Hästens personlighet. Påverkas den av träning?

När jag skolar, toleranstränar och utbildar min häst, ändrar jag då hans grundläggande personlighet?

Med ojämna mellanrum drabbas jag av den filosofiska frågeställningen vad sjutton det är jag håller på med (när det gäller ridning) och vad jag har för rätt att kräva allt det jag kräver av min häst. Ibland är det de dagar när jag hamnar i konflikt med min häst, jag vill en sak och min häst en annan, som får mig att fundera i dessa banor. Men ibland är det dessa underbara dagar när hästen uppmärksamt, mjukt och lät följer mina tankar som startar grubblerierna.

Det är ju hoppet om det sistnämnda som får mig ur sängen alla dessa tidigare morgnar. Borde inte allt då bara vara frid och fröjd dessa dagar då drömmen besannas? Tydligen inte. Det som händer för min del är att jag ibland tar ett förskräckt steg tillbaka och med skräckblandad förundran häpnar över i vilken grad jag påverkat mina hästar. Ju bättre ledare jag blir, ju bättre sits och balans jag har vid ridningen desto höge grad påverkar jag uppenbarligen min häst.

Låt mig ge två exempel. Det ena är min mammas arab Pargon ^OX. Du som varit på sitsträning hos mig har träffat honom. Han är den lugnaste och tryggaste häst man kan tänka sig. Nu ja. Sådan har han inte alltid varit. Tvärtom. Idag är han 16 år men han blev inriden föst när han var 9 för det gick inte att rida in honom enligt förra ägaren. Pargon ^OX var då rädd för precis allt och for panikslaget runt, runt, runt. Det gick inte ens att borsta honom över hela kroppen än mindre lägga på en sadel och sitta upp. Idag är han som sagt tryggheten själv. Denna förändring märks även i hans sätt att vara mot andra hästar. Han tar mer plats i hagen och säger idag ifrån gentemot de andra hästarna på ett sätt som han inte gjorde då. Har hans personlighet förändrats, eller har han alltid varit sådan i grund och botten men den höga stressnivån han levde med fick honom att framstå som hispig, halvt galen och ohanterbar?

Det andra exemplet är min connemara Hagens Yeats. Han har tidigare gått på ridskola och han hade vissa svårigheter med att anpassas sig till livet som individuell privathäst utan sällskap av hela den stora ridskolehäst-flockens ständiga närvaro. Jag minns de första veckorna när han kom hem till mig, han hade fullständigt koll på vart alla de andra 20 hästarna i stallet gjorde men mig såg han inte. Han gick på mina fötter, klämde upp mig i väggen och drog iväg med mig så jag hängde som en vante i grimskaftet. Inte för att han var elak, utan för att han inte såg mig och inte visste att jag försökte kommunicera med honom. Idag är det annorlunda, jag har hanns fulla uppmärksamhet och även om han fortfarande antagligen har koll på de andra hästarna så ser han även mig och det är inte längre lika stressande för honom att vara ensam i ridhuset eller ute i skogarna. Det lugn han nu lever i har gjort det möjligt för mig att klassiskt skola honom, vilket gett honom ett helt nytt sätt att använda sin egen kropp. Då liksom nu far han då och då runt i den kuperade hagen i glada hästlekar. Skillnaden är att då blundade jag och bad att han inte skulle gå omkull för han rörde sig så okoordinerat, tungt och klumpigt. Idag njuter jag bara av att titta på honom för han rör sig med sådan grace och lätthet. Den träiga ridskolehästen har förvandlats till en smidig rörelsekonstnär. Har jag förändrat hans kroppsuppfattning och självbild, eller hjälpt honom att hitta tillbaka till ett sätt att föra sig som han kanske hade som föl? Även om jag förändrat hans självbild, är det av ondo?

Att hästar påverkas av de människor de har i omgivningen har forskning visat. Det finns studier som visat att nervösa ryttare gör hästen nervös. Men detta är ju en tillfällig känslomässig reaktion. Det jag tycker mig se hos mina hästar är en förändring som kvarstår över tiden och även när jag inte är i den direkta närheten. Mitt intellekt säger mig att denna förändring är positiv. Visst är det bättre om en häst slipper vara stressad, otrygg och ständigt på helspänn. Och om båda mina hästar nu interagerar med andra hästar på ett förändrat sätt, och även använder sina egna kroppar annorlunda, är det något fel? Ändå, mitt hjärta bävar inför insikten om det otroligt stora inflytandet jag verkar ha.

Sådana möjligheter. Sådant ansvar.