan vi som ryttare känna hur hästen rör sig och vi kan med våra signaler, vår beröring, ge signaler som kan hjälpa hästen att placera om vikten (vår och sin egen!) och få en fördelaktigare balans.

En bra utbildning leder i slutänden till att ekipage som får allt att se lätt ut, det är två hjärnor som enas i rörelse och även om det är ryttaren som leder är det tryggheten som utvecklats i relationen som gör att hästen kan delta utan rädsla i utförandet. Då kan ryttaren sägas rida hästens medvetna hjärna och i det läget kan ryttaren, om hen vill, ta av all utrustning från hästen och rida vidare.

torsdag 4 april 2013

Perception, förmågan att se det osagda

Påsklov och underbar norrlandsvår har gjort att bloggen fått vänta till solens nedgång. Det gäller att fånga de goda dagarna som en buffert till dagarna av annan sort.

I augusti 2010 var jag ute och red mitt anglosto. Vi var ute i skogen och red efter fina, galoppvänliga tallhedsvägar och jag var så glad. Hon var alert, följsam och kändes underbar. En dag klättrade jag med henne uppför en liten slänt, 4 steg blev det, vi tog den lilla slänten två gånger - åtta steg blev det.

Vi skrittade hemåt och från att ha varit lugn och tillfreds började hon takta, slänga med huvudet och vara allmänt störig. Jag gjorde halt och tänkte att hon skulle få besinna sig men hon började rygga och mitt i ett forcerat steg bakåt kände jag hur hon tappade sitt vänstra bakben. Det var bara att sitta av och börja gå hemåt. Konfunderad.

Något år senare berättade en bekant att hon, efter att ha gått en kurs om hästar och bett, insett att det bett som hon tyckte att hennes häst gick bäst på var det bett som orsakade mest smärta i hästens mun. Det var för henne obegripligt för hon upplevde att hästen var så mjuk och följsam i ridningen.

En annan berättade att de hade upptäckt att hästen hade skador i munnen men i ridningen hade den fungerat som en klocka, mjuk och följsam. Ytterligare en berättade att hästen gått som en dröm bara för att veckan efter visa sig vara halt.

En gång ingen gång, två gånger, tre gånger och fyra gånger...jag vet att det inte är ett statistiskt säkerställt antal men icke deso mindre väcker det frågan hos mig. Hur är det ställt med förmågan att läsa häst?

Hästar har tystnad som sin levnadsstrategi, de är experter på att dölja smärta och smärtans effekter på sina kroppar. Kan det vara så att alla hästarna i dessa exempel hade skickat ut små signaler om att allt inte stod rätt till och när vi som ryttare inte lade märke till dem så rörde de sig inom sin smärtram, och vi uppfattade dem som följsamma och mjuka?

I fallet med min häst hade jag fört henne utanför smärtramen och hon blev högljudd i sitt beteende.
Hade det gått att upptäcka smärtreaktioner om hästarna i exemplen ovan hade haft pulsmätare? Fanns det några små indikationer från hästarnas sida som vi missade, fanns det några stora??

Det sägs att innan du dömer en häst för olydnad ska du fråga dig om den förstod det du bad om, om den lärt sig göra det du bad om eller om den rent fysiskt kan göra det du ber om. Ni hör ju hur jag resonerade 2010 - hon blev störig och behövde besinna sig. Att det rörde sig om smärt blev uppenbart för mig senare men just då när hon bröt ihop var olydnad ett närmare alternativ.

Jag har lärt mig en läxa av händelsen med mitt sto. Nu strävar jag efter att fråga mig om det kan vara något av de andra skälen som hindrar hästen att göra det jag vill istället för olydnad. Jag försöker träna upp min förmåga att läsa häst, perceptionen, för att bli bättre på att se hästens tecknen.

Mitt nya sto, vars hovar förde mig till AEP, drar nyttan av min läxa och är dessutom en god lärare. Hon signalerar i en stigande skala om jag kommer för nära kanten på hennes smärtram. I vår träning ingår att jag inte begär högre gångarter än de hon själv tar i hagen (då ingår inte orosgaloppen i skalan). Hon har precis i dagarna börjat ta en trav som bygger på påskjut i stället för en trav som hon skuttade in i. Alltså har vi lagt in kort trav repriser i våra promenader. Nu kan vi promenera upp till 1,5 timme, när vi började ville hon vända efter 10 och våra promenader blev då 20 minuter långa.

När vi jobbade från marken var ett öppna liknande steg med vänster bak nog i början, ett till och hon nöp mig försiktigt i handen. Nu kan vi ta några steg i hörnpasseringarna. Jag föreslår en rörelse och hon antar eller förkastar. Det är inte en fråga om lydnad eller olydnad för mig utan jag litar på att hon vet vad hon klarar av att göra och om jag begär mer än hon förmår så bromsar hon mig.

Jag ser att hon kan en massa när hon rör sig i hagen. Hon gör fina roll backs på den trånga stigen där valacken, som inte kan, får ta omvägen ut i djupsnön. Traven hon bjuder på nu längtar jag efter att få rida. Nu när vårkänslorna väcker leklusten till liv ser jag hur elegant hon reser sig på bakbenen, hon kan stegra på kommando. Jag längtar verkligen efter att få rida henne, men jag är också beredd att ge henne tiden hon behöver för att hela. Vi gör detta tillsammans hon och jag, vi är på lag.