Inlägg
Alexanderteknik och Klassisk Ridning
Kurs för dig med egen häst
Fredag (kl 15) - Söndag
Du behöver inga speciella förkunskaper. Kursen blandar föreläsningar och praktiska övningar i Alexanderteknik och Klassisk ridning för optimal utveckling av dig som ryttare.
Alexanderteknik (AT) ger dig som ryttare de verktyg du behöver för att kunna bli en ryttare i balans som hästen gärna bär. Läs mer om AT här »
Klassisk ridning (KR) ger dig som ryttare de verktyg du behöver för att kommunicera effektivt med din häst. Läs mer om KR här »
Plats: Upprätta Ridcenter, Vallentuna
Pris: 4800 kr för anmälan före 1/9. All undervisning, kost, logi och uppstallning ingår.
För anmälan m.m., tryck här »
fredag 31 juli 2009
onsdag 29 juli 2009
Kurshelg Kalix 14-16 aug
Klassisk Ridning med Lena Danius
Föreläsning fredag 14/8, kl 18-21,
Ridning lördag 15/8 – söndag 16/8
En kurs för dig som vill få en häst med bjudning och balans! Här får du det praktiska verktygen logiskt förklarade för att utveckla dig själv som ryttare och hästtränare.
Du behöver inga speciella förkunskaper. Vid fredagens obligatoriska teoripass får du en översikt över hur ridtekniken har utvecklats från tiden före Kristi födelse fram till idag. Du får inte bara svar på hur du ska göra, utan även varför. Denna föreläsning är öppen även för dig som inte deltar i kursen lördag och söndag.
Plats:Storön, Kalix
Pris: 1500 kr för ryttare, 600 kr för markdeltagare inkl föreläsning.
Endast föreläsningen, 300 kr.
För anmälan m.m. klicka här >>
Föreläsning fredag 14/8, kl 18-21,
Ridning lördag 15/8 – söndag 16/8
En kurs för dig som vill få en häst med bjudning och balans! Här får du det praktiska verktygen logiskt förklarade för att utveckla dig själv som ryttare och hästtränare.
Du behöver inga speciella förkunskaper. Vid fredagens obligatoriska teoripass får du en översikt över hur ridtekniken har utvecklats från tiden före Kristi födelse fram till idag. Du får inte bara svar på hur du ska göra, utan även varför. Denna föreläsning är öppen även för dig som inte deltar i kursen lördag och söndag.
Plats:Storön, Kalix
Pris: 1500 kr för ryttare, 600 kr för markdeltagare inkl föreläsning.
Endast föreläsningen, 300 kr.
För anmälan m.m. klicka här >>
tisdag 28 juli 2009
Redan de gamla grekerna
Klassisk ridning är en term som används för mängder av olika ridstilar idag: tävlingsdressyr, ridning på svenska ridskolor (enligt Ridsportförbundet), Spanska Ridskolan osv.
Klassisk ridning har sina rötter i antikens Grekland. Den kulturen skilde sig på många sätt från den vi lever i idag. Tryckkonsten var inte uppfunnen. René Descartes hade inte framfört sina tankar om att djur inte har själ och att kropp och själ var två helt skilda saker, Isaac Newton hade inte definierat gravitation och tyngdlagen. Dagens kultur är på många sätt präglade av dessa uppfinningar och tankar. För oss som lever i denna kultur kan det vara svårt att förstå exakt hur vi och våra föräldrar faktiskt är påverkade av detta.
Om vi först tittar på ”klassisk”. Vad betyder det egentligen?
Klassisk är en beteckning för något som tillhör den grekiska eller romerska antiken (tiden före Kristi födelse), eller är avsedd att sprida ljus över denna epok (tex klassisk litteratur), eller som söker sina förebilder i antiken (klassisk bildning). I vidsträckt bemärkelse betyder klassisk mönstergill, av bestående värde, ypperlig.
Klassisk ridning har sina rötter i antikens Grekland. Inte bara för att vi vill kalla en viss typ av ridning för klassisk, utan för att Xenophon levde då. Han skrev det äldsta bevarade manuskriptet om hästar, ridning och hästskötsel. Från honom har vi den första beskrivningen av den lodräta sitsen, och att man inte får vara arg när man hanterar hästar. Eftersom kropp och själ var lika viktiga i antikens Grekland och sågs som en enhet, var det lika viktigt HUR något utfördes, och HUR ett mål uppnåddes (ex i hästträning), som ATT det faktiskt utfördes. Xenophon själv tränade hästar för att rida i parader och i strid. De behövde tåla vapenslammer, trumpeter, fladdrande fanor, folkmassor, och hästen måste också vara lyhörd och snabb både på raksträckor och i vändningar.
