Inlägg
I helgen har jag lärt mig springa och det var fantastiskt! Kursledare var Malcolm Balk, lärare i Alexanderteknik och löpare med många mil i benen.
Som med allt annat gled mina tankar över på ridning och hästhantering efter kursen. Att springa är att få i hop ett pussel av många små detaljer till en helhet och varje detalj har betydelse för kvalitén på helheten.
Precis om i ridning är det viktigt att veta i vilken riktning rörelsen ska ske. För en löpare ska det finnas en riktning uppåt i kroppen samtidigt som vi vill röra oss framåt. Om det blir för mycket upp studsar vi mer än springer och det är att slösa med energi. Jag tyckte att Malcolm sa att med en studsig löpteknik under ett maraton är det som att ha klättrat upp till toppen av Empire State Building (381 m) och ner igen.
När vi springer finns det väldigt lite fri energi som vi kan nyttja, jämfört med cykling till exempel då vi kan låta cykeln rulla emellanåt utan att vi stannar helt. Den lilla fria energi som finns i löpning uppstår när hälsenan sträcks i nedtampet för att sedan släppas fri när hälen lättar. För att få ta del av den energin måste vår fotisättning vara korrekt och tillräckligt snabb. Vilar vi i steget försvinner energin ner i marken och vi får arbeta oss till nästa steg. Förutom att det blir tyngre att springa om vi slarvar bort den fria energin så försämras stötdämpningen i kroppen och risken för skador tex löparknä, benhinne- och vadmuskelproblem ökar.
När vi sitter till häst ska vi ha en riktning uppåt i vår kropp (lodrät sits) samtidigt som hästens ska röra sig framåt. I hästens ben är fjäderapparaten än starkare och kan ge mer fri energi till nästa steg om vi låter hästens riktning i kroppen vara framåt och något uppåt. Rids hästen bakom hand, med tredje kotan som högsta punkt, går den på bogarna och kraften från bakdelens påskjut trycks ner i marken. Precis som hos oss innebär förlusten av den fria energin att hästen får arbeta mer med muskelkraft för att ta nästa steg och samtidigt ger den försämrade stötdämpningen ökad risk för problem i kotor och knä.
En bra lateral balans är viktig vid löpning, det ökar chansen att du som löpare belastar dina ben lika mycket. För att träna den laterala balansen kan du stå på ett ben och sen skifta ben med ett litet hopp och det ska du kunna göra utan att vingla och behöva balansera dig med armarna. Som människa har vi det lätt med den laterala balansen, vi har vara två ben som ska samverka. Hästen har fyra. Öppna i skritt är en rörelse som tränar den laterala balansen hos hästen.
Stegfrekvensen eller kadensen som Malcolm kallar det, ska vara 180 steg i minuten (90 steg per ben per minut) när vi springer. Om du, precis som jag, är en fritidslöpare utan tävlingsambitioner så är det bra mycket snabbare än vad du är van vid. Usain Bolt tar 2,5 meter långa steg med en kadens på 240 steg i minuten, inte undra på att han är snabbast!
Hästen har olika kadens i olika gångarter och det betyder att går hästen med lägre kadens än den man ska sträva efter går fri energi förlorad rätt ner i backen. En ungefärlig kadens att sträva efter i skritt är 55 steg per ben/minut, i trav 75 steg per ben/minut och i galopp 95 språng per minut.
Bästa hjälpmedlet för att hålla koll på kadensen är en metronom, det finns små behändiga digitala metronomer som man kan fästa i kläderna för nätt 100 kr.
Jag kommer att ta sommaruppehåll med bloggen från och med idag. På schemat finns, förutom sommarlov med barnen, två praktiska kurser i Applied Equine Podiatry (juni och juli) och den teoretiska delen där slutprovet närmar sig. Nästa vecka är det en tvådagars konferens kring temat Musikerhälsa i Piteå som jag tror blir mycket intressant. Musik och ridning har hur många beröringspunkter som helst!
Nu återstår bara att önska er alla en underbar sommar, många tropiska nätter och måttligt med blodsugande insekter. Ta väl hand om er och de fyrbenta så möts vi igen till hösten när livet saktar av inför vintern.
Glad sommar!
måndag 3 juni 2013
fredag 17 maj 2013
Käkleden
Försommaren gjorde en bejublad entré här i Norrbotten igår och vi firade den med förskolans dag på Tallbackkottarnas förskola, där mina två äldre har gått och minstingen ännu går. Alla djur på gården njuter av värmen; hästarna, katterna och hunden gonar sig i solen. Vi väntar på den stora grönskeexplosionen som mycket väl kan komma redan i helgen med tanke på det väder som utlovats.
Temat för idag är käkleden. Käkleden är en viktig led i kroppen för både människa
och häst.
Temat för idag är käkleden. Käkleden är en viktig led i kroppen för både människa
och häst.
Ser vi på huvudet ur ett skelettperspektiv är överkäke och skallben en enhet och underkäken hänger lös. Käkleden är den led i vilken underkäken rör sig relativt resten av huvudet. Käkmusklerna är så kallade anti gravitations muskler som, utan att bli mjölsyretrötta, håller upp underkäken på plats. När vi ska tugga eller prata är det underkäken som ska röra sig ner och upp. Ganska ofta ser jag antydningar hos människor att de lyfter sitt huvud upp och bort från underkäken när de ska öppna munnen. Den gesten blir tydligare hos en del sångare som vill få ut sin röst med viss kraft. En sån rörelse påverkar balansen i kroppen rätt mycket eftersom huvudet i sig väger flera kilo (4-6 kg för en vuxen).
Eftersom käkmusklerna är designade för att hålla uppe underkäken är de avspända när munnen är stängd och i arbete när munnen öppnas. Det gäller för både människa och häst. I käkleden finns ett visst utrymme för en sidgående rörelse av underkäken, den behövs när vi ska mala ner maten med våra molarer (tänderna längst in i munnen). Hos hästar, som äter betydligt större mängder fibrer än oss, är denna malande rörelse viktig för att få maten tillräckligt finfördelad.
