tisdag 14 juli 2009

Klassiskt eller akademiskt?

Jag får ofta frågan på vilket sätt klassisk ridning (KR) skiljer sig från akademisk ridning (AR). Eftersom utrymmet här är begränsat har jag valt att beskriva några av de mest uppenbara skillnaderna. De skillnader jag tar upp nedan blir med nödvändighet kortfattade och också väldigt svart/vita. Jag välkomnar kommentarer om både klassisk ridning och akademisk ridning! Nåväl, den mest synliga skillnaden är val av bett.

Bett
Inom klassisk ridning tränas hästen först och främst med tränsbett. Kapson kan användas för longering, men sällan vid ridning. Stångbett är ett redskap för mästaren och används först när hästen är väl skolad till bettet (har en gjord mun, se blogg v 27). Inom AR rider många på en kombination av kapson och stångbett vid ridning, och tränsbettet anses vara mästarens redskap.

Främsta hjälpen
Inom KR ses handen som den främsta hjälpen. Inom AR (liksom modern dressyr) ses sitsen som den första hjälpen. Skälet är att hur ryttaren än bär sig åt kommer hon att inverka med sitsen när hon rider. Samma argument kan dock användas för handen. Ryttaren kommer inverka på hästens mun så fort hon håller i tyglarna – speciellt om man valt att rida på stångbett! Ser man sitsen som den främsta hjälpen blir steget mellan arbete vid hand från marken och ridning långt. Bygger man istället sin kommunikation med hästen kring handen och bettet så blir det en logisk och konsekvent linje i allt arbete med hästen om det så sker från marken eller vid ridning.

Balans och gravitation
Hästen balanserar med hjälp av halsen. En häst i normal position (ungefär som när den står och sover i boxen) har 60% av sin kroppsvikt på frambenen. Detta bestäms av gravitationens inverkan på hästens kropp. För att hästen ska bära mer vikt bak måste den höja halsen, och det gör hästen också när den tex leker i hagen. Detta utnyttjas inom KR på så sätt att hästen vid avsaktningar, halter och ryggningar ombeds att höja huvud och hals för att på så sätt föra över vikt till bakbenen. Detta är början till samling. Inom AR (och även modern dressyr) låter man hästen ha huvudet lågt i dessa lägen vilket innebär att hästen får utföra dessa rörelser med vikten på frambenen.

Hoppning
Inom KR ses hoppning som dressyr över hinder och eftersom det rids i engelska sadlar och tränsbett så är hoppning inget problem. Inom AR där man helst rider på stång och gärna i skolsadlar blir hoppning svårt för att inte säga omöjligt.

För dig som vill läsa mer kan jag hänvisa till den B-uppsats jag skrivit, du kan hämta den här: ”Vad är klassisk ridning”.

10 kommentarer:

  1. Var i hela friden har du fått det att handen är frästa hjälpen i Klassisk Ridning - och vad är då det?

    Menar du engelsk ridning?

    Eller klassisk Dressyr

    Bakläxa får du big time

    SvaraRadera
  2. Hej Anonym,
    tack för din fråga.

    F. R. de la Guérinière - ridkonstens fader - skriver i "Ridkonsten" (1731) att "Handen bör alltid verka först, och benen följa dess rörelse; ty det är en hufvudregel vi all så väl naturlig som konstmässig gång, att hästens hufvud och bogar komma först." (sid 229).

    Han ägnar sedan ett helt kapitel åt att beskriva samspelet mellan ryttarens hand och hästens mun. Övriga hjälper som skänklar, spö och sporrar klumpas ihop i det efterföljande kapitlet. Vikten som en hjälp skriver han inget om alls.

    Därifrån har jag fått att handen är den främsta hjälpen inom klassisk ridning.

