tisdag 31 augusti 2010

Räddaren i nöden

När nöden är som störst är hjälpen som närmast, heter det. Och i mitt fall är jag glad att ordspråket stämde. Familjens inköpta unghäst, ett ett-årigt nordsvensktbrukssto, har redan tidigt i livet kommit till insikt om att hon är starkare och snabbare - både i reaktionshastighet och rörelse framåt än oss människor.

Min begränsade erfarenhet av NH räckte inte till. Lena, som har ännu lite mer erfarenhet, klarade utmaningen något lite längre men även hon fick se sig utmanövrerad. Vår lilla dam hade lärt sig att när hon blev sänd ut på volt kunde hon, genom att försvinna i tangentens riktning, komma undan vår inverkan på henne. När Lena lyckades stoppa henne några gånger lade hon bara till en elegant resning på bakbenen medelst skruv och förvandlade därmed en liten seger till en stor förlust.

Nu fick vi lägga pannorna i djupa veck, denna manöver var så effektiv att vi kände att om vi skulle fortsätta skulle det bara leda till att hon utvecklade och förfinade sin utbrytarteknik.

Vem skulle kunna hjälpa mig??! Jag ville inte ha någon som skulle "ta igenom" något, inte heller var jag intresserad av att lägga bett i munnen på henne för att genom smärta få någon sorts kontroll...den sortens kontroll är bara en schimär och leder ofta till andra problem senare i utbildningen. Om inte annat för att hästens tillit till människor påverkas negativt. Det var då räddnigen dök upp i form av en man från de amerikanska vidderna, Ed Dabney.

Fru Fortuna såg till att Ed var i norra Finland (Kokkola) och undervisade och att han hade möjlighet att avsätta en dag till min utmaning innan han skulle vidare.

Det blev en demodag på Torpet, där Ed visade "Six Keys to Harmony" det program han utvecklat för att utbilda ryttare och häst till en bättre relation. Innan vi startade dagen hade vi kommit överens om att göra alla sex nycklarna och sen "provocera" fram ett fritagningsförsök efter lunch, vi behövde inte vänta så länge...

Klockan 11, helt utan förvarning, drog Houdini Häst från Ed's dotter Elizabeth och försvann till skogs. Efter den eskapaden tog Ed över repet och även han fick se en hästrumpa försvinna in bland träden.

Duellen hade börjat. Ed valde vapen. Lasso. Singel pelare.
När Ed valde lassot, tog han bort repgrimman - en hjälp i taget. Han såg till att han aldrig (och jag menar verkligen a l d r i g) var den som började dra utan vårt sto fick springa ut lassolinan innan Ed lät det ta stopp med hjälp av en trädpelare. När hon efter ett tag insåg att det fanns ett stopp att springa in i, bytte Ed tillbaka till repgrimma.

Nu inträffade det intressanta. Ed lät henne gå på volt, vi såg alla att hon övervägde att dra men, i ögonblicket då hon kunde ha stuckit, ångrade hon sig och valde att vara kvar på volten. Då hade det gått två timmar och vi tog lunch.

Efter lunch fortsatte träningen och Ed visade mig hur jag kunde bryta ett flyktförsök utan att alls behöva dra i repet och därmed hennes huvud. Och det var här det slog mig hur stark vanan hos mig (och antagligen fler) är att just "dra i huvudet" på hästen när det brinner till. Jag fick vara väldigt observant på mig själv så att jag verkligen hade slack i linan när jag bad henne om att ge bakdelen. Det minsta jag blev hängande kunde jag känna hur hon "tog mitt häng och hängde i tillbaka" och den kraften ville vi inte provocera...

Ed betonade att handen är den primära hjälpen och att den, i kraft av att vara det, alltid ska vara lätt. Speciellt i mitt fall kