Lära för livet i livet och av livet, ett livstidsengagemang

Sitter och summerar intrycken från kvällens föreläsning med temat Alexanderteknik för ryttare.

Det första som poppar upp är riktningar. Många gånger hör jag människor beskriva sig som orörliga eller stela när vi i själva verket kan vrida oss i ett stort antal riktningar. Upplevelsen av orörlighet ligger många gånger i att en roterad kropp "låser sig själv" och det påverkar rörelseutrymmet. När vi blir varse våra riktningar kan vi arbeta med att räta upp oss och även om vi inte blir perfekta så gör det jobbet en stor skillnad i ridningen.

Nästa punkt är insikter. När vi möter oss själva genom att göra något nytt kan det få med sig att man blir varse något om sig själv som kan få en att rodna klädsamt. Kvällens höjdpunkt var en ryttare som hade en lite trög häst - den diagnosen hoppas jag kan ändras efter detta. Insikten om hur hennes hand slöt sig om tygeln på ett sånt sätt att hon faktiskt red med en permanent förhållning i tygeln fick henne att skratta generat. Rodnandet kom sig av att hon sagt åt hästens andra ryttare att hon måste släppa fram hästen bättre genom att lätta i handen...

Kunskapskaos. Två av deltagarna kom från en annan ridteoretisk bakgrund och även om AT inte är en ridteori i sig så kan det uppstå kunskaps- och kulturkrockar. Det är alltid en utmaning att ta till sig ny information som kan verka stå stick i stäv med det du baserar din ridning på idag. Då är det lätt att det blir mentala låsningar, för vad ska man göra med sin gamla sanning?

Platons uppmaning: Känn dig själv känns som den verkliga utmaningen i en ryttares liv. Både att just kunna känna av/in sig själv men också att ta sig tid att lära känna sig själv - att kliva lite utanför sig själv både personligen men också ut i ett nytt kunskapsområde och se vad man kan hitta. Att se varje fynd som en värdefull upplysning som kan leda den personliga utvecklingen framåt så att nästa ridpass blir snäppet bättre.

Livslångt lärande, det håller en vid liv länge.