    Läs gärna vidare här på bloggen om vad det innebär att handen är den främsta hjälpen, ex de här inläggen:
    http://klassiskridning.blogspot.com/2009/08/hur-du-gor-enkelt-och-konkret.html

    http://klassiskridning.blogspot.com/2009/11/flexions.html.

    om vad klassisk ridning är
    http://klassiskridning.blogspot.com/2009/07/redan-de-gamla-grekerna.html

    MVH
    Lena

    SvaraRadera
  3. Jag tror inte det stämmer att de som anser sig rida akademiskt ser tränsbettet som mästarens redskap, det är nog snarare stångbettet precis som i klassiskt. Att sitsen kommer före handen känner jag inte heller igen ska tillhöra akademiskt eller att man utesluter viss utrustning.

    Men nu har jag visserligen inte frågat alla som rider akademiskt idag och det kanske skiftar från person till person?

    Kan det kanske va så enkelt att jag har erfarenhet av utövare som inte skiljer på klassiskt och akademiskt?
    Och du har erfarenhet från akademiska utövare som smält ihop det med den engelska stilen?

    Jag har dessutom själv begränsad erfarenhet av både klassiskt och akademiskt men de skillnader du nämner undrar jag vad du grundar på?

    MVH/ Anna

    SvaraRadera
  4. Hej Anna,
    tack för din fråga. När jag skrev ovanstående inlägg valde jag med flit att vara kortfattad och väldigt svart och vit i min framställning. Delvis beroende på att utrymmet i bloggen är begränsat. Därför välkomnar jag en diskussion om vad det är för skillnad, eller inte, mellan akademisk och klassisk ridning.

    Jag har själv stor erfarenhet av klassisk ridning då jag studerat och utövat detta i drygt 10 år. De tränare jag rider för är Craig Stevens och Philippe Karl.

    Min personliga erfarenhet av akademisk ridning är inte lika omfattande. Jag har deltagit som åskådare en dag på clinic för Christina Drangel, samt i mitt arbete som instruktör stött på en hel del ekipage som säger att de tränat akademiskt. Genom detta har jag fått berättat för mig att tränsbettet är mästarens redskap och stången till för att träna hästen. En följd av detta ridsätt har då blivit att de flesta av dessa hästar absolut kan länga överlinjen men inte alls bära vikt i balans utan istället överbelastat framdelen.

    Idagsläget skulle och vilja tillägga att det finns en sak som akademisk och klassisk ridning har gemensamt och det är att inte skuldbelägga hästen när något inte funkar. Det sistnämnda fick jag i alla fall lära mig på den ridskolan där jag lärde mig rida.

    MVH
    Lena

    SvaraRadera
  5. Hej igen!

    När jag gick in på Christina Drangels hemsida så kallade hon "sin inriktning" för integrerad ridkonst, så den kanske(?) skiljer från Bent Branderups akademiska ridkonst (vilket jag har förstått är grundaren till akademiskt?)

    Jag skulle istället vilja citera Katrin Wallberg (som är riddare inom den akademiska ridkonsten) i hennes bok "Skola din häst till ökad samling och hållbarhet".
    "Jag anser att man ska välja det bett som hästen lättast får en ändamålsenlig form med. Det innebär förenklat att hästar som har lätt för att hamna över tygeln bör ridas på stångbett och hästar som kan hamna bakom handen eller gå alltför lågt med huvudet bör ridas på tränsbett. [..] Har man däremot en häst som blir avslappnad i formen med ett tränsbett så finns det ingen anledning att använda ett stångbett förrän man har kommit lite längre i utbildningen. [..] Oavsett vilket bett man börjar rida på så får man räkna med att förr eller senare övergå till ett stångbett, om man har för avsikt att jobba med hästen i en samlad form."

    Min slutsats av det hon skriver är att stångbettet anses som mästarens redskap men att tränsbettet absolut kan användas för att nå dit. Däremot anser hon att stångbettet kan användas som första bett om ryttaren kan hantera det och det fungerar för hästen. Detta grundar jag på vad hon skriver i slutet av kapitlet om bettets inverkan: "Blir uppgiften att hantera de dubbla tyglarna övermäktig ryttaren så leder det oftast till att ryttaren använder tyglarna för lite och nästan rider hästen på lång tygel, vilket hästen tar mindre skada av än om ryttaren använder tränsbettet fel. Jag anser därför att man riskerar mindre genom att sätta två stångtyglar i en av ryttarens händer, än genom att sätta en tränsbettstygel i vardera handen på ryttaren. Men detta gäller under förutsättning att ryttaren får erforderliga instruktioner om hur stångbettet ska användas och att ridningen sker under kontrollerade former."