Begreppet att vara låst i käken finns både hos människa och häst och hos oss båda innebär en låsning av käken att tänderna slits ojämt, vi får ett bettfel som i sin tur påverkar käkleden vilket i sin tur påverkar muskulaturen kring käkled, nacke och bekymren vandrar sen vidare ut i kroppen. Hos människor är spänningar kring käkleden en vanlig orsak till migrän och vi har uttryck för hur ilska, oro och frustration visar sig i och kring käkleden, att ha hopbitna käkar och gnissla tänder är två exempel. Bit aktivt ihop dina tänder och känn hur tonusen i halsens muskulatur ändras.
Illa tillpassad bettsling och felaktigt spända nosgrimmor ökar risken för sår på slemhinnor, tryck på laner och tunga och smärta orsakar spänningar i käkleden hos hästar. Dessa spänningar låser halskotpelaren och då hästen nyttjar halsen som en balansstång är det lätt att hästen uppfattas som stel och obalanserad. Hästen ska ha en avspänt sluten mun för att ha tillgång till både andning och en följsam halskotpelare. Att dra igen munnen med nosremmar är att bortse från orsaken till en, som det ofta kallas, orolig mun. En orolig mun är en indikator på en bakomliggande orsak som kan sitta i hästen eller hos ryttaren.
Mina hästar fick en genomgång av sina munnar för en tid sedan och det visade sig att mitt sto hade spår av bett i sin mun som kommer att ställa krav på noggrann tillpassning om jag en dag överväger att rida med bett. Hos henne hade slemhinnan över lanerna veckat sig mot tänderna. Lite som en trasmatta som en hund slirat ihop när den kommer i full fart. Hon hade förändringar i benvävnaden i lanerna vilket är nästan en garanti för att hon skulle få ont av att ha bett i munnen.
Allt hänger ihop hos både häst och människa. Vi är i grunden gjorda för att fungera och med ett öppet sinne för våra egna och hästarnas signaler att något har hamnat ur balans och att jämnvikten fått förlorad så ger vi oss möjligheten att agera innan skadan är ett faktum.
I september är det kurs i Applied Equine Podiatry (AEP) i Boden igen. Jag kan varmt rekommendera kursen till alla som vill lära sig med om hur hästens fot (= all vävnad innanför hovkapseln) fungerar och vilken stimulans den behöver för att hästen ska få en sund hov. Allt vi gör med våra hästar är en kompromiss med deras natur som ett djur, så ju bättre vi blir i våra kompromisser desto bättre mår djuret häst. Läs mer om AEP och anmäl dig via www.appliedequinepodiatry.org
torsdag 25 april 2013
Betslingens effekter
Detta är ett extra insatt blogginlägg direkt taget från Kerstin Kemlen. Att ha häst är att hålla ett djur i fångenskap. Det är vi som avgör hur den fångenskapen ser ut, vi behöver hela tiden fundera över hur vi hanterar våra vänner såväl avsuttet som uppsuttet och vara medveten om att det liv hästen får hos oss är en fråga om kompromisser med hästens natur och vår önskan att nyttja det magnifika djurets förmåga till anpassning och samarbete.
------------------------
I sommar - vid den nionde Internationella Equitation Science Conference - presenteras nya forskningsresultat under rubriken: "A Method of Diagnosing and Measuring Pain in The Ridden Horse".
Experimentet visar att att aversionen mot bett är mycket vanligare och tecken på aversion mot bett mycket större till antal än vad man tidigare trott. Med andra ord:
Många bettrelaterade problembeteenden försvinner när bettet tas bort och detta inkluderar även sådana som frekvent ingår vid olyckor med häst och ryttare.
Forskningsresultatet stödjer att
de kommitteer som styr tävlingsregler,
behöver se över de regler som
ställer krav på bett vid tävling!
Hur kom man fram till detta resultat - hur såg den vetenskapliga metoden ut?
- 58 ryttare ingick i ett kontrollerat experiment där de fick övergå från bett till bettlöst huvudlag med "whole head hug concept.
- Experimentet pågick mellan 2002-2008
- En enkäten ingick i experimentet och den var utformad utifrån 3 års feedback från ryttare som gått över till bettlöst och enkäten listade 86 beteenden kopplade till bett..
- Experimentryttarna fick besvara enkäten som var indelad i två kolumner - en för hästens beteende med bett under tiden ryttaren haft hästen i sin ägo - och en annan kolumn för hästens beteenden när den utför liknande arbetet när bettet tagits bort och ersatts med ett bettlöst "whole -head-hug".
- Experimentryttarna hade ägt sina hästar i 9 mån - 21 år , median 2 år.
- Hästarna var från 3,5 år - 24 års ålder, median 8,5 år.
- Hästarna hade fått testa bettlöst från 1 dag - 2 år, median 3 mån.
- Hästarna hörde hemma inom disciplinerna dressyr, hoppning, trail, pleasure, distans, eventing
- VARENDA häst visade färre tecken på smärta när det reds bettlöst.
- ANTALET smärttecken som varje häst visade upp när den reds på bett var mellan 5-55, median 24 smärtsignaler.
- ANTALET smärttecken som varje häst visade upp vid bettlös ridning var 0-17, median 1 smärttecken.
- RESULTATET på dessa 58 hästar blev att när bettet togs bort försvann 90% av hästens uppvisade tecken på smärta.
torsdag 18 april 2013
Huvudet leder och kroppen följer
Inom Alexandertekniken finns ett uttryck "huvudet leder och kroppen följer". Uttrycket i sig myntades av forskaren Rudolf Magnus (1873-1927) som i sina studier av kroppshållning hos däggdjur konstaterade att det finns reflexer i kroppen hos däggdjur som gör att kroppen automatisk följer huvudets rörelser.