Så ett hopp fram till 1500-talet. Klassicism är en stilriktning och estetisk epok som efterbildar den klassiska grekisk-romerska konsten och litteraturen. Stilen sägs präglas av klarhet och harmoni. Inom konsten gjorde sig klassicismen tidigast gällande under den italienska renässansen. I vidare bemärkelse innebär klassicism alla konstinriktningar som söker vara kreativa inom ramen för ett etablerat ramverk, snarare än att vara i grunden nyskapande. I slutet av denna period, som sträckte sig från sent 1300-tal fram till 1500-talet, etablerades den högre ridkonsten. Denna ridkonst nådde sin höjdpunkt i Frankrike under 1700-talet. Det var under den här perioden som skolorna ovan mark utvecklades.
Så sker något i mina ögon märkligt och ologiskt hopp. Vi är framme vid modern tid. Om klassisk dressyr kan man läsa följande på Wikipedia: ”Den nuvarande ridsportens dressyrridning är en klassisk ridning som har sin grund i militärens krav på praktisk ridning från 1800-talet fram till militärens "avhästning" under mitten av 1900-talet”.
Vad hände med hela den tidigare historiken? Gick den upp i rök eller? Försvann den in i dimman?
Dagens klassiska ridning sägas alltså hämtar sin inspiration från en epok som i andra sammanhang inte kallas för varken klassisk eller klassicistisk. I diskussion om hästens form (framför lodlinjen, bakom hand, rollkur osv) hävdas av vissa tävlingsryttare att ridningen ju måste få utvecklas. Man frångår alltså det etablerade ramverket för klassisk ridning, och det gäller inte bara hästens yttre form utan även utrustningen (se förra veckans inlägg om nosgrimmor). Därmed är saken klar i mina ögon. Tävlingsdressyr och ridning vid svenska ridskolor är inte klassisk ridning.
När René Descartes på 1600-talet framförde tanken att kropp och själ är åtskilda och att djur inte kan känna smärta så banade han vägen för en kultur där det blev viktigare ATT ett mål uppnåddes än HUR man gick till väga. På 1800-talet moderniserade militären ridningen ytterligare och hästen jämställdes med en ångmaskin där ryttarens skänklar pumpar upp ångan så att händerna kan dirigera den.
Inom hästhanteringen, och då främst militären, så har under 1800- och 1900-talet båda dessa filosofiska inriktningar levt sida vid sida. Officerarana lärde sig den klassiska ridningen, medan soldaten fick den moderniserade versionen. Ett skäl var att det tar TID att lära sig den kroppskontroll och emotionella kontroll som krävs för klassisk ridning. Att militären för sina soldater gick i från de höga ideal för samarbete med hästen, kroppskontroll och personlig utveckling för ryttaren det kan jag förstå. Det tråkiga är att denna utarmade form av den klassiska ridningen är den som förs fram på ridskolor och i tävlingssammanhang. Jag vill något mer, vad vill du?
Klassisk ridning har sina rötter i antikens Grekland. Den kulturen skilde sig på många sätt från den vi lever i idag. Tryckkonsten var inte uppfunnen. René Descartes hade inte framfört sina tankar om att djur inte har själ och att kropp och själ var två helt skilda saker, Isaac Newton hade inte definierat gravitation och tyngdlagen. Dagens kultur är på många sätt präglade av dessa uppfinningar och tankar. För oss som lever i denna kultur kan det vara svårt att förstå exakt hur vi och våra föräldrar faktiskt är påverkade av detta.
Om vi först tittar på ”klassisk”. Vad betyder det egentligen?
Klassisk är en beteckning för något som tillhör den grekiska eller romerska antiken (tiden före Kristi födelse), eller är avsedd att sprida ljus över denna epok (tex klassisk litteratur), eller som söker sina förebilder i antiken (klassisk bildning). I vidsträckt bemärkelse betyder klassisk mönstergill, av bestående värde, ypperlig.