    Men som sagt, hon är bara en av flera inom den akademiska ridkonsten och hon skriver dessutom:
    "Den ridning jag lär ut är ingen kopiering av den ridning Bent Branderup praktiserar. Men den bygger på samma grund. Man kan kalla den akademisk ridkonst om man vill, eller helt enkelt logisk ridning om man vill vara mindre pretentiös."

    Egentligen tycker jag att det är mer intressant att diskutera likheterna mellan klassiskt och akademiskt för skillnaderna verkar vara mer individ-baserade.

    MVH/ Anna

    SvaraRadera
  6. Hej Anna,
    tack för din ambitiösa kommentar. Det framgår att du verkligen är intresserad och med stor iver studerar ridkonst! Ja, du kan ha rätt att skillnaderna kan hända är individ-baserade, och kanske då också baserade utifrån den typ av hästar som individen tränat och ridit? Gäller i så fall så klart mig med!

    Du citerade Katrin Wallbergs bok, bla tog du upp följande: "Oavsett vilket bett man börjar rida på så får man räkna med att förr eller senare övergå till ett stångbett, om man har för avsikt att jobba med hästen i en samlad form."

    Inget kunde vara mer fel i mina ögon.

    För att rida häst i samlad form behövs inte stång eller någon kombination av stång + bridong (kandar), stång + kapson el dylikt. Det går helt utmärkt att både träna en häst till samling och rida en häst i samlad form på tränsbett och häst och ryttare är korrekt utbildade.

    Tränsbett och stångbett har absolut olika inverkan på hästen, och att kombinera dessa två bett ger en ryttaren tillgång till en mer nyanserad kommunikation med hästen, men det är inte en nödvändighet för samling.

    Kan bara hålla med Katrin Wallberg när hon skriver "Men detta gäller under förutsättning att ryttaren får erforderliga instruktioner om hur (stång)bettet ska användas och att ridningen sker under kontrollerade former."

    Det går så klart att missbruka alla typer av bett, så erforderliga instruktioner och kontrollerade former gäller, inte bara för dem som vill rida på stång eller kandar. Som jag ser det är det just det här som klassisk ridning handlar om, att lägga tid på att utbilda ryttarens hand och hästens mun så att hästen inte tar skada av bettet utan att det kan användas som det finstämda redskap för kommunikation det kan vara. Jag tror att det är det här som de la Guérinière menar när han skriver att handen är den främsta hjälpen. Det innebär inte att handen ska användas med kraft och styrka, tvärtom, den ska användas med alla de nyanser som ex en skolad musiker eller målare besitter.

    MVH
    Lena

    SvaraRadera
  7. Intressant! I samma bok står det om sitsen:

    "De primära, och därmed viktigaste hjälperna i ridningen utgörs av ryttarens sits och placering. Genom en korrekt placering på hästen kan ryttaren forma och placera hästen utan att överhuvudtaget behöva använda varken tyglar eller skänklar. Innan man har kommit till den nivån i sin egen ridning och i hästens skolning, är dock tygel- och skänkelhjälperna bra för att förtydliga för hästen vad man vill att den ska göra. De får dock aldrig ersätta en korrekt sits. [..]För att man inte ska störa hästen med sin sits krävs det att man är i balans med hästen, att ryttarens och hästens tyngdpunkter sammanfaller, att ryttaren placerar sig så som hon vill att hästen ska placera sig och att ryttaren sitter med i hästens rörelser istället för att motarbeta dem."

