Materialdoping

För snart sagt varje problemen inom ridning finns det en materiell lösning.

Det finns ryttare som rider hästar med "hård mun" och som "gå emot bettet". Andra som rider hästar som blir "oroliga i munnen" och rent av slänger med huvudet.

För den hårda munnen finns det en rik bettflora att botanisera bland; Waterfordbett, Pessoabett, pelhambett, stångbett i olika varianter och många, många fler. För den oroliga munnen finns gummibett (ibland smaksatta), hackamore, grova tränsbett, lätta bett och ett otal varianter till.

Fungerar inte ett bettbyte kan man alltid lägga till gramantygel, inspänningstyglar, gummisnoddar som kommer ner över nacken eller upp mellan frambenen, martingal och i extremfallet(?) en martingal där de båda remmarna fästs direkt i bettringen istället för att löpa på tygeln.

Sadlar med djupa säten tar hand om tendenser till stolsits, klossar under vulstret tar hand om knän som klättrar upp mot manken och så finns det stigbyglar som fixerar foten i önskvärd vinkel. Det finns paddar att lägga under sadeln som lyfter än fram än bak och paddar som tar upp stötar. Till hjälp finns också en mer utvecklad variant av spöet-bakom-ryggen-in-i-armbågarna och en ny inspänningsutrustning för att fixera ryttaren i sadeln.

När vi får problem vi människor börjar vi i stort sett alltid med att fastställa att problemet är utanför oss själva. Hästen är hård i munnen, är ett vanligt påstående, den lyssnar inte på tränsbettet. Lösning: jag måste ha ett skarpare bett. Hästen går emot handen diagnosen leder till hjälptyglar.

Ryttare och häst "möts" vid två punkter i ridning; bett och sadel.

I själva verket så är problemet egentligen hästens svar på "vårt problem", som många gånger är en följd av vår egen obalans.

Hästens hårda mun kan vara ett svar på att vi balanserar oss med hjälp av tyglarna. Den oroliga munnen ger indikation på att vi låser våra leder och brister i följsamhet. Ridinstruktörens återkommande "sänk knäna" får oss att tro att vi har fel sorts sadel istället för att ta en funderare på hur vi egentligen sitter till häst.

Vad vi behöver bli bättre på är att ställa oss själva frågan, vilket problem hos mig är det jag får svar på. Lösningen finns i att skola oss själva, utbilda oss i självkännedom, sitsträning och ridteknik. En längre resa kan tyckas men go vänner! Det är målet som gör resan värd.