När vi rider, eller för allandel kör, hästar har vi kontroll över hästens huvud via huvudlaget. Beroende på vilken uppgift vi vill att hästen ska göra kan huvudlaget vara en grimma eller träns med eller utan bett.
Men i uttrycket "huvudet leder och kroppen följer" finns också en psykologisk betydelse, hjärnan leder och kroppen följer. Träning och utbildning är ett mynt med två sidor, en fysiologisk och en psykologisk och för att få bäst effekt av träningen och utbildningen bör dessa samverka.
En bild som illustrerar dessa två sidor av myntet har jag hittat i Hans von Blixen-Fineckes bok The Art of Training.
Det är en enkel bild med mycket information. Intressant för mig som Alexanderlärare är att han pratar om den medvetna hjärnan hos både häst och ryttare. Han beskriver hur den motoriska akt som utgör våra hjälper registreras av hästens sensoriska nervsystem. Informationen från oss till hästen går via beröring och informationen från hästen till oss förmedlas till oss via känsla.
Hans von Blixen-Finecke pratar om ridning som ett språk av beröring och en förutsättning för den formen av kommunikation är lugn, hos både häst och ryttare. Lugn och närvaro.
En god vän som har stor erfarenhet av att rida in unghästar för galoppen tycker att det viktigaste i all form av utbildning av hästar att hästen aldrig blir skrämd under inridningen. Då får den en positiv inställning till ryttaren och det arbete den ska göra, den blir trygg och det gör att den psykologiska sidan av myntet kan samverka med den fysiologiska. En lugn häst kan ta in information från ryttaren, en rädd och nervös häst är blockerad.
En bekant var på hopptävlingar i helgen och konstaterade trött att det var få som red, de flesta ägnade sig åt att försöka kontrollera flyktbeteenden med både bett, extra snören och BF&I (brute force & ignorance). BF&I ryttarna hade förvisso skaffat sig kontroll över hästens huvud rent mekaniskt men de hade helt missat att få med hästen mentalt.
När vi rider är det av betydelse för oss som ryttare att vara i god egen balans. När vi sitter till häst påverkar vår egen interna viktfördelning (skevhet) i kroppen hästens kropp. På något sätt måste hästen ta in vår vikt i sin och placera den över sina fötter. Ju mer liksidiga och rakriktade vi är kring vår egen ryggrad desto jämnare fördelas vår vikt över hästen
När vi rider, och jag förutsätter att vi har koll på vår egen kropp, är det skiftningen i hästens balans som vi känner via både sits och händer. Den skiftningen signalerar till oss om hästen är i en bra egen balans, är självbärig, i de rörelser vi frågar efter. En otränad, outbildad eller en häst som är under rehablilitering har större skiftningar i balansen än en frisk och mer färdig häst. Genom att vara närvarande i varje steg kan vi som ryttare känna hur hästen rör sig och vi kan med våra signaler, vår beröring, ge signaler som kan hjälpa hästen att placera om vikten (vår och sin egen!) och få en fördelaktigare balans.
En bra utbildning leder i slutänden till att ekipage som får allt att se lätt ut, det är två hjärnor som enas i rörelse och även om det är ryttaren som leder är det tryggheten som utvecklats i relationen som gör att hästen kan delta utan rädsla i utförandet. Då kan ryttaren sägas rida hästens medvetna hjärna och i det läget kan ryttaren, om hen vill, ta av all utrustning från hästen och rida vidare.
När vi rider, eller för allandel kör, hästar har vi kontroll över hästens huvud via huvudlaget. Beroende på vilken uppgift vi vill att hästen ska göra kan huvudlaget vara en grimma eller träns med eller utan bett.
Men i uttrycket "huvudet leder och kroppen följer" finns också en psykologisk betydelse, hjärnan leder och kroppen följer. Träning och utbildning är ett mynt med två sidor, en fysiologisk och en psykologisk och för att få bäst effekt av träningen och utbildningen bör dessa samverka.
En bild som illustrerar dessa två sidor av myntet har jag hittat i Hans von Blixen-Fineckes bok The Art of Training.
Hans von Blixen-Finecke pratar om ridning som ett språk av beröring och en förutsättning för den formen av kommunikation är lugn, hos både häst och ryttare. Lugn och närvaro.
En god vän som har stor erfarenhet av att rida in unghästar för galoppen tycker att det viktigaste i all form av utbildning av hästar att hästen aldrig blir skrämd under inridningen. Då får den en positiv inställning till ryttaren och det arbete den ska göra, den blir trygg och det gör att den psykologiska sidan av myntet kan samverka med den fysiologiska. En lugn häst kan ta in information från ryttaren, en rädd och nervös häst är blockerad.
En bekant var på hopptävlingar i helgen och konstaterade trött att det var få som red, de flesta ägnade sig åt att försöka kontrollera flyktbeteenden med både bett, extra snören och BF&I (brute force & ignorance). BF&I ryttarna hade förvisso skaffat sig kontroll över hästens huvud rent mekaniskt men de hade helt missat att få med hästen mentalt.
När vi rider är det av betydelse för oss som ryttare att vara i god egen balans. När vi sitter till häst påverkar vår egen interna viktfördelning (skevhet) i kroppen hästens kropp. På något sätt måste hästen ta in vår vikt i sin och placera den över sina fötter. Ju mer liksidiga och rakriktade vi är kring vår egen ryggrad desto jämnare fördelas vår vikt över hästen
När vi rider, och jag förutsätter att vi har koll på vår egen kropp, är det skiftningen i hästens balans som vi känner via både sits och händer. Den skiftningen signalerar till oss om hästen är i en bra egen balans, är självbärig, i de rörelser vi frågar efter. En otränad, outbildad eller en häst som är under rehablilitering har större skiftningar i balansen än en frisk och mer färdig häst. Genom att vara närvarande i varje steg kan vi som ryttare känna hur hästen rör sig och vi kan med våra signaler, vår beröring, ge signaler som kan hjälpa hästen att placera om vikten (vår och sin egen!) och få en fördelaktigare balans.
En bra utbildning leder i slutänden till att ekipage som får allt att se lätt ut, det är två hjärnor som enas i rörelse och även om det är ryttaren som leder är det tryggheten som utvecklats i relationen som gör att hästen kan delta utan rädsla i utförandet. Då kan ryttaren sägas rida hästens medvetna hjärna och i det läget kan ryttaren, om hen vill, ta av all utrustning från hästen och rida vidare.
torsdag 4 april 2013
Perception, förmågan att se det osagda
Påsklov och underbar norrlandsvår har gjort att bloggen fått vänta till solens nedgång. Det gäller att fånga de goda dagarna som en buffert till dagarna av annan sort.
I augusti 2010 var jag ute och red mitt anglosto. Vi var ute i skogen och red efter fina, galoppvänliga tallhedsvägar och jag var så glad. Hon var alert, följsam och kändes underbar. En dag klättrade jag med henne uppför en liten slänt, 4 steg blev det, vi tog den lilla slänten två gånger - åtta steg blev det.
Vi skrittade hemåt och från att ha varit lugn och tillfreds började hon takta, slänga med huvudet och vara allmänt störig. Jag gjorde halt och tänkte att hon skulle få besinna sig men hon började rygga och mitt i ett forcerat steg bakåt kände jag hur hon tappade sitt vänstra bakben. Det var bara att sitta av och börja gå hemåt. Konfunderad.
Något år senare berättade en bekant att hon, efter att ha gått en kurs om hästar och bett, insett att det bett som hon tyckte att hennes häst gick bäst på var det bett som orsakade mest smärta i hästens mun. Det var för henne obegripligt för hon upplevde att hästen var så mjuk och följsam i ridningen.
En annan berättade att de hade upptäckt att hästen hade skador i munnen men i ridningen hade den fungerat som en klocka, mjuk och följsam. Ytterligare en berättade att hästen gått som en dröm bara för att veckan efter visa sig vara halt.
En gång ingen gång, två gånger, tre gånger och fyra gånger...jag vet att det inte är ett statistiskt säkerställt antal men icke deso mindre väcker det frågan hos mig. Hur är det ställt med förmågan att läsa häst?
Hästar har tystnad som sin levnadsstrategi, de är experter på att dölja smärta och smärtans effekter på sina kroppar. Kan det vara så att alla hästarna i dessa exempel hade skickat ut små signaler om att allt inte stod rätt till och när vi som ryttare inte lade märke till dem så rörde de sig inom sin smärtram, och vi uppfattade dem som följsamma och mjuka?
I fallet med min häst hade jag fört henne utanför smärtramen och hon blev högljudd i sitt beteende.
Hade det gått att upptäcka smärtreaktioner om hästarna i exemplen ovan hade haft pulsmätare? Fanns det några små indikationer från hästarnas sida som vi missade, fanns det några stora??
Det sägs att innan du dömer en häst för olydnad ska du fråga dig om den förstod det du bad om, om den lärt sig göra det du bad om eller om den rent fysiskt kan göra det du ber om. Ni hör ju hur jag resonerade 2010 - hon blev störig och behövde besinna sig. Att det rörde sig om smärt blev uppenbart för mig senare men just då när hon bröt ihop var olydnad ett närmare alternativ.
Jag har lärt mig en läxa av händelsen med mitt sto. Nu strävar jag efter att fråga mig om det kan vara något av de andra skälen som hindrar hästen att göra det jag vill istället för olydnad. Jag försöker träna upp min förmåga att läsa häst, perceptionen, för att bli bättre på att se hästens tecknen.
Mitt nya sto, vars hovar förde mig till AEP, drar nyttan av min läxa och är dessutom en god lärare. Hon signalerar i en stigande skala om jag kommer för nära kanten på hennes smärtram. I vår träning ingår att jag inte begär högre gångarter än de hon själv tar i hagen (då ingår inte orosgaloppen i skalan). Hon har precis i dagarna börjat ta en trav som bygger på påskjut i stället för en trav som hon skuttade in i. Alltså har vi lagt in kort trav repriser i våra promenader. Nu kan vi promenera upp till 1,5 timme, när vi började ville hon vända efter 10 och våra promenader blev då 20 minuter långa.
När vi jobbade från marken var ett öppna liknande steg med vänster bak nog i början, ett till och hon nöp mig försiktigt i handen. Nu kan vi ta några steg i hörnpasseringarna. Jag föreslår en rörelse och hon antar eller förkastar. Det är inte en fråga om lydnad eller olydnad för mig utan jag litar på att hon vet vad hon klarar av att göra och om jag begär mer än hon förmår så bromsar hon mig.
Jag ser att hon kan en massa när hon rör sig i hagen. Hon gör fina roll backs på den trånga stigen där valacken, som inte kan, får ta omvägen ut i djupsnön. Traven hon bjuder på nu längtar jag efter att få rida. Nu när vårkänslorna väcker leklusten till liv ser jag hur elegant hon reser sig på bakbenen, hon kan stegra på kommando. Jag längtar verkligen efter att få rida henne, men jag är också beredd att ge henne tiden hon behöver för att hela. Vi gör detta tillsammans hon och jag, vi är på lag.
I augusti 2010 var jag ute och red mitt anglosto. Vi var ute i skogen och red efter fina, galoppvänliga tallhedsvägar och jag var så glad. Hon var alert, följsam och kändes underbar. En dag klättrade jag med henne uppför en liten slänt, 4 steg blev det, vi tog den lilla slänten två gånger - åtta steg blev det.
Vi skrittade hemåt och från att ha varit lugn och tillfreds började hon takta, slänga med huvudet och vara allmänt störig. Jag gjorde halt och tänkte att hon skulle få besinna sig men hon började rygga och mitt i ett forcerat steg bakåt kände jag hur hon tappade sitt vänstra bakben. Det var bara att sitta av och börja gå hemåt. Konfunderad.
Något år senare berättade en bekant att hon, efter att ha gått en kurs om hästar och bett, insett att det bett som hon tyckte att hennes häst gick bäst på var det bett som orsakade mest smärta i hästens mun. Det var för henne obegripligt för hon upplevde att hästen var så mjuk och följsam i ridningen.
En annan berättade att de hade upptäckt att hästen hade skador i munnen men i ridningen hade den fungerat som en klocka, mjuk och följsam. Ytterligare en berättade att hästen gått som en dröm bara för att veckan efter visa sig vara halt.
En gång ingen gång, två gånger, tre gånger och fyra gånger...jag vet att det inte är ett statistiskt säkerställt antal men icke deso mindre väcker det frågan hos mig. Hur är det ställt med förmågan att läsa häst?
Hästar har tystnad som sin levnadsstrategi, de är experter på att dölja smärta och smärtans effekter på sina kroppar. Kan det vara så att alla hästarna i dessa exempel hade skickat ut små signaler om att allt inte stod rätt till och när vi som ryttare inte lade märke till dem så rörde de sig inom sin smärtram, och vi uppfattade dem som följsamma och mjuka?
I fallet med min häst hade jag fört henne utanför smärtramen och hon blev högljudd i sitt beteende.
Hade det gått att upptäcka smärtreaktioner om hästarna i exemplen ovan hade haft pulsmätare? Fanns det några små indikationer från hästarnas sida som vi missade, fanns det några stora??
Det sägs att innan du dömer en häst för olydnad ska du fråga dig om den förstod det du bad om, om den lärt sig göra det du bad om eller om den rent fysiskt kan göra det du ber om. Ni hör ju hur jag resonerade 2010 - hon blev störig och behövde besinna sig. Att det rörde sig om smärt blev uppenbart för mig senare men just då när hon bröt ihop var olydnad ett närmare alternativ.
Jag har lärt mig en läxa av händelsen med mitt sto. Nu strävar jag efter att fråga mig om det kan vara något av de andra skälen som hindrar hästen att göra det jag vill istället för olydnad. Jag försöker träna upp min förmåga att läsa häst, perceptionen, för att bli bättre på att se hästens tecknen.
Mitt nya sto, vars hovar förde mig till AEP, drar nyttan av min läxa och är dessutom en god lärare. Hon signalerar i en stigande skala om jag kommer för nära kanten på hennes smärtram. I vår träning ingår att jag inte begär högre gångarter än de hon själv tar i hagen (då ingår inte orosgaloppen i skalan). Hon har precis i dagarna börjat ta en trav som bygger på påskjut i stället för en trav som hon skuttade in i. Alltså har vi lagt in kort trav repriser i våra promenader. Nu kan vi promenera upp till 1,5 timme, när vi började ville hon vända efter 10 och våra promenader blev då 20 minuter långa.
När vi jobbade från marken var ett öppna liknande steg med vänster bak nog i början, ett till och hon nöp mig försiktigt i handen. Nu kan vi ta några steg i hörnpasseringarna. Jag föreslår en rörelse och hon antar eller förkastar. Det är inte en fråga om lydnad eller olydnad för mig utan jag litar på att hon vet vad hon klarar av att göra och om jag begär mer än hon förmår så bromsar hon mig.
Jag ser att hon kan en massa när hon rör sig i hagen. Hon gör fina roll backs på den trånga stigen där valacken, som inte kan, får ta omvägen ut i djupsnön. Traven hon bjuder på nu längtar jag efter att få rida. Nu när vårkänslorna väcker leklusten till liv ser jag hur elegant hon reser sig på bakbenen, hon kan stegra på kommando. Jag längtar verkligen efter att få rida henne, men jag är också beredd att ge henne tiden hon behöver för att hela. Vi gör detta tillsammans hon och jag, vi är på lag.
fredag 22 mars 2013
Hovar och människor
Det var en hektisk dag igår med Vasalopp för barnen bland annat som rubbade skrivschemat för mig, men med det avklarat kan jag konstatera att nu är det äntligen vår!
Förra våren kom det en häst till min gård som tvingade mig att rikta blickarna ner till hovarna eller mer exakt hästarnas fötter. Jag har en god vän som fördjupat sig i Jamie Jacksons och Pete Rameys sk vildhästmodell och en som riktat in sig på Applied Equine Podiatry (AEP). Under sommaren förra året pratade jag med båda och bollade mina tankar kring den nya hästens hovar med dem. För det visade sig snabbt att traditionellt hovslageri inte kunde komma med någon lösning som kändes vettig - eller om jag ska vara helt ärlig, den hovslagare jag kontaktade med remiss från veterinär var citat "så trött att han åkte hem istället" slut citat. Efter ett sånt bemötande kändes det som att själv är bäste dräng även om jag faktiskt hade stora luckor i mitt kunnande.
Till en början tyckte jag att mina båda vänner hade en liknande syn på vad som behövdes i form av verkning, stöd och stimulans av hovarna. Jag läste på utifrån bådas perspektiv och försökte sätta in min egen hästs bekymmer i respektive modell. Vi knogade på hästen och jag och även om det var med små steg så gick det framåt.
