måndag 20 juli 2009

Näsvist nosvis

Den senaste tiden har nosgrimmor varit på tapeten. Både vilken man ska ha och hur hårt den ska spännas och inte minst var man mäter hur hårt den är spänd.

Regeln två fingrar på höjden mellan nosrygg och nosgrimma är välbekant. Förvirringen verkar vara mer geografisk; vilken nosrygg menar man? Den som ligger under, på sidan eller uppe på hästens huvud?

Samma sorts osäkerhet kan jag möta när jag frågar om var människans höftled finns. Är det benåsen vi sätter händerna på strax under midjan, är det den hårda knöl man kan känna på sidan av låret eller sitter den mitt i ljumsken?

Det är viktigt att vara överens om vad det är man pratar om och var det man pratar om finns. Annars finns det ingen möjlighet att förstå varandra.

Salig Alf Olofsson, tidigare förvaltare på Wången och en hästkarl av rang, hade sin åsikt om nosgrimmor klar. En häst öppnar inte munnen som en krokodil (så här < ) utan underkäken öppnas parallellt med överkäken (så här =). Det betyder att om man vill stänga hästens mun räcker det med en engelsk nosgrimma.

Bland de många namnkunniga som uttalat sig om nosgrimmor var det flera som menade att nosgrimman skulle spännas så att det var behagligt för hästen. Intressant ordval, hur visar hästen att det är behagligt? Någon sa att de spände åt lite hårdare, för att sen lätta när hästen lärt sig att det var behagligast att hålla munnen stängd.

Inom psykologin finns det ett uttryck, inlärd hjälplöshet. Sätt en gädda i ett akvarium i ett annat akvarium med bytesfisk. Gäddan försöker jaga men stöter hela tiden i sin glasvägg, när den gett upp kan den tas ut ur sitt akvarium, sättas ner mitt bland bytesfisken och den svälter ihjäl. Gäddan har lärt sig att det inte lönar sig att försöka.

Någon annan upplevde att hästen fick långa mungipor med engelsk nosgrimma. Nosgrimman vilar fritt från mungipan, i mungipan finns bettet, i bettet finns tygeln, i tygeln finns handen, går handen bakåt blir mungipan lång. Så tolkar jag det.

Hästar kan inte skrika, det betyder dock inte att den inte kan känna eller kommunicera. En häst som gapar berättar något för den som vill lyssna.

3 kommentarer:

  1. Jag väntar med spänning på nästa inlägg! Så skynda er ;)

    SvaraRadera
  2. Intressant...min häst "pratar" och jag funderar o funderar vad jag gör för fel.
    Det är samma oavsett vad jag rider på - tränsbett, Novabett, hackamore eller grimman(!)...
    Alltså kan det inte vara mina händer...eller? Måste väl vara något annat i min ridning som hon inte trivs med.
    Nu ska jag läsa vidare:)
    Lagom tills hästen ska på återbesök och förhoppningsvis kan ridas igång borde jag väl ha läst igenom bloggen tycker jag :)

    Mvh Julianna

    SvaraRadera
  3. Hej Julianna,
    Om din häst gör samma sak med munnen oavsett om du har bett eller inte, och oavsett om tygeln hänger eller inte, då tror jag att det är en vana hon har lagt sig till med. Jag skulle börja med att kolla tänderna, men om jag minns rätt så har du redan gjort detta. Om inget är fel med tänderna så kan du tex pröva att "kamma tyglarna" - får bli mitt nästa blogginlägg om 10 dagar hur detta går till :) - för att se om detta kan få din häst att bryta vanan.

    MVH
    Lena

    SvaraRadera