tisdag 25 maj 2010

Ytterligare tre P:n av betydelse

Lena har tidigare skrivit om våra tre P:n och på resan hem efter Plockepinn-helgen kom jag på att vi har tre P:n till som betyder mycket för oss båda.

Två är till sin natur lite mer "interna" men minst lika betydelsefulla i vårt arbete med ryttare och hästar. Det tredje är viktigt för oss alla.

Passion: Både Lena och jag är passionerade; i undervisning, i läsning, i att söka efter lösningar och i chokladiga efterrätter.

Om det är position, precision och perception som är ledstjärnor på vår resa längs ridkonstens väg så är passionen drivkraften. Den bär oss, den ger oss lust och kraft att vandra vidare.

Potential: Hos varje individ, tvåbent eller fyrbent, ser vi potential. Det sanna ekipaget kan ligga dolt eller vara tyngt av för stark muskulär anspänning eller svårigheter att kommuniciera med varandra, sånt påverkar relationen negativt.

När vi med vårt samarbete hjälper ekipaget att komma förbi det som hindrar dem från att bli och förbli samspelta och kommunicera med harmoni, då...då växer passionen.

Paus: Det är viktigt att ta paus, att reflektera och analysera det som hänt - bra eller dåligt. Nyckelorden är observera utan att värdera.

En viktig paus är skritten på lång tygel. Gör den till en vana. Slentrianskritten lämnas åt sitt öde - ge dig själv (och hästen) möjligheten att absorbera det ni just gjort. Du analyserar arbetet och era insatser, hästen får skritta ur sig eventuell överspänning i muskulaturen.

Ta sedan tyglarna igen och rid med hälften så mycket kraft - på så vis närmar ni er er fulla potential som ekipage.

tisdag 18 maj 2010

Lyckad premiär av Plockepinn-Helg

Förra helgen var det premiär för Marias och mitt nya kurs-upplägg: Plockepinn-Helg. Deltagarna fick välja själva om det vill ha lektioner i Alexanderteknik (AT), eller klassisk ridning (KR), eller både och. Tre deltagare var med i dagarna tre och gjorde både AT och KR. Utöver det tog två deltagare AT-lektioner för Maria och en red för mig på min häst Yeats.

Två deltagare valde att ta med sig sina familjer. Tack vare det fina vädret - som så klart var specialbeställt :) - blev semesterstämningen på topp!

Gizella som hyrde skolhäst fick en grundlig genomgång av hur handen ska användas i halvhalt, direkt och indirekt tygel. Här handlar det om att hitta balansen och positionen hos hästen så att rörelsen blir den som ryttaren tänkt. 8-volter, framdels- och bakdelsvändningar samt fina öppnor blev resultatet. Gizella prövade även på sitsträning och bokade bums in flera sådana lektioner framöver.

Maria hade med sig sitt halvblodsto, 11 år gammalt. Hästen har tidigare hängt mycket i handen, något som vi jobbat med under vintern då jag gjort ”hembesök”. En bieffekt av att hästen hängt i handen är att hästen blivit spänd inte bara i käke och hals utan i hela kroppen vilket syns i ett starkt begränsat övertramp i framförallt skritt. Under kursdagarna gjorde ekipaget stora framsteg med att gå vidare och jobba på att fortsätta utbilda hästens mun, lösgjordhet och samling. Utbildning av hästens mun skedde med flexions, både från marken och uppsuttet. Fokus vid all ridning var att hästen inte fick hänga i Marias hand. Lika viktigt är förstås att ryttaren inte hänger i hästen, varför tygeltagen aldrig får tas bakåt. Uppåt, utåt, inåt, framåt går bra, men inte bakåt, vilket också Maria klarade galant. För att lösgöra hästen fick Maria jobba med att länga skritten på lång tygel, flexions i skritt, trav och galopp. Samling tränades främst med hjälp av kort skritt och ryggning.

Johanna kom också hon med ett halvblodsto (6 år). Eftersom hästen var mycket orolig av att komma hemifrån jobbade vi den från marken med ledarskapsövningar. Första passet jobbade jag hästen samtidigt som jag instruerade ägaren om hur och varför jag gjorde övningarna. Dagen efter var hästen som förbytt, lugn och uppmärksam. Ägaren fick själv göra ledarskaps-övningarna första passet och eftermiddagens lektion kunde ägnas åt ridning. Vid ridningen gick vi igenom kombinerad effekt, halvhalt, direkt och indirekt tygel och både ryttare och häst gjorde strålande framsteg.

tisdag 11 maj 2010

Tygelprovning - minst lika lärorikt som vinprovning

I veckan hade jag tillfälle att prova och känna på tyglar. Tillfället kom sig av att jag har en elev som syr sina egna träns och därmed även tyglar. Kvällens tema var ryttarens hand och touch via tygel och bett. Vi hade tre huvudlag, alla med olika betsling och tyglar att arbeta med.

