onsdag 3 november 2010

Ledarskap = känslomässig balans?

Det har blivit en del inlägg och kommentarer (tack alla läsare!) kring ledarskap här på bloggen under hösten:

*) Ledarskap något att sträva efter?

*) Ledarskap är relation

Mitt ledarskap ”över” min häst Yeats sattes på prov under veckan. Jag hade bestämt att vi skulle rida ut och njuta av det underbara höstvädret. Provet denna dag visade sig bestå av utmaningen att passera det nya jakttornet som dykt upp på gärdet ca 50 meter från vägen där vi brukar gå. Att Yeats la märke till att det var något nytt på gärdet är det minsta man kan säga.

Rätt snart efter de inledande stirrandet och försök till helomvändningar valde jag att kliva av. Eftersom Yeats inte är helt trygg med att lämna stallet utan häst-kamrater har jag som vana att ha repgrimman på under tränset. Det här gjorde att jag denna dag hade ett val, istället för att för glatta livet hänga i tyglarna så kunde jag ge honom det utrymme han behövde men samtidigt påkalla hans uppmärksamhet genom att be honom ge fram- och bakdel.

Jag vet inte hur lång tid det tog för oss att passera jakttornet. När vi ändå höll på så gick vi fram och tillbaka ett par gånger på vägen. På vägen hem red jag förbi. Dagen efter i sällskap med Pargon gick han förbi utan att ens titta på tornet.

Så, vad var det som gjorde att Yeats gick förbi tornet? Var det utrustningen? Min teknik? Min attityd? Vilket är viktigast – min relation till Yeat eller att uppnå ett visst (här ta sig förbi jakttornet) ?

Jag tror så här:
Om utrustningen - Eftersom jag är van vid att hantera repgrimman (van vid utrustningen) så känner jag mig trygg med att jag inte skulle tappa Yeats. Ledrepet gav mig dessutom det extra manöverutrymme jag och Yeats behövde jämfört med de mycket kortare tyglarna. Om behovet skulle ha uppstått kunde jag även ha stoppat och vänt Yeats utan att göra illa honom i munnen vilket jag gjort om jag hängt i tyglarna.

Om tekniken – Jag har tidigare etablerat vägar för kommunikation vid markhantering (enligt ”6 keys to harmony”) vilket gör att både Yeats och jag har något välbekant och tryggt att falla tillbaka på. Utmaningen denna dag bestod i att jag försökte få och bibehålla Yeats uppmärksamhet när allt han ville var att stirra på jakttornet.

Om attityd – Min inställning till hela händelsen var ”Kul! Nu har jag ett gyllene tillfälle att träna på min egen känslomässiga balans. Kan jag få med mig Yeats förbi jakttornet utan att bli arg, frustrerad, ledsen, osäker, otålig etc”. Det fick ta den tid det tog, hästar har i vilket fall som helst inte samma tidsuppfattning som vi människor. Vad det kommer ihåg är stressnivån, inte om det tog 5 min, 15 min eller 50 min. Kan jag då vara känslomässigt stabil och därmed en ”trygg hand” för Yeats att ty sig till då har jag som jag ser det fördjupat min relation till Yeats vilket gör att vi lättare tillsammans kan tackla liknande situationer framöver. Jag kan bara jämföra den attityden med den som jag, liksom Maria, fick lära mig på ridskolan som barn som gick ut på att till varje pris få ”häst- j-eln” att göra det JAG sagt åt den att göra NU.

Jag tror att alla tre ingredienserna, utrustning, teknik och attityd, samverkade till det lyckade resultatet. Vad tror du?

4 kommentarer:

  1. Otroligt smart inlägg! Bara att hålla med,men jag vill tillägga att jag tror att tålamod och att "bara göra det som ska göras" även de är viktiga nycklar :)

    SvaraRadera
  2. Jag tror att attityden är viktigast. Med rätt utrustning och teknik spelar det ingen roll om du inte har attityden. Å andra sidan så är tekniken väldigt beroende av attityd... Med rätt attityd löser du problemen även utan utrustning och teknik...Men som sagt teknik och attityd är lite hopslingrade ;)

    SvaraRadera
  3. Tålamod och en god attityd är från ryttaren och det tillsammans med rätt utrustning ger goda förutsättningar för att lyckas. Jag hamnar själv i samma läge med min unghäst som fegar för det mesta. Men med tid, tålamod och att aldrig hetsa upp mig själv när han själv står och blåser, lyckas vi bättre och bättre för varje ny fara vi möter. Och jag märker tydligt att om vi lyckats övervinna rädslan genom lugn och tålamod, är denna sak helt ok fortsättningsvis. Men om jag tappat tålamodet någon gång är det ett h-vete att ta mig förbi detta efteråt. Ju fler saker vi tillsammans lyckas ta oss förbi, destå bättre relation får vi och det verkar som om han litar mer och mer på mitt omdöme.

    SvaraRadera
  4. Frågar du mig så är din känslomässiga balans A och O. En rädd häst söker en trygg punkt och där fanns du. Hade du blivit en otrygg punkt genom att orsaka smärta (tex dra i munnen med korta tyglar) viftat skrikit eller betett dig på något annat rovdjursaktigt vis så hade nog hästen helst stuckit hem.
    Utrustningen är ju också viktig för att kunna ge hästen det utrymme som krävs och inte orsaka smärta vid en reaktion. Tekniken är mindre viktig, den är ju vad som passar en som människa och hästens personlighet. A oh O i tekniken tror jag är att förhålla sig lugn och berömma rätt beteende och i största mån ignorera felaktigt beteende.

    SvaraRadera