onsdag 25 maj 2011

Lugn

I mitt arbete med unghästen har jag kommit att arbeta med olika varianter av lugn.

I början var jag rädd, osäker på både teknik och häst. Utåt sett var jag "lugn" för jag var stundtals helt passiv i kroppen, fastfrusen, medan det internt var fullständig kaos.

Nu när jag verkligen är lugn invärtes jobbar kroppen hela tiden, den rör sig kontinuerligt för att positionera sig på bästa sätt i relation till hästen. Jag säger "den rör sig" därför att jag faktiskt i mitt lugn kan låta "den" arbeta ostört. Det är ett slags lugn som gör att jag kan vara närvarande i det som sker utan att känna ett behov av att agera men ändå vara redo att göra det om och när jag anser att det behövs. Så när jag vill något aktivt med unghästen,stoppa den eller svänga den eller nåt annat, jag går in och styr kroppen eller på AT-språk ger mig själv anvisning (direction).

En häst behöver också hitta lugnet. Att vara lugn är en förutsättning för att den ska kunna tillgodogöra sig sin träning. Ett stressat nervsystem har fullt upp att hantera interna signaler som egentligen handlar om dess överlevnad. Hästen är ett flyktdjur vars första försvar är att avlägsna sig från det otäcka. Som tränare ska du verkligen anstränga dig för att undvika att ge hästen dåliga erfarenheter, eftersom det påverkar den fortsatta träningen.

Men det är nu det börjar bli intressant. På vilket sätt undviker vi dåliga erfarenheter...vad är en dålig erfarenhet? Vilken väg ska vi välja, är det genom att aldrig utsätta hästen för något eller genom att utsätta hästen för "allt"?

Det är inte helt ovanligt att ryttare rider med sin underskänklar vinklade bort från hästens bål med förklaringen att hästen är rädd för skänklarna. Det har hänt att åskådare på läktare ombeds vara helt tysta och stilla för att inte skrämma hästen (läs: för att hästen ska vara lugn). Att barnvagnar ska bort, att soptunnor ska flyttas, att slangar ska avlägsnas - allt för att hästen ska vara lugn.

Men det lugn som den häst har som får omgivningen tillrättalagd är inte det lugn som vi eftersträvar. Det lugn som den hästen har påminner om mitt tillsynes lugna yttre som dolde en stor intern osäkerhet. Det vi vill ha är ett internt lugn som gör att hästen visserligen reagerar på omgivningen men utan att flyktinstinken aktiveras.

Det är ett slags lugn som gör att hästen kan vara närvarande i det som sker utan att känna ett behov av att agera men ändå vara redo att göra det om och när den anser att det behövs. Så när hästen vill något aktivt; stoppa,svänga eller nåt annat, går den in och styr kroppen eller på AT-språk ger sig själv anvisning (direction).

"Alla mänskliga misstag begås av otålighet."
Franz Kafka

3 kommentarer:

  1. Varför är "lugn" så viktigt ? Det beror på ett inlärningspsykologiskt fenomen som kallas "emotionens ihopkoppling" eller "emotionell associering". Man kan säga att allt hästen (eller annat däggdjur) upplever eller gör, är samtidigt en bärare av en emotinell värdering. När hästen lär sig t ex svara med beteenderespons på människans instruktion, lär den sig också "hur det kändes" när instruktionen gavs och när responsen utfördes. När samma sak upprepas i framtiden, återupplever hästen känslan igen.

    Det hästen gör eller känner i sin kropp eller hör eller ser, bär med sig en känsla, som kan variera i styrkan, men är sällan helt noll. Känslan har alltid mer eller mindre positiv eller negativ värdering. Det som leder till olugn är oftast en stark negativ upplevelse: smärta, rädsla, förvirring, överraskning, frustration osv. Om en sak lärs ut till hästen med dessa ingredienser inblandade, får slutresultatet bismaken av tvång, stress och spänning. När hästen senare utför saken (t ex dressyrrörelse) under omständigheter (t ex tävling) där en yttre störning (t ex högt ljud från läktaren) lägger till mera negativitet, kan en panikartad flyktrespons utlösas, eftersom hästen redan har förhöjd basalnivå av negativ emotionell laddning och störningen blir den sista droppen. Om samma sak skulle tränats in med noggrannt undvikande av olugn, hade man i stället fått nytta av det intränade lugna emotionella tonläget med saken: saken i sig skulle fungera som motgift mot yttre störningen. Även om sådana dramatiska händelser inte skulle hända, blir dressyrrörelsen hälsosammare för hästen och vackrare för åskådaren, när hästen rör sig avspänt. Även motoriskt tunga (samlade rörelser) eller snabba (trav-galoppsport) aktiviteter blir bättre, när negativa emotioner uteblir, eftersom hästen kan fokusera all energi på rätta muskelgrupper i stället för generell överspänning i hela kroppen så den kan koordinera sina rörelser mera balanserat och syreförbränningsekonomiskt. Att jaga och slita hästen genom hinderbanan är dagens standard för hoppning, men hästen som tar hoppningen som "just a job without hard feelings" hoppar renare, snabbare och med lägre skaderisk för sig själv och ryttaren.

    Kan en alltför stark positiv emotionell ihoppkoppling leda till olugn ? Det kan det faktiskt. Om t ex en överdrivet matglad ponny tränas med mycket eftertraktansvärda matbelöningar, kan den "övervarvas" så att den hetsar upp sig för mycket, trots att det är trevliga saker det handlar om. Från en sådan positiv upphetsning är det paradoxalt nog en kort väg till den negativa ytterligheten om matbelöningen någon gång uteblir eller fördröjs, med frustration som resultat och frustrationskänslan inbakad som en del av det hela.

    Den kloka hästränaren håller hästen emotionellt på låga varvtal och med "genomsnittsvärdet över tiden" på den positiva sidan.

    /A.D.Horseplay

    SvaraRadera
  2. Jag använder strategin att utsätta hästen för "allt" för att han ska vara "trygg" eller "lugn" i alla lägen. Ju mer tittig hästen är mot tex brevlådor, soptunnor, ankor, hundar, bilar, etc desto fler gånger får han gå förbi. När han går förbi med sänkt huvud är det "klart för idag".

    Oftast får jag samma reaktion även nästa gång vi passerar, men då behöver vi "bara" gå förbi två gånger....

    Efter att ha ridit in två araber är jag lite skadad av "arabsjukan" = MÅNGA saker är lite otäcka... :D Nu när jag har nordsvensk känns det lite konstigt att den här "upprepningsträningen" inte behövs i samma utsträckning som med mina araber.

    FIN BLOGG!!

    SvaraRadera