Klassisk ridning har sina rötter i antikens Grekland. Inte bara för att vi vill kalla en viss typ av ridning för klassisk, utan för att Xenophon levde då. Han skrev det äldsta bevarade manuskriptet om hästar, ridning och hästskötsel. Från honom har vi den första beskrivningen av den lodräta sitsen, och att man inte får vara arg när man hanterar hästar. Eftersom kropp och själ var lika viktiga i antikens Grekland och sågs som en enhet, var det lika viktigt HUR något utfördes, och HUR ett mål uppnåddes (ex i hästträning), som ATT det faktiskt utfördes. Xenophon själv tränade hästar för att rida i parader och i strid. De behövde tåla vapenslammer, trumpeter, fladdrande fanor, folkmassor, och hästen måste också vara lyhörd och snabb både på raksträckor och i vändningar.
Så ett hopp fram till 1500-talet. Klassicism är en stilriktning och estetisk epok som efterbildar den klassiska grekisk-romerska konsten och litteraturen. Stilen sägs präglas av klarhet och harmoni. Inom konsten gjorde sig klassicismen tidigast gällande under den italienska renässansen. I vidare bemärkelse innebär klassicism alla konstinriktningar som söker vara kreativa inom ramen för ett etablerat ramverk, snarare än att vara i grunden nyskapande. I slutet av denna period, som sträckte sig från sent 1300-tal fram till 1500-talet, etablerades den högre ridkonsten. Denna ridkonst nådde sin höjdpunkt i Frankrike under 1700-talet. Det var under den här perioden som skolorna ovan mark utvecklades.
Så sker något i mina ögon märkligt och ologiskt hopp. Vi är framme vid modern tid. Om klassisk dressyr kan man läsa följande på Wikipedia: ”Den nuvarande ridsportens dressyrridning är en klassisk ridning som har sin grund i militärens krav på praktisk ridning från 1800-talet fram till militärens "avhästning" under mitten av 1900-talet”.
Vad hände med hela den tidigare historiken? Gick den upp i rök eller? Försvann den in i dimman?
Dagens klassiska ridning sägas alltså hämtar sin inspiration från en epok som i andra sammanhang inte kallas för varken klassisk eller klassicistisk. I diskussion om hästens form (framför lodlinjen, bakom hand, rollkur osv) hävdas av vissa tävlingsryttare att ridningen ju måste få utvecklas. Man frångår alltså det etablerade ramverket för klassisk ridning, och det gäller inte bara hästens yttre form utan även utrustningen (se förra veckans inlägg om nosgrimmor). Därmed är saken klar i mina ögon. Tävlingsdressyr och ridning vid svenska ridskolor är inte klassisk ridning.
När René Descartes på 1600-talet framförde tanken att kropp och själ är åtskilda och att djur inte kan känna smärta så banade han vägen för en kultur där det blev viktigare ATT ett mål uppnåddes än HUR man gick till väga. På 1800-talet moderniserade militären ridningen ytterligare och hästen jämställdes med en ångmaskin där ryttarens skänklar pumpar upp ångan så att händerna kan dirigera den.
Inom hästhanteringen, och då främst militären, så har under 1800- och 1900-talet båda dessa filosofiska inriktningar levt sida vid sida. Officerarana lärde sig den klassiska ridningen, medan soldaten fick den moderniserade versionen. Ett skäl var att det tar TID att lära sig den kroppskontroll och emotionella kontroll som krävs för klassisk ridning. Att militären för sina soldater gick i från de höga ideal för samarbete med hästen, kroppskontroll och personlig utveckling för ryttaren det kan jag förstå. Det tråkiga är att denna utarmade form av den klassiska ridningen är den som förs fram på ridskolor och i tävlingssammanhang. Jag vill något mer, vad vill du?
Etiketter:
andra källor,
klassisk ridning,
ridkonstens historia
måndag 20 juli 2009
Näsvist nosvis
Den senaste tiden har nosgrimmor varit på tapeten. Både vilken man ska ha och hur hårt den ska spännas och inte minst var man mäter hur hårt den är spänd.
Regeln två fingrar på höjden mellan nosrygg och nosgrimma är välbekant. Förvirringen verkar vara mer geografisk; vilken nosrygg menar man? Den som ligger under, på sidan eller uppe på hästens huvud?
Samma sorts osäkerhet kan jag möta när jag frågar om var människans höftled finns. Är det benåsen vi sätter händerna på strax under midjan, är det den hårda knöl man kan känna på sidan av låret eller sitter den mitt i ljumsken?
Det är viktigt att vara överens om vad det är man pratar om och var det man pratar om finns. Annars finns det ingen möjlighet att förstå varandra.
Salig Alf Olofsson, tidigare förvaltare på Wången och en hästkarl av rang, hade sin åsikt om nosgrimmor klar. En häst öppnar inte munnen som en krokodil (så här < ) utan underkäken öppnas parallellt med överkäken (så här =). Det betyder att om man vill stänga hästens mun räcker det med en engelsk nosgrimma.
Bland de många namnkunniga som uttalat sig om nosgrimmor var det flera som menade att nosgrimman skulle spännas så att det var behagligt för hästen. Intressant ordval, hur visar hästen att det är behagligt? Någon sa att de spände åt lite hårdare, för att sen lätta när hästen lärt sig att det var behagligast att hålla munnen stängd.
Inom psykologin finns det ett uttryck, inlärd hjälplöshet. Sätt en gädda i ett akvarium i ett annat akvarium med bytesfisk. Gäddan försöker jaga men stöter hela tiden i sin glasvägg, när den gett upp kan den tas ut ur sitt akvarium, sättas ner mitt bland bytesfisken och den svälter ihjäl. Gäddan har lärt sig att det inte lönar sig att försöka.
Någon annan upplevde att hästen fick långa mungipor med engelsk nosgrimma. Nosgrimman vilar fritt från mungipan, i mungipan finns bettet, i bettet finns tygeln, i tygeln finns handen, går handen bakåt blir mungipan lång. Så tolkar jag det.
Hästar kan inte skrika, det betyder dock inte att den inte kan känna eller kommunicera. En häst som gapar berättar något för den som vill lyssna.
Regeln två fingrar på höjden mellan nosrygg och nosgrimma är välbekant. Förvirringen verkar vara mer geografisk; vilken nosrygg menar man? Den som ligger under, på sidan eller uppe på hästens huvud?
Samma sorts osäkerhet kan jag möta när jag frågar om var människans höftled finns. Är det benåsen vi sätter händerna på strax under midjan, är det den hårda knöl man kan känna på sidan av låret eller sitter den mitt i ljumsken?
Det är viktigt att vara överens om vad det är man pratar om och var det man pratar om finns. Annars finns det ingen möjlighet att förstå varandra.
Salig Alf Olofsson, tidigare förvaltare på Wången och en hästkarl av rang, hade sin åsikt om nosgrimmor klar. En häst öppnar inte munnen som en krokodil (så här < ) utan underkäken öppnas parallellt med överkäken (så här =). Det betyder att om man vill stänga hästens mun räcker det med en engelsk nosgrimma.
Bland de många namnkunniga som uttalat sig om nosgrimmor var det flera som menade att nosgrimman skulle spännas så att det var behagligt för hästen. Intressant ordval, hur visar hästen att det är behagligt? Någon sa att de spände åt lite hårdare, för att sen lätta när hästen lärt sig att det var behagligast att hålla munnen stängd.
Inom psykologin finns det ett uttryck, inlärd hjälplöshet. Sätt en gädda i ett akvarium i ett annat akvarium med bytesfisk. Gäddan försöker jaga men stöter hela tiden i sin glasvägg, när den gett upp kan den tas ut ur sitt akvarium, sättas ner mitt bland bytesfisken och den svälter ihjäl. Gäddan har lärt sig att det inte lönar sig att försöka.
Någon annan upplevde att hästen fick långa mungipor med engelsk nosgrimma. Nosgrimman vilar fritt från mungipan, i mungipan finns bettet, i bettet finns tygeln, i tygeln finns handen, går handen bakåt blir mungipan lång. Så tolkar jag det.
Hästar kan inte skrika, det betyder dock inte att den inte kan känna eller kommunicera. En häst som gapar berättar något för den som vill lyssna.
tisdag 14 juli 2009
Klassiskt eller akademiskt?
Jag får ofta frågan på vilket sätt klassisk ridning (KR) skiljer sig från akademisk ridning (AR). Eftersom utrymmet här är begränsat har jag valt att beskriva några av de mest uppenbara skillnaderna. De skillnader jag tar upp nedan blir med nödvändighet kortfattade och också väldigt svart/vita. Jag välkomnar kommentarer om både klassisk ridning och akademisk ridning! Nåväl, den mest synliga skillnaden är val av bett.
Bett
Inom klassisk ridning tränas hästen först och främst med tränsbett. Kapson kan användas för longering, men sällan vid ridning. Stångbett är ett redskap för mästaren och används först när hästen är väl skolad till bettet (har en gjord mun, se blogg v 27). Inom AR rider många på en kombination av kapson och stångbett vid ridning, och tränsbettet anses vara mästarens redskap.