    Här kommer min analys av detta:
    Inom både klassisk och akademisk ridning kommer sits- och balansträningen först, man ska lära sig sitta med i hästens rörelser innan man kan använda sitsen till att inverka på hästen.
    Däremot blir väl skillnaden att man inom den klassiska ridningen inverkar på hästen i ordningen: hand-sits-skänkel?
    Och att man inom den akademiska ridningen inverkar på hästen i ordningen: sits-hand-skänkel?
    Skillnaden blir alltså att man strävar efter att styra hästen helt med handen inom klassisk ridning och helt med sitsen inom akademisk ridning?

    SvaraRadera
  8. Du skrev även att "Inom AR (och även modern dressyr) låter man hästen ha huvudet lågt i dessa lägen vilket innebär att hästen får utföra dessa rörelser med vikten på frambenen."

    Igen citerar jag samma bok: "Det är dock inte hästens huvud och hals som avgör samlingsgraden, utan det är hur hästen använder resten av sin kropp; hur väl hästen bär upp ryttaren med ryggen och för sina bakben långt in mot sin tyngdpunkt. När hästen på detta sätt arbetar korrekt med sin kropp kommer den själv att placera sitt huvud där det är optimalt för just den hästen. [..] Man ser ibland hästar som rids överdrivet långa och låga även i den samlade formen. Hästen länger då ut sin överlinje maximalt, genom att framdelen och bakdelen sänks och ryggen i princip blir hästens högsta punkt. Hästen kan även i den här samlingsformen trampa långt inunder sig med bakbenen. Däremot flyttar inte hästen över sin vikt till bakbenen, eftersom även frambenen placeras längre in under hästkroppen. [..]För att undvika att hamna i den här felaktiga samlingsformen är det viktigt att hästen samlas genom att ryttaren rider in bakbenen längre in under hästens tyngdpunkt, istället för att driva hästen mot en mothållande tygel."

    Min analys:
    Anledningen till den låga långa formen vid början till samling beror inte på att det är något man eftersträvar, utan det beror på att man inte lägger så stor vikt vid var hästen placerar huvudet under utbildningens gång. Om den jobbar rätt med bakbenen så kommer hästen också höja huvudet på rätt sätt.

    Jag tror alltså att båda inriktningarna strävar åt samma mål men att man inom den akademiska ridningen fokuserar mer på hästens bakben än på hästens huvud. AR anser att sitsen och skänkeln i första hand påverkar var hästen placerar sitt huvud och KR anser att tygeln i första hand påverkar var hästen placerar sitt huvud.

    Mitt förslag är detta:

    Bett
    Både KR och AR anser stångbettet som mästarens redskap. Skillnaden är dock att AR ser det som en förutsättning för samling vilket inte KR gör.

    Främsta hjälpen
    Inom KR är den första hjälpen handen och inom AR är det sitsen. Men båda inriktningarna ser en god och balanserad sits (att man sitter med i hästens rörelser) som första förutsättning för att överhuvudtaget kunna inverka rätt på hästen.

    Balans och gravitation
    Inom både KR och AR strävar man efter att hästen ska bära större delen eller all sin vikt på bakbenen. Inom KR tränar man upp detta genom tygelns hjälp då man ber hästen höja huvudet och därmed lägga mer vikt på bakbenen. Inom AR tränar man upp detta genom sitsen och skänkelns hjälp då man ber hästen att trampa längre inunder sig med bakbenen som både skall placera hästens huvud i rätt position och lägga mer vikt på bakbenen.

    Hoppning
    Kan man utföra oavsett om man rider KR eller AR eftersom det inte finns några bestämda regler kring vilken utrustning man ska använda.

    SvaraRadera
  9. För mig som utbildats inom båda genrerna, med två av de mer välkända tränarna, upplever jag följande skillnad:

    AR fokuserar på lång och låg form i början av utbildningen, och denna form behålls väldigt länge innan man kommer vidare. KR ber om både låg och högre form i variation redan från början.

    Inom AR rids hästarna i en balanserad men ganska långsam takt och tempo. I KR ber man om långsamt och ökningar redan från början. Lika mycket som den ska kunna öka ska den kunna minska.