Vi började med det huvudlag som hon använde till unghästen. De tyglarna var smala och i riktigt tunt läder. Hmmmm...sa jag efter det att vi tagit tyglarna i varsin ände, var är du? Jag känner bara din högra hand. Lite justeringar och vi hittade varandra men oj, så lätt hon försvann från tygeln och den touch vi etablerat var bortblåst.

Sen provade vi ett brett tygelpar av grov läder. Jag tog tyglarna först och AAAJJJJ, allt hon gjorde och höll på med när hon fattade tyglarna (med grövre gester än vid ridning tack och lov) gick fram till mina händer och det kändes som rakblad när gesterna blev yviga.

Nu fanns det touch i båda tygeländarna, rent av brutal touch i början. Det blev betydligt bättre sen när ryttarhanden kom fram. Men lärdomen för oss båda var att tunga tyglar fångar upp och fortplantar varje liten rörelse och hos mottagaren - hästen - kan effekten vara riktigt skarp även vid, vad vi kan tycka, små gester.

Sista paret ut var ett par breda tyglar i samma tunna läder som det första tygelparet. De tyglarna kändes bra från start, det gick lätt att etablera touch och de tyglarna filterade bort en del av fingerfipplet som uppstår när man tränar sin hand.

Med de grova, tunga tyglarna gick allt fram, blotta andetagen ändrade kontakten. Fantastiskt när ekipaget kommit en bit på sin utbildningstrappa - katastrof om de kommer på innan ryttarens hand och för all del även hästens mun är skolad.

Resultatet av vår tygelprovning blev att jag fick de tunna, smala tyglar att använda som varnande exempel. Unghästen kommer att ridas i tyglar som ger touch men som filtrerar. Vi kom fram till att det är viktigt för en unghäst att det finns en jämn touch och inte en som helt slumpartat kommer och går.

En kväll med tygelprovning kan varmt rekommenderas, det var väldigt intressant att känna hur de olika tyglarna förmedlade touch och signaler.


PST! Jag ska ta reda på alla fakta om tyglarna; bredd, tjocklek, vikt och kompetterar inlägget senare.

tisdag 4 maj 2010

Kandar

Yeats och jag har precis kommit hem från en 4-dagarskurs med Philippe Karl. Denna gång har jag fått lära mig att göra flexions och rida på kandar. Fantastiskt roligt var det och oj så trött Yeats blev!

Kandarets främsta uppgift är inte, eller behöver i alla fall inte vara, att ge ryttaren en bättre broms. På det sätt som P. Karl använder det så är dess främsta uppgift att öka avspänning och aktivitet i hästens mun. Hästen ska alltså med tungan "leka" med betten. Det var en fantastisk känsla i handen när jag kände hur Yeats försiktigt lyfte betten med tungan, så lätt och så levande.

Mig veterligen har min häst inte haft kandar tidigare, och själv har jag inte ridit med kandar. Tack vara det flexions jag och hästen gjort, samt på det sätt som jag fått lära mig att använda händerna (aldrig bakåt) så gick det lätt som en plätt att gå från träns till kandar.

Som du ser på bilden om du klickar på länken ovan så håller P. Karl tyglarna med en så kallad "Fillis-fattning". Det innebär att stångtyglarna hålls under lill-fingret och uppåt i handen (som en vanlig fattning av tränstyglar med den skillnaden att de ligger under lill-fingret). Tyglarna från bridong-bettet hålls som tömmar, dvs kommer in i handen uppifrån över pekfingret. Det här gör att det är lätt att separera inverkan från bridongen och stången vilket minskar risken för att hästen ska hamna bakom lod.

Om du undrar varför Yeats blev så trött av att bli riden på kandar så beror det på två saker: 1) det kräver koncentration inte bara av ryttaren utan även av hästen för att hantera kandaret, och 2) kandaret är ju trots allt effektivare i sin inverkan på hästen än vad tränsbettet är så Yeats kom till en högre position med nacken än tidigare (mer samling alltså) vilket så klart gjorde honom trött. Att vi dessutom på kursen första dag - på träns ska jag tillägga - lyckades prestera det bästa sidvärtsröresler vi någonsin gjort i trav gjorde ju inte heller hästen utvilad men mig desto gladare. Det är härligt när pusselbitarna faller på plats :)

PS Missa inte förra veckans tävling, och inbjudan till Plockepinn-Helgerna i Vallentuna och Östervåla.