Inlägg
Innan jag drar igång med dagens inlägg vill jag bara berätta att den här bloggen fyller ett år imorgon! Och, för att dra till med en verklig klyscha, vad fort det året gått! Både Lena och jag vill tacka alla er som valt att följa oss och alla ni som på ett eller annat sätt berikat oss i vårt bloggande med kommentarer både på och utanför bloggen. Tack för ert engagemang - det är ni som gör det så roligt att få blogga in i år två.
I helgen som varit har Lena haft kurs i Piteå och under helgen pratades det mycket om kurser, kursledare och kursdeltagare. På you tube läggs det upp filmsekvenser från olika kurstillfällen och vårt slutsats är att "feel good" (må gott) kurser ligger högt i kurs just nu.
Temat på må gott-kurserna är att kursledaren öser beröm över deltagarna genom att utbrista bra vid flera tillfällen under lektionerna. Det som i längden skulle göra gott - instruktionerna, de handfasta anvisningarna eller rent av tydlig kritik - uteblir.
Mår vi dåligt av att få kritik och tydliga instruktioner?
Är det kränkande att få veta att det man gör faktiskt är fel eller att man slarvar med grunderna (som att hästen ska stå till efter man suttit upp, som Lena påpekade för mig i helgen...).
Är det ok om kursledaren säger åt en kursdeltagare att ekipaget borde träna mer på grundläggande kommunikation än att rida öppna??
Vad vill vi som kursdeltagare ha med oss hem och vad vill vi som kursledare skicka hem ryttaren med?
Jag vill gärna tro att majoriteten av kursdeltagarna vill ha något konktret att arbeta med efter kursen (som också kan innebära att man har något att arbeta med mellan kurstillfällen, om man planerar att rida flera gånger för samma instruktör). Och att detta konkreta faktiskt också kan innebära bakläxa, dvs kritik på det tidigare utförda jobbet.
Jag är övertygad om att det i längden är bättre att ha en må dåligt kurs som gör gott, för egentligen är det en må gott och gör gott kurs för du som kursdeltagare har kunskap om vad som behövs och hur du kan åstadkomma detta.
Att komma hem med ett knippe bra-rop löser inga problem på ridbanan hemma.
I morgon återkommer jag med ett 1 års erbjudande, vi syns igen!
tisdag 27 april 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
GRATTIS på 1-års dagen! Har varit roligt och inspirerande att följa Er!
SvaraRaderaOm jag rider för tränare, betalar jag för att få konstruktiv kritik. Om man inte får veta när man gör fel,är det svårt att göra rätt ;)
Ett till GRATTIS! Instämmer för övrigt i ovanstående inlägg! Var för en tid sedan o tittade på en tränare (som är väldigt populär)- i stort det enda som tränaren sa (förutom rena riktningsdirektiv) var "bra", "jättebra", "super" . VAD som var dessa superlativer framgick dock inte... Personligen hade det inte varit intressant för mig att delta på träning för en sådan tränare (även om det naturligtvis är kul att få höra att något är bra :-). Jag vill istället ha konstruktiv kritik och träningstips som gör att jag o min häst kan fungera bättre tillsammans framöver!
SvaraRaderaGrattis önskar jag också! :D
SvaraRaderaMåste bara berätta att jag har tidigare ridit för en tränare vars ord konstant var "BRAAA" sen behövde det ju inte kännas bra för mig. Men grejen var den att jag ändå kände att "braaa" betydde "RÄTT!" och då försökte jag ta vara på vad exakt jag gjorde som var rätt, så att jag skulle göra rätt nästa gång också.
Men som ovanstående, de är väldigt svårt att veta när man gör fel och kunna rätta det om ridläraren står och säger "braaa" konstant och man aldrig får höra VAD EXAKT som är BRA och varför de struntar i att säga vad som är dåligt så att man kan komma vidare.
Grattis! får jag väll inleda med. Er blogg är underbar.
SvaraRaderaFördelen med Lena och Craig är att de vågar ge kritik och beröm vilket gör att man lär sig vad som är rätt och fel, dvs man får in den rätta känslan helt enkelt.
Att bara rida utan kommentarer ser jag som ett nederlag, för då har jag inte utvecklats något under lektionen och då är det onödigt att ta lektioner. Man tar ju lektioner för att bli bättre och få hjälp att upptäcka felen som man själv missar. Så fram med fler lärare som Lena som vågar ge kommentarer så man kan få en klar bild över var man varit, är och vart man är på väg.
Jag är väll kanske underlig som tycker att en gör gott kurs är en må bra kurs. För jag blir inspirerad och samlar energi när osäkerheten försvinner. Man får ju reda på hur man skall göra för att bli bättre, vilket är målet för allt man gör.
Lycka till i fortsättningen.
Härligt med er blogg, det är kul att läsa.
SvaraRaderaMen varför måste allt vara svart eller vitt? Jag älskar ordet lagom! Jag vill ha konstruktiv kritik, men precis i den dos jag klarar av och kan ta till mig för ögonblicket, tillsammans med beröm för det jag kan.
Fast den här vägen är väl inte lätt, men vem har sagt att det ska vara lätt, men Lena och Maria känns som lärare som kan balansera på denna knivsudd.