I september förra året kom sen möjligheten att fördjupa sig i AEP och jag tog den. Efter det insåg jag att det som på ytan kan verka lika kan skilja sig enormt när man går på djupet. AEP är en metod för hovvård som bygger på allmängiltiga naturvetenskapliga principer som gäller oavsett om det är hovar, pilbågar eller bilar som avhandlas. Vildhästmodellen bygger på studier av vilda hästar i sina respektive miljöer t ex mustanger i USA eller brumbies i Australien men den bygger inte på studier av tamhästar och deras livsvillkor.
I Sverige fanns det en veterinär som skapade rubriker när han i en artikel i Ridsport pekade ut det område som skapade mest problem för hästar överlag. Kan ni gissa var han pekade?
På en plats strax bakom manken ovanför hästens rygg - människan i form av en ryttare.
När hästen gick från att vara villebråd till att bli tamdjur kom den att få betala för foder och skydd med sitt liv och sin hälsa. Vi har använt dem i krig, som färdmedel på långa och mödosamma strapatser och vi har format dem till olika raser för att förstärka egenskaper som varit till nytta för oss.
När hovslageriet utvecklades till det yrke det är idag var det som ett svar på den tidens ökade krav på hästen som transportfordon, ett fordon som skulle jobba mer under en dag och på underlag som blev mer "hovovänliga" i form av grusvägar, kullersten, blöt lera och så vidare. Hästhållningen förändrades, hästar hölls mer uppbundna i stall med den följden att de ofta stod i blöta bäddar istället för att vistas fritt i hage. Vetenskapen var under uppbyggnad, industrialiseringen var ännu i sin linda. Det man kände till var statik, alltså belastning under stillstående, drag, tryck och hävstänger.
Hovslageriet mötte de krav som fanns på en hov hos en häst som stod stilla. När hästarna till övervägande del började vara skodda långa perioder av året uppstod problem med ringkota, stengallor, bärrandsröta osv. Alla visste att det berodde på skorna men de ansågs som ett nödvändigt ont och ett pris man fick vara beredd att betala.
Med industrialiseringen kom bilar och med utvecklingen av dem kom dynamik, kinetic (rörelseenergi) och nu har vi utvecklat instrument som möjliggör noggranna mätningar av sådant som tidigare varit dolt för det mänskliga ögat.
Resultatet av den naturvetenskapliga utvecklingen tog AEP med sig när teorin om hoven och hästens fot utformades. Med den modell som AEP har som grund för sitt arbete med hästars hovar och fötter kan du lära dig läsa vilken hov som helst, vild eller tam, och se om den är frisk eller har brister i sina strukturer. Det är som att en ny värld öppnar sig!
15-19 juni ges en fem dagars kurs i AEP i Boden. Anmälan görs via www.appliedequinepodiatry.org
Gå kursen och få en ny relation till din hästs hovar!
Förra våren kom det en häst till min gård som tvingade mig att rikta blickarna ner till hovarna eller mer exakt hästarnas fötter. Jag har en god vän som fördjupat sig i Jamie Jacksons och Pete Rameys sk vildhästmodell och en som riktat in sig på Applied Equine Podiatry (AEP). Under sommaren förra året pratade jag med båda och bollade mina tankar kring den nya hästens hovar med dem. För det visade sig snabbt att traditionellt hovslageri inte kunde komma med någon lösning som kändes vettig - eller om jag ska vara helt ärlig, den hovslagare jag kontaktade med remiss från veterinär var citat "så trött att han åkte hem istället" slut citat. Efter ett sånt bemötande kändes det som att själv är bäste dräng även om jag faktiskt hade stora luckor i mitt kunnande.
Till en början tyckte jag att mina båda vänner hade en liknande syn på vad som behövdes i form av verkning, stöd och stimulans av hovarna. Jag läste på utifrån bådas perspektiv och försökte sätta in min egen hästs bekymmer i respektive modell. Vi knogade på hästen och jag och även om det var med små steg så gick det framåt.
I september förra året kom sen möjligheten att fördjupa sig i AEP och jag tog den. Efter det insåg jag att det som på ytan kan verka lika kan skilja sig enormt när man går på djupet. AEP är en metod för hovvård som bygger på allmängiltiga naturvetenskapliga principer som gäller oavsett om det är hovar, pilbågar eller bilar som avhandlas. Vildhästmodellen bygger på studier av vilda hästar i sina respektive miljöer t ex mustanger i USA eller brumbies i Australien men den bygger inte på studier av tamhästar och deras livsvillkor.
I Sverige fanns det en veterinär som skapade rubriker när han i en artikel i Ridsport pekade ut det område som skapade mest problem för hästar överlag. Kan ni gissa var han pekade?
På en plats strax bakom manken ovanför hästens rygg - människan i form av en ryttare.
När hästen gick från att vara villebråd till att bli tamdjur kom den att få betala för foder och skydd med sitt liv och sin hälsa. Vi har använt dem i krig, som färdmedel på långa och mödosamma strapatser och vi har format dem till olika raser för att förstärka egenskaper som varit till nytta för oss.
När hovslageriet utvecklades till det yrke det är idag var det som ett svar på den tidens ökade krav på hästen som transportfordon, ett fordon som skulle jobba mer under en dag och på underlag som blev mer "hovovänliga" i form av grusvägar, kullersten, blöt lera och så vidare. Hästhållningen förändrades, hästar hölls mer uppbundna i stall med den följden att de ofta stod i blöta bäddar istället för att vistas fritt i hage. Vetenskapen var under uppbyggnad, industrialiseringen var ännu i sin linda. Det man kände till var statik, alltså belastning under stillstående, drag, tryck och hävstänger.
Hovslageriet mötte de krav som fanns på en hov hos en häst som stod stilla. När hästarna till övervägande del började vara skodda långa perioder av året uppstod problem med ringkota, stengallor, bärrandsröta osv. Alla visste att det berodde på skorna men de ansågs som ett nödvändigt ont och ett pris man fick vara beredd att betala.
