Redan de gamla grekerna

Klassisk ridning är en term som används för mängder av olika ridstilar idag: tävlingsdressyr, ridning på svenska ridskolor (enligt Ridsportförbundet), Spanska Ridskolan osv.

Klassisk ridning har sina rötter i antikens Grekland. Den kulturen skilde sig på många sätt från den vi lever i idag. Tryckkonsten var inte uppfunnen. René Descartes hade inte framfört sina tankar om att djur inte har själ och att kropp och själ var två helt skilda saker, Isaac Newton hade inte definierat gravitation och tyngdlagen. Dagens kultur är på många sätt präglade av dessa uppfinningar och tankar. För oss som lever i denna kultur kan det vara svårt att förstå exakt hur vi och våra föräldrar faktiskt är påverkade av detta.

Om vi först tittar på ”klassisk”. Vad betyder det egentligen?

Klassisk är en beteckning för något som tillhör den grekiska eller romerska antiken (tiden före Kristi födelse), eller är avsedd att sprida ljus över denna epok (tex klassisk litteratur), eller som söker sina förebilder i antiken (klassisk bildning). I vidsträckt bemärkelse betyder klassisk mönstergill, av bestående värde, ypperlig.

Klassisk ridning har sina rötter i antikens Grekland. Inte bara för att vi vill kalla en viss typ av ridning för klassisk, utan för att Xenophon levde då. Han skrev det äldsta bevarade manuskriptet om hästar, ridning och hästskötsel. Från honom har vi den första beskrivningen av den lodräta sitsen, och att man inte får vara arg när man hanterar hästar. Eftersom kropp och själ var lika viktiga i antikens Grekland och sågs som en enhet, var det lika viktigt HUR något utfördes, och HUR ett mål uppnåddes (ex i hästträning), som ATT det faktiskt utfördes. Xenophon själv tränade hästar för att rida i parader och i strid. De behövde tåla vapenslammer, trumpeter, fladdrande fanor, folkmassor, och hästen måste också vara lyhörd och snabb både på raksträckor och i vändningar.

Så ett hopp fram till 1500-talet. Klassicism är en stilriktning och estetisk epok som efterbildar den klassiska grekisk-romerska konsten och litteraturen. Stilen sägs präglas av klarhet och harmoni. Inom konsten gjorde sig klassicismen tidigast gällande under den italienska renässansen. I vidare bemärkelse innebär klassicism alla konstinriktningar som söker vara kreativa inom ramen för ett etablerat ramverk, snarare än att vara i grunden nyskapande. I slutet av denna period, som sträckte sig från sent 1300-tal fram till 1500-talet, etablerades den högre ridkonsten. Denna ridkonst nådde sin höjdpunkt i Frankrike under 1700-talet. Det var under den här perioden som skolorna ovan mark utvecklades.

Så sker något i mina ögon märkligt och ologiskt hopp. Vi är framme vid modern tid. Om klassisk dressyr kan man läsa följande på Wikipedia: ”Den nuvarande ridsportens dressyrridning är en klassisk ridning som har sin grund i militärens krav på praktisk ridning från 1800-talet fram till militärens "avhästning" under mitten av 1900-talet”.

Vad hände med hela den tidigare historiken? Gick den upp i rök eller? Försvann den in i dimman?

Dagens klassiska ridning sägas alltså hämtar sin inspiration från en epok som i andra sammanhang inte kallas för varken klassisk eller klassicistisk. I diskussion om hästens form (framför lodlinjen, bakom hand, rollkur osv) hävdas av vissa tävlingsryttare att ridningen ju måste få utvecklas. Man frångår alltså det etablerade ramverket för klassisk ridning, och det gäller inte bara hästens yttre form utan även utrustningen (se förra veckans inlägg om nosgrimmor). Därmed är saken klar i mina ögon. Tävlingsdressyr och ridning vid svenska ridskolor är inte klassisk ridning.

När René Descartes på 1600-talet framförde tanken att kropp och själ är åtskilda och att djur inte kan känna smärta så banade han vägen för en kultur där det blev viktigare ATT ett mål uppnåddes än HUR man gick till väga. På 1800-talet moderniserade militären ridningen ytterligare och hästen jämställdes med en ångmaskin där ryttarens skänklar pumpar upp ångan så att händerna kan dirigera den.

Inom hästhanteringen, och då främst militären, så har under 1800- och 1900-talet båda dessa filosofiska inriktningar levt sida vid sida. Officerarana lärde sig den klassiska ridningen, medan soldaten fick den moderniserade versionen. Ett skäl var att det tar TID att lära sig den kroppskontroll och emotionella kontroll som krävs för klassisk ridning. Att militären för sina soldater gick i från de höga ideal för samarbete med hästen, kroppskontroll och personlig utveckling för ryttaren det kan jag förstå. Det tråkiga är att denna utarmade form av den klassiska ridningen är den som förs fram på ridskolor och i tävlingssammanhang. Jag vill något mer, vad vill du?