    I AR fokuserar man på böjning och rider sällan ut hästarna på rakt spår. Mycket voltarbete med andra ord. I KR rätar man ut hästen och rider långsidor, diagonaler osv och lägger in volter frekvent men bara något till några varv per gång.

    I AR har man mycket lite kontakt i tygeln fram till bettet, på gränsen till glappande.Man rider mer med sitsen vilket är positivt. I KR önskar man ett mjukt stöd likaväl, men rider på kortare tyglar och fokuserar mer på att hästen lätt ska följa ryttarens hand.Jag kan inte säga att jag föredrar något av detta mer än det andra, jag kombinerar dessa istället.

    I AR börjar man rida med stångbett väldigt tidigt, i KR utbildar man hästen länge och till ganska hög nivå på tränsbett, sen med kandar för att slutligen kunna rida på blank stång och enhändigt. Att oerfarna ryttare i AR får rida med en hand utvecklar dem att rida mer för sits och inte joxa så mkt med händerna, det är positivt.

    I AR rids hästarna långa och låga under en lång period som jag tyvärr upplever negativt för deras framben, många hästar går på bogarna. Även om man aktiverar bakbenen så går de likförbaskat lågt med huvud och hals, ibland med näsan under bogen vilket är alldeles för lågt och belastar frampartiet.

    AR har en bättre filosofi gällande markarbetet, jag tycker även om dess fokus på sitsen vilket jag har saknat lite i KR. AR har en fin mjukhet i sin ridning medan KR och den tränare jag har haft blir mer precis och krävande, medan AR är mer förlåtande och man väntar ut hästarna mer.

    Upplever dock att jag och hästarna har gått mycket snabbare fram i utvecklingen med KR än i AR. Hästarna är mer elastiska, lär sig bära sig själv snabbare och enklare och har ett större rörelsemönster och register.

    Övriga iakktagelser:
    //I AR rider man i långklänning, i KR med ridbralla....;-) //

    SvaraRadera
  10. Intressant läsning!
    Några frågor. Är den eftersträvade formen densamma för KR och AR? Vad är en sund ridform på en häst enligt de olika disciplinerna? Hur tänker man att muskelkedjorna ska samverka, hur ska överlinjen/underlinjen jobba, vilka är viktiga referenspunkter osv?

    Det där med viktfördelning fram och bakdel är intressant. Är det verkligen vår eftersträvan att hästen ska lägga MER vikt på sin bakdel när vi sitter upp? Är det inte ryggen snarare vi borde kolla på - så inte den sträcks (sänks, svank) och skapar spänningar? Om hästen kan hålla sin bål stabil med ryttare på, då kan den även bära upp vikten i balans. Sedan skolar man ju hästen att bli stark i bakdelen för att kunna utföra vissa samlade rörelser.

    Men som redan har sagts så kommer däremot huvudplaceringen påverka hästens belastning på framben respektive bakben mycket. Så en onaturligt låg form kommer att sätta hästen i framvikt. En hög form kommer att lägga mer vikt på bakben MEN sträcka ryggen och förhindra böjning genom kroppen. En icke följsam hand kommer inte förhindra hästens naturliga rörelse i huvud hals i gångarterna och hästen blir tvungen att jobba mer statiskt, rörelsen blir inte i harmoni genom kroppen.
    Att rida från handen som primära och första hjälpgivning måste vara enormt svårt och vanskligt, det kräver en mästare från start. Den finkänslighet, koordination och följsamhet som krävs för att inte istället begränsa eller skapa spänningar.. för att itne tala om den liksidighet som krävs av ryttaren! Och det har man ju sett, att även på Grand prix nivå så fanns tydliga sidoskillnader i hur man höll i tyglar och gav hjälper, samt vilken enorm vikt som las i tygeln.

    Men som sagt - är verkligen den eftersträvade formen densamma för KR och AR? För är den inte det så är skillnaderna vad gäller tillvägagångssätt och utrustning självklart stora.

    SvaraRadera