Främsta hjälpen
Inom KR ses handen som den främsta hjälpen. Inom AR (liksom modern dressyr) ses sitsen som den första hjälpen. Skälet är att hur ryttaren än bär sig åt kommer hon att inverka med sitsen när hon rider. Samma argument kan dock användas för handen. Ryttaren kommer inverka på hästens mun så fort hon håller i tyglarna – speciellt om man valt att rida på stångbett! Ser man sitsen som den främsta hjälpen blir steget mellan arbete vid hand från marken och ridning långt. Bygger man istället sin kommunikation med hästen kring handen och bettet så blir det en logisk och konsekvent linje i allt arbete med hästen om det så sker från marken eller vid ridning.
Balans och gravitation
Hästen balanserar med hjälp av halsen. En häst i normal position (ungefär som när den står och sover i boxen) har 60% av sin kroppsvikt på frambenen. Detta bestäms av gravitationens inverkan på hästens kropp. För att hästen ska bära mer vikt bak måste den höja halsen, och det gör hästen också när den tex leker i hagen. Detta utnyttjas inom KR på så sätt att hästen vid avsaktningar, halter och ryggningar ombeds att höja huvud och hals för att på så sätt föra över vikt till bakbenen. Detta är början till samling. Inom AR (och även modern dressyr) låter man hästen ha huvudet lågt i dessa lägen vilket innebär att hästen får utföra dessa rörelser med vikten på frambenen.
Hoppning
Inom KR ses hoppning som dressyr över hinder och eftersom det rids i engelska sadlar och tränsbett så är hoppning inget problem. Inom AR där man helst rider på stång och gärna i skolsadlar blir hoppning svårt för att inte säga omöjligt.
För dig som vill läsa mer kan jag hänvisa till den B-uppsats jag skrivit, du kan hämta den här: ”Vad är klassisk ridning”.
Bett
Inom klassisk ridning tränas hästen först och främst med tränsbett. Kapson kan användas för longering, men sällan vid ridning. Stångbett är ett redskap för mästaren och används först när hästen är väl skolad till bettet (har en gjord mun, se blogg v 27). Inom AR rider många på en kombination av kapson och stångbett vid ridning, och tränsbettet anses vara mästarens redskap.
Främsta hjälpen
Inom KR ses handen som den främsta hjälpen. Inom AR (liksom modern dressyr) ses sitsen som den första hjälpen. Skälet är att hur ryttaren än bär sig åt kommer hon att inverka med sitsen när hon rider. Samma argument kan dock användas för handen. Ryttaren kommer inverka på hästens mun så fort hon håller i tyglarna – speciellt om man valt att rida på stångbett! Ser man sitsen som den främsta hjälpen blir steget mellan arbete vid hand från marken och ridning långt. Bygger man istället sin kommunikation med hästen kring handen och bettet så blir det en logisk och konsekvent linje i allt arbete med hästen om det så sker från marken eller vid ridning.
Balans och gravitation
Hästen balanserar med hjälp av halsen. En häst i normal position (ungefär som när den står och sover i boxen) har 60% av sin kroppsvikt på frambenen. Detta bestäms av gravitationens inverkan på hästens kropp. För att hästen ska bära mer vikt bak måste den höja halsen, och det gör hästen också när den tex leker i hagen. Detta utnyttjas inom KR på så sätt att hästen vid avsaktningar, halter och ryggningar ombeds att höja huvud och hals för att på så sätt föra över vikt till bakbenen. Detta är början till samling. Inom AR (och även modern dressyr) låter man hästen ha huvudet lågt i dessa lägen vilket innebär att hästen får utföra dessa rörelser med vikten på frambenen.
Hoppning
Inom KR ses hoppning som dressyr över hinder och eftersom det rids i engelska sadlar och tränsbett så är hoppning inget problem. Inom AR där man helst rider på stång och gärna i skolsadlar blir hoppning svårt för att inte säga omöjligt.
För dig som vill läsa mer kan jag hänvisa till den B-uppsats jag skrivit, du kan hämta den här: ”Vad är klassisk ridning”.
Etiketter:
hästträning,
klassisk ridning,
ridstilar,
ridteknik
tisdag 7 juli 2009
Ryttarkänsla - nåt man har eller nåt man får?
Det finns de ryttare som bara rider och allt fungerar perfekt och så finns det andra som får träna å träna å träna för att få till det.
För oss som inte fått ryttarkänsla med modersmjölken finns det hopp, den kan tränas!
Receptet är ett kokihop av egen kroppsuppfattning och medvetenhet, kunskap om hästens rörelsemekanik, hur ridövningarna ska ridas och varför, humor, ett par pålitliga ögon som kan titta på oss utifrån och trägen träning.
