Perception på Globen

perception, varseblivning, mental tolkning av förnimmelser producerade av stimuli från omvärlden, den grundläggande funktion genom vilken levande varelser håller sig informerade om omgivningen (Nationalencyklopedin)

Jag och Maria var på Globen i fredags och här är några av de mentala tolkningar jag har med mig hem:

Vid förmiddagens stilhoppningen ser jag mjuk ridning med osynliga hjälper och Maria Gretzer och Pether Markne ser passiv ridning. När hästen tappar aktivitet, beskrivs detta som att ryttaren inte är aktiv nog med skänkeln. Jag ser det som att effekten av skänkelns inverkan minskar. Ska jag då göra en större gest med skänkeln (som en åskådare kan se tydligt) eller ska jag se till att hästen svara bättre för den gesten jag gör?

Vid Master Clinic för Hubertus Schmidt ser jag en häst som under ett fåtal steg i slutan tillåts av ryttaren att ta fram näsan i lodlinjen istället för bakom. Schmidt ser en häst som går mot handen. Jag såg en häst som mjukt fyllde ut den ramen ryttaren gav, inte en häst som stretade mot tygeln.

Och återigen har jag sett att hoppryttarnas hästar är mer hanterbara vid prisutdelning och ärevarv än dressyrryttarnas. Är inte det märkligt? Att ekipage specialiserade på ridbarhet och lydnad – för det är väl vad dressyr är går ut på? - får problem när det ska göra annat än att rida efter bokstäver på avgränsat område?

I mina ögon stod fransmannen Jean-Francois Pignon för absolut största behållning. Helt makalöst! Han visade dels hur han jobbar med en för honom ny häst (en 5-årig ridskolehäst) och på kvällen blev det ett show-nummer med 6 ston, alla helt lösa. Hans sätt att hantera spöt som en känslig och nästan levande förlängning av armen var magisk, för att inte säga kommunikationen med hästarna! Här finns en länk till en amatörvideo på YouTube för dig som missat.

Det jag ser när jag tittar på Pignon är ledarskap baserat på kontroll av den egna kroppen och knoppen, samt ett 100% fokus på vad hästen säger med sitt kroppsspråk. Vad ser du?