Med industrialiseringen kom bilar och med utvecklingen av dem kom dynamik, kinetic (rörelseenergi) och nu har vi utvecklat instrument som möjliggör noggranna mätningar av sådant som tidigare varit dolt för det mänskliga ögat.
Resultatet av den naturvetenskapliga utvecklingen tog AEP med sig när teorin om hoven och hästens fot utformades. Med den modell som AEP har som grund för sitt arbete med hästars hovar och fötter kan du lära dig läsa vilken hov som helst, vild eller tam, och se om den är frisk eller har brister i sina strukturer. Det är som att en ny värld öppnar sig!
15-19 juni ges en fem dagars kurs i AEP i Boden. Anmälan görs via www.appliedequinepodiatry.org
Gå kursen och få en ny relation till din hästs hovar!
torsdag 7 mars 2013
Några tankar om hästhälsa på vintern
Vintern är en tid som för med sig en ökad risk för kolik. Kolik är ett samlingsnamn för mag- tarmproblem hos hästar och i ett tidigare inlägg kan du titta närmare på hästens matsmältningsorgan.
Den ökade risken för mag-tarmproblem kommer sig av foderkvalitet (som vi berört i ett tididgare inlägg), utfodringsrutiner, vilket även gäller hur hästen får sitt vatten, och hur mycket hästen rör sig.
En häst behöver äta 2,5 -3 % av sin kroppsvikt av torrsubstans dvs fibrer för att hålla igång matsmältningen. Utfodringsrutinerna har stor betydelse för hästarnas välmående. En häst har ett behov av att tugga, ute i det fria äter hästen runt 14-18 av dygnets 24 timmar. Man har sett att ättiden är något längre vintertid och det förklaras av att hästar håller värmen via den fermentation (jäsning) som sker i grovtarmen och då behöver de äta och tugga mer. Hästar håller inte värmen genom att röra på sig utan har de ingen anledning att röra på sig (läs: mat eller vatten) så står de gärna stilla. Precis som för oss främjar rörelse tarmarnas aktivitet och att vara stilla ökar risken för förstoppning.
Ett sätt att förlänga ättiderna är att utfodra höet i så kallade småmaskiga hönät och fördela maten på flera nät som sen hängs upp på olika ställen i hagen. Då äter och tuggar hästarna under en längre tid och de rör sig mellan näten. Utfodras hästarna med löshö i hagen gäller det att sprida ut höet i flera små högar med avstånd mellan högarna. Det ger en viss ökning av ättiden och när höet är uppätet tenderar hästarna att vandra runt och leta upp eventuellt spill. Att ge allt hö i ett fåtal större högar gör att hästarna äter upp fortare och sen står de still och väntar in nästa giva.
Många hönät eller höhögar gör att stressen ikring matningen minskar. Hästar med lägre rang blir bortjagade av dem med högre rang, finns det gott om nät/högar att äta från kan även de få möjlighet att äta i lugn och ro.
Vatten är ofta ett bekymmer på vintern. Hästar dricker helst ljummet vatten och på vintern kan det vara svårt att hålla vattnet isfritt och med en behaglig dricktemperatur. Även om temperaturen inte är svettdrivande på vintern kan träning med vinterpäls och torrare foder öka behovet av vatten. Numera finns det uppvärmda vattenkar som ser till att hålla vattnet både isfritt och något varmare än iskall, det finns också förslag på hur man kan göra sådana vattenkar själv på internet. Kraven på att rengöra vattenkaren gäller även vintertid, i ljumma miljöer växer bakterierna till. Har man många hästar i hagen så bör det finnas flera vattenkar, det för att försäkra sig om att även de ranglåga individerna får i sig tillräckligt med vatten.
Just tillgången till mat och vatten kan påverka både hästens mage och risken för skador hästar emellan. Känner hästarna sig stressade för att det är brist på mat och vatten ökar risken för konflikter, är hästarna skodda är de även broddade och en broddspark kan verkligen orsaka stora skador.
Ursprunget till detta inlägg är en tragisk förlust som en vän till mig upplevde då en mag-tarmstörning behandlades som en förstoppningskolik istället för en grovtarmsinflammation.
Om du bor i ett hästtätt område kanske du har tillgång till veterinärer som har specialkompetens på hästar men här där jag bor är de flesta veterinärer distriktsveterinärer med en allmän kompetens och hästkunnandet varierar. Det betyder att det finns ett standardförfarande vid mag-tarmbesvär hos häst, man ger paraffin och vatten för att lösa en eventuell förstoppning.
Man kan lite ordvitsigt säga att det gäller att vara skitobservant som hästägare om hästen visar tecken på smärta i bukregionen. Har hästen avföring? Hur ser den ut? Hur luktar den?
Om hästen inte har avföring och näst intill obefintligt med tarmljud är det med största sannolikhet en form av förstoppningskolik. Men om hästen har avföring som blir lösare och lösare och luktar surare och surare är det en indikation på att det sker en feljäsning i grovtarmen och då är en behandling med paraffin och vatten att likna vid att släcka eld med bensin.
I fallet med diarré pågår en feljäsning i grovtarmen, hästens naturliga bakterieflora är utslagen och det kan bland annat bero på att mögel i grovfodret dödar tarmbakterierna (penicillin är ett mögel). Feljäsningen leder i sin tur till acidos, ett förgiftningstillstånd och gasbildning. Gifterna som bildas i grovtarmen förs ut med blodet i kroppen och kan t ex leda till fång. Gasen som bildas i grovtarmen kan göra så att grovtarmen sväller upp och faktiskt hindrar diafragman att röra sig tillräckligt och därmed försvåras andningen, med allt som det för med sig.
Om din häst har diarré så ska du se det som ett allvarligt tillstånd! Ett sätt att försöka hjälpa hästen genom krisen är att ge den smärtstillande och kramplösande. Inom humanvården är alla former av laxativer förbjudna om man inte är helt säker på att det är frågan om förstoppning, istället ger man vätska med elektolyter som ska hjälpa till att buffra mot giftiga ämnen i tarmarna. Till hästar kan man även ge 0,5 kg vanlig jäst uppblött i vatten som stöd för tarmbakterierna.