Ingrediensen kroppsuppfattningen är betydelsefull, för dig som ryttare är det av största vikt att du vet vad som händer med och i din kropp när du rider.
Kroppsuppfattning är ett lurigt ord, vi vet all om att vi har en kropp! Det vi behöver få en uppfattning om är vad som händer med kroppen när vi lever våra liv, jag låter min egen historia tjäna som exempel.
Redan som 10 åring fick jag mina första glasögon eftersom jag är närsynt på vänster öga. Glasögonen hamnade raskt på hyllan eftersom jag såg bra med höger öga. Effekten av detta var att jag vred huvudet så att höger öga hamnade mer rakt fram i synfältet, den vridningen fortsatte sedan ner genom hela kroppen. Resultatet blev att min högra sida låg ”snäppet före” min vänstra och att höger knä allt som oftast gled upp efter hästens sida.
När jag red betydde det att jag hade lätt att rida hästar i vänster varv, att jag ofta välte runt hästen i volter till höger och att höger galopp var näst intill en omöjlighet.
Under åren har olika ridlärare försökt hjälpa mig att komma till rätta med mina svårigheter i höger varv, jag har fått massor av råd, instruktioner och vid ett tillfälle blev en ridlärare rent fysisk och drog tag i mitt ben och vreeeeeed (så jag vet hur Barbie-dockorna känner sig när benet vrids ur bålen….).
En vårnatt, halvvägs in i utbildningen till Alexanderlärare, vaknade jag och ropade -Jag har gjort mig till ett grekiskt cyklop! Raskt hoppade jag ur sängen, gick fram till spegeln och såg det som gäckat mig och andra under så många år, spiralen. Då var jag 36 år och spiralen hade hängt med i 26 av dessa. Men inte förrän jag blev medveten om den kunde jag börja jobba på att bryta mönstret.
Ställ dig framför spegeln, titta på dig själv, skippa de kritiska ögonen och börja observera - då kan det hända att du också lägger märke till det uppenbara, det som alltid funnits där och ändå varit dolt för ditt medvetande.
För oss som inte fått ryttarkänsla med modersmjölken finns det hopp, den kan tränas!
Receptet är ett kokihop av egen kroppsuppfattning och medvetenhet, kunskap om hästens rörelsemekanik, hur ridövningarna ska ridas och varför, humor, ett par pålitliga ögon som kan titta på oss utifrån och trägen träning.
Ingrediensen kroppsuppfattningen är betydelsefull, för dig som ryttare är det av största vikt att du vet vad som händer med och i din kropp när du rider.
Kroppsuppfattning är ett lurigt ord, vi vet all om att vi har en kropp! Det vi behöver få en uppfattning om är vad som händer med kroppen när vi lever våra liv, jag låter min egen historia tjäna som exempel.
Redan som 10 åring fick jag mina första glasögon eftersom jag är närsynt på vänster öga. Glasögonen hamnade raskt på hyllan eftersom jag såg bra med höger öga. Effekten av detta var att jag vred huvudet så att höger öga hamnade mer rakt fram i synfältet, den vridningen fortsatte sedan ner genom hela kroppen. Resultatet blev att min högra sida låg ”snäppet före” min vänstra och att höger knä allt som oftast gled upp efter hästens sida.
När jag red betydde det att jag hade lätt att rida hästar i vänster varv, att jag ofta välte runt hästen i volter till höger och att höger galopp var näst intill en omöjlighet.
Under åren har olika ridlärare försökt hjälpa mig att komma till rätta med mina svårigheter i höger varv, jag har fått massor av råd, instruktioner och vid ett tillfälle blev en ridlärare rent fysisk och drog tag i mitt ben och vreeeeeed (så jag vet hur Barbie-dockorna känner sig när benet vrids ur bålen….).
En vårnatt, halvvägs in i utbildningen till Alexanderlärare, vaknade jag och ropade -Jag har gjort mig till ett grekiskt cyklop! Raskt hoppade jag ur sängen, gick fram till spegeln och såg det som gäckat mig och andra under så många år, spiralen. Då var jag 36 år och spiralen hade hängt med i 26 av dessa. Men inte förrän jag blev medveten om den kunde jag börja jobba på att bryta mönstret.
Ställ dig framför spegeln, titta på dig själv, skippa de kritiska ögonen och börja observera - då kan det hända att du också lägger märke till det uppenbara, det som alltid funnits där och ändå varit dolt för ditt medvetande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)