torsdag 25 mars 2010

Målet jag stävar efter


Har nu på förmiddagen haft ett väldigt givande samtal kring med C/D-uppsats. Uppsatsen handlar om ridningens didaktik, dvs hur ridning kan läras ut. En del av samtalet handlade om min syn på ridningen, det som jag ser som målet både med min ridning och mina elevers ridning. Vad är målet? Vad vill jag med min egen och mina elevers ridning? Det kortaste sättet att beskriva det är att säga att jag rider enligt de klassiska principerna. Men ”de klassiska principerna” innebär olika saker för olika människor (för en utförligare genomgång kan du läsa min min B-uppsats ”Vad är klassisk ridning?”). Så även om det är en i ord kort beskrivning av mitt mål med min och mina elevers ridning, så är det inte speciellt precist.

Personligen har jag som mål att rida piaff, passage, levad, och galopp baklänges på min häst. Och hoppa lite till husbehov. Och rida ut i skogen när vädret är vackert. Och kunna lasta ensam. Detta är en typ av mål. Att kunna göra något. Och ja, allt detta ryms i min mening inom klassisk ridning,eftersom det handlar om kommunikation med hästen.

Kommunikation är alltså en nyckelingrediens. Att få och bibehålla hästens uppmärksamhet. Men detta ensamt räcker inte. När jag efter samtalet gick och mockade i stallet föll dessa tankar ut:

1)som ryttare är min första uppgift att vara en behaglig passagerare för min häst eftersom jag inte vill blockera min häst från att röra sig. Jag är en god passagerare när jag har en bra hållning, god balans och är avspänd. En förutsättning för att jag ska kunna bibehålla en god hållning, balans och avspändhet är att hästen inte hänger i tygeln (jag hänger så klart inte heller, men det ingår ju i ”hållning” och ”balans” att jag inte hänger hästen i munnen).

2)när jag inverkar (ger signaler) vill jag även då fortsätta att vara en bra passagerare för min häst. Det innebär att jag ger mina signaler (utför något med min kropp) med bibehållen avspänning. Om jag tar i för mycket med mina muskler blockerar jag ledernas rörelseförmåga i min egen kropp och då går följsamheten förlorad.

Som grädde på moset, toppen på isberget eller vad du nu vill kalla det, är det effekten på hästen. Hästen ska av träningen utvecklas, eller i alla fall inte försämras mentalt och biomekaniskt. Biomekaniskt korrekt är när skritten är fyrtaktig, traven tvåtaktig och galoppen tretaktig och ryggningen är tvåtaktig med diagonal fotförflyttning. En häst utvecklas i mina ögon om den bli lugnare, smidigare (ska tex tugga på bettet och det ska vara lika lätt att ställa åt höger och vänster), får bättre hållning (dvs rakriktas och ökar sin förmåga till samling) och utveckla steget vilket ex innebär att steglängden ökar men hästen vilar längre tid i steget.

Även om jag är en ypperlig passagerare för min häst behöver inget av det ovan inträffa. Det räcker inte att vara en superb passagerare, det gäller även att kunna träna hästen. Men när jag tränar hästen ska jag inte glömma bort att fortsätta vara en behaglig passagerare.

Om hästen däremot blir stressad, stelare, snedare och får kortare steg som resultat av ridningen då är något allvarligt fel. Om träningen leder till att de gångarterna försämras biomekaniskt, tex skritten blir passartad, är något väldigt fel.

Jag vill sammanfatta målet med min ridning och min undervisning med dessa ord: Kommunikation, hållning och avspändhet, inverkan.

6 kommentarer:

  1. Jag håller väl med om allt du skriver och tycker lika tror jag, men jag vänder mig ordvalet passagerare om ryttaren, även om det är en behaglig passagerare.

    En passagerare låter sig transporteras och är nog passiv. (T ex en passagerare åker med bussen och får inte prata med chauffören) För när passageraren blir aktiv övergår den nog i rollen av medhjälpare/partner/förare.

    Jag vill nog hellre beskriva ryttarens roll som aktiv och som i goda fall en partner, en förare (som i dans, mer än som i en bil) och en medhjälpare.

    Jag har som hastigast ögnat igenom din B-uppsats och ser fram mot att läsa C-uppsatsen.

    Själv har jag skrivt en c-uppsats om reflektion och kritiskt tänkade på Hippolog programmet vid hantering av häst från marken och jag anser att hästeri och allt där till behöver belysas teoretiskt också.