Nu är den här vintern på väg mot sitt slut men den kommer igen. Gör det du kan för att förbereda dig för nästa vinter. Köp foder av bra kvalitet, tänk igenom dina utfodringsrutiner och planera för en bra lösning för vattnet.
Den ökade risken för mag-tarmproblem kommer sig av foderkvalitet (som vi berört i ett tididgare inlägg), utfodringsrutiner, vilket även gäller hur hästen får sitt vatten, och hur mycket hästen rör sig.
En häst behöver äta 2,5 -3 % av sin kroppsvikt av torrsubstans dvs fibrer för att hålla igång matsmältningen. Utfodringsrutinerna har stor betydelse för hästarnas välmående. En häst har ett behov av att tugga, ute i det fria äter hästen runt 14-18 av dygnets 24 timmar. Man har sett att ättiden är något längre vintertid och det förklaras av att hästar håller värmen via den fermentation (jäsning) som sker i grovtarmen och då behöver de äta och tugga mer. Hästar håller inte värmen genom att röra på sig utan har de ingen anledning att röra på sig (läs: mat eller vatten) så står de gärna stilla. Precis som för oss främjar rörelse tarmarnas aktivitet och att vara stilla ökar risken för förstoppning.
Ett sätt att förlänga ättiderna är att utfodra höet i så kallade småmaskiga hönät och fördela maten på flera nät som sen hängs upp på olika ställen i hagen. Då äter och tuggar hästarna under en längre tid och de rör sig mellan näten. Utfodras hästarna med löshö i hagen gäller det att sprida ut höet i flera små högar med avstånd mellan högarna. Det ger en viss ökning av ättiden och när höet är uppätet tenderar hästarna att vandra runt och leta upp eventuellt spill. Att ge allt hö i ett fåtal större högar gör att hästarna äter upp fortare och sen står de still och väntar in nästa giva.
Många hönät eller höhögar gör att stressen ikring matningen minskar. Hästar med lägre rang blir bortjagade av dem med högre rang, finns det gott om nät/högar att äta från kan även de få möjlighet att äta i lugn och ro.
Vatten är ofta ett bekymmer på vintern. Hästar dricker helst ljummet vatten och på vintern kan det vara svårt att hålla vattnet isfritt och med en behaglig dricktemperatur. Även om temperaturen inte är svettdrivande på vintern kan träning med vinterpäls och torrare foder öka behovet av vatten. Numera finns det uppvärmda vattenkar som ser till att hålla vattnet både isfritt och något varmare än iskall, det finns också förslag på hur man kan göra sådana vattenkar själv på internet. Kraven på att rengöra vattenkaren gäller även vintertid, i ljumma miljöer växer bakterierna till. Har man många hästar i hagen så bör det finnas flera vattenkar, det för att försäkra sig om att även de ranglåga individerna får i sig tillräckligt med vatten.
Just tillgången till mat och vatten kan påverka både hästens mage och risken för skador hästar emellan. Känner hästarna sig stressade för att det är brist på mat och vatten ökar risken för konflikter, är hästarna skodda är de även broddade och en broddspark kan verkligen orsaka stora skador.
Ursprunget till detta inlägg är en tragisk förlust som en vän till mig upplevde då en mag-tarmstörning behandlades som en förstoppningskolik istället för en grovtarmsinflammation.
Om du bor i ett hästtätt område kanske du har tillgång till veterinärer som har specialkompetens på hästar men här där jag bor är de flesta veterinärer distriktsveterinärer med en allmän kompetens och hästkunnandet varierar. Det betyder att det finns ett standardförfarande vid mag-tarmbesvär hos häst, man ger paraffin och vatten för att lösa en eventuell förstoppning.
Man kan lite ordvitsigt säga att det gäller att vara skitobservant som hästägare om hästen visar tecken på smärta i bukregionen. Har hästen avföring? Hur ser den ut? Hur luktar den?
Om hästen inte har avföring och näst intill obefintligt med tarmljud är det med största sannolikhet en form av förstoppningskolik. Men om hästen har avföring som blir lösare och lösare och luktar surare och surare är det en indikation på att det sker en feljäsning i grovtarmen och då är en behandling med paraffin och vatten att likna vid att släcka eld med bensin.
I fallet med diarré pågår en feljäsning i grovtarmen, hästens naturliga bakterieflora är utslagen och det kan bland annat bero på att mögel i grovfodret dödar tarmbakterierna (penicillin är ett mögel). Feljäsningen leder i sin tur till acidos, ett förgiftningstillstånd och gasbildning. Gifterna som bildas i grovtarmen förs ut med blodet i kroppen och kan t ex leda till fång. Gasen som bildas i grovtarmen kan göra så att grovtarmen sväller upp och faktiskt hindrar diafragman att röra sig tillräckligt och därmed försvåras andningen, med allt som det för med sig.
Om din häst har diarré så ska du se det som ett allvarligt tillstånd! Ett sätt att försöka hjälpa hästen genom krisen är att ge den smärtstillande och kramplösande. Inom humanvården är alla former av laxativer förbjudna om man inte är helt säker på att det är frågan om förstoppning, istället ger man vätska med elektolyter som ska hjälpa till att buffra mot giftiga ämnen i tarmarna. Till hästar kan man även ge 0,5 kg vanlig jäst uppblött i vatten som stöd för tarmbakterierna.
Nu är den här vintern på väg mot sitt slut men den kommer igen. Gör det du kan för att förbereda dig för nästa vinter. Köp foder av bra kvalitet, tänk igenom dina utfodringsrutiner och planera för en bra lösning för vattnet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)