tisdag 2 juni 2009

Klassisk ridning, en fråga om personligt tyckande?

Var och tittade på dressyrtävlingar i helgen. Intermediär någonting. De tävlande hade i alla fall hatt, vilket borde tyda på att det är sk hög dressyr. Stämmer dock inte med min bild av klassisk dressyr. Fantastiska hästar, javisst. Det här är vad jag såg:




Vad är det med dessa nosgrimmor? Och hur mycket tryck har ryttarna egentligen i hästarnas munnar? Och hur definieras egentligen ”lodlinjen” nu för tiden?

Enligt Arméns Ridinstruktion från 1940 definieras lodlinjen som en rät linje från hästens öga. Den springande punkten är att hästens näsa ska vara i eller framför denna linje. Aldrig bakom. Armén hade den regeln för att säkerställa att hästen arbetade på ett sätt att den skulle kunna genomföra många tjänsteår utan avbrott för rehabilitering.

TR (2009) säger så här i moment 241: Hästen skall vara på tygeln. Såväl på stället som under rörelse skall den, med väl inrättad bakdel, så att bakbenen följer frambenens spår och med eftergift, ständigt bjuda framåt. Ryttarens hand skall behålla en jämn, lätt och mjuk förbindelse med hästens mun. Med stadigt huvud och fritt buren hals, där nacken som regel är högsta punkt, samt med nosen i eller något framför lodlinjen, skall hästen stödja lika på båda tyglarna. Med sluten mun och med tungan under bettet, skall den lugnt tugga på detta. (mina markeringar)


Bilderna från helgens tävling pratar för sig själva. Och ja, dessa ekipage fick över 60% av domarna, vilket alltså innebär att det var godkända. Och nej, jag tog inte bilderna just när hästarna gapade en enstaka gång.

Eftersom varken tradition eller tävlings-reglementet verkar gälla, måste den logiska slutsatsen vara att klassisk dressyr numera är en uppfattning om personligt tycke och smak. Är man bara dressyrdomare kan den personliga uppfattningen forma en hel samtid av ryttare, tränare och åskådare.

Men, bara för att många människor verkar ha samma märkliga felaktiga uppfattning om hur ”framför lodlinjen” ska tolkas blir inte denna tolkning rätt. Många fel adderas inte till ett rätt. Du och jag avgör varje gång vi rider vad vi tycker är etiskt och korrekt när vi rider våra hästar.

Hur ska då klassisk ridning enligt TR se ut egentligen? Kolla in denna bild. Här är det Craig Stevens från National School of Academic Equitation, USA, som rider. Här ser vi en häst med näsan i lodlinjen och med sluten mun. Kolla in nosgrimman! Här kan du enkelt få in två fingrar mellan nosrygg och remmen.

Klassisk ridning är inte en fråga om personligt tycke och smak. Det finns gammal tradition (från 1700-talet) att falla tillbaka på. Klassisk ridning innebär att:
  • Om nogsrimma används, ska den inte sitta hårdare än att två fingrar får plats. Mellan remmen och nosryggen. På höjden.
  • Ryttarens händer får aldrig verka bakåt.
  • Hästens näsa ska alltid vara i eller framför lodlinjen genom ögat.
  • För mycket tryck i tygeln är skit. Vad är för mkt? Tygelns vikt är ett minimum, mina släta lädertyglar väger ca 250 g, men om trycket blir så stort att hästens mungipa ändrar form, är trycket för stort.
Inget av det jag nämnt ovan innebär att min häst lullar runt lite som den vill och när den känner för det. I vår flock är det jag som leder, men jag kan välja vilken typ av ledare jag är. En som strävar efter mental kommunikation utan fysiskt tryck baserat på respekt för hästen som individ och förståelse för hästens biomekanik och tyngdlagen. Eller en ledare som förfaller till barbarisk råstyrka.

Vilken typ av ledare och ryttare vill du vara?

3 kommentarer:

  1. Jätte bra inklägg!

    SvaraRadera
  2. Jag har också suttit och grubblat över TRs ganska tydliga definition men som inte känns igen när man tittar på hög dressyr. Det är mer regel än undantag med hästar som går bakom lod och inte har nacken som högsta punkt. När hästen hamnar bakom lod så kommer den att ha aktiverat underhalsens muskler för att hålla balansen och låsa huvudet, en äkta ställning blir därför inte möjlig i övre halskotan (ställning i ganaschen) eftersom den är låst av den överdrivna flexionen. Jag gissar att hästar som går med halsen bakom lod kompenserar för svaghet och dålig självbärighet. Det låser också frambenens rörelser. Flödet genom kroppen blir sämre pga låsningen. Manken har svårt att komma upp och hästen jobbar inte framåt/uppåt.
    Men eftersom det är denna form man mest ser och kritik ofta riktas om hästen inte går bakom lod så har jag ställt mig frågan om det kanske är den här formen man helt enkelt förespråkar? Att hästen ska vara rund och bära sitt huvud med halsensmuskler? För man kan ju träna en häst till att bli stark och utföra övningar i den formen. Man blir bra på det man tränar. Men då är det nog dags att omformulera TR. För varför ha ett TR som inte efterföljs, det är inte ens möjligt att feltolka de rader du tar upp.

    SvaraRadera
  3. Hej Elisabet,
    Tack för din kommentar.

    Jag håller med om allt du skriver om vad som händer med hästen när den går bakom lod. Däremot tror jag absolut inte att formen är ett resultat av att hästen kompenserar "för svaghet och dålig självbärighet". Jag är av den bestämda uppfattningen att det är ridtekniken som ställer till det.

    Hästarna har alla möjligheter att inte gå bakom hand om 1) ryttaren inte drar bakåt med handen, och 2) ryttaren inte tror att "stöd" innebär ett tryck på över 300 gram.

    Jag tror som du att bakom hand har blivit den form som eftersträvas på tävlingsbanorna. Men som sagt, den är ett resultat av dålig ridning och beror inte på hästarna.

    TR är bra som det är, synd bara att man inte längre följer det! Och det gäller också tyvärr internationellt. För hästarnas välfärd vore det bättre om TR fick vara kvar som det är och domarna börjar döma efter reglementet. Det vore nått de!

    MVH
    Lena

    SvaraRadera