    SvaraRadera
  2. Hej Ulrika,
    tack för din kommentar. Du skriver att du vill beskriva ryttarens roll som aktiv. "Aktiv" är absolut ett nyckelord. Hur uppfattas det? Aktiv som i att fysiskt påverka eller medveten närvaro och fokus? Det verkar vara alltför vanligt med att "aktiv" tolkas att fysisk bända och trycka på hästens kropp. Se bara på det mätningar som gjorts av spänningen i tygeln där en kontakt på över 60 N har mätts upp.

    Jag håller fast vid att ryttaren måste kunna vara en passagerare för hästen, alltså passiv i förhållande till hästen. Om jag följer väl så blir det ingen förändring i hur hästen upplever mig som ryttare, ingen förändring i kontakten i hand (ungefär tygelns vikt) eller skänkel, mitt tyngdkraftscentrum är stilla gentemot hästens osv.

    Självklart strävar jag efter att leda min häst när jag rider, dvs jag avgör riktning och tempo men så fort hästen uppfattat mina önskemål håller jag mig ur vägen dvs är en passagerare tills jag vill indikera nya önskemål till min partner hästen.

    MVH
    Lena

    SvaraRadera
  3. Hej Ulrika,
    aktiv/passiv är ord som både bär på olika innebörd men också värderingar. Att vara aktiv uppfattas ofta mer positivt än att vara passiv tex.

    När jag undervisar i Alexanderteknik vill jag i vissa moment att ryttaren ska vara aktivt passiv. Med det menar jag att eleven verkligen ska vinnlägga sig om att inhibera varje "lust" att göra något med sin kropp - det fodrar ofta en väldig aktivitet i hjärnan.

    I andra moment vill jag att eleven ska vara passivt aktiv. Strävan är då att göra det som krävs men bara precis så mycket. Om det som gjordes gav önskat resultat så ska målet vara att göra det igen och då med hälften så mycket kraft som förra gången.

    Ju mer passiv du kan vara i din aktivitet desto mindre spänner du musklerna desto följsammare och inkännande kan du förbli som ryttare. Ju mer aktiv du kan vara i din passivitet desto större är sannolikheten att du förnimmer mer av hästen.

    Hälsar Maria

    SvaraRadera
  4. Hej!
    Vilken fin blogg! Inlägget om passagerare och aktiv respektiva passiv här är mycket intressant. Du träffar väldigt rätt för min del och det är alltid kul att se andra beskriva samma sak som man själv upplever och känner, men på olika sätt. På min blogg försöker jag också kommunicera något liknande: busenkelt.wordpress.com.
    kommer att läsa mer av och följa din blogg! Ser fram emot vidare inlägg och C-uppsats.

    SvaraRadera
  5. Jag tror jag förstår era tankar och jag har en smula erfarenhet av Alexanderträning, så jag är med i förklaringen där.

    Det som ni skriver
    "jag avgör riktning och tempo men så fort hästen uppfattat mina önskemål håller jag mig ur vägen dvs är en passagerare tills jag vill indikera nya önskemål till min partner hästen."

    och

    "Ju mer passiv du kan vara i din aktivitet desto mindre spänner du musklerna desto följsammare och inkännande kan du förbli som ryttare. Ju mer aktiv du kan vara i din passivitet desto större är sannolikheten att du förnimmer mer av hästen."

    tolkar jag som att genom att rida mindre kan man känna mer och att vara passagerare är något som sker när hästen utför det ryttaren bett om. Som jag förstår er, är passagerare något som man är mellan hjälpgivningarna, snarare än ett sätt att rida.

    Är det så ni menar?

    SvaraRadera
  6. Hej Ulrika,
    Vad roligt att diskutera med dig!

    Jo, så är det. Men vad menar du med "att rida" när du skriver "Som jag förstår er, är passagerare något som man är mellan hjälpgivningarna, snarare än ett sätt att rida."

    För mig är det lika viktigt, om inte viktigare att vara "tyst", alltså en passiv passagerare, som att ge hjälper när jag rider. Det är uppehållen mellan orden som gör att meningen blir tydlig.

    "Att rida" innebär för mig både att jag följer hästen (vilket kan vara en rätt så fysisk aktivitet i alla andra gångarter än skritt) samt att ge hjälper med så små signaler som möjligt.

    MVH
    Lena

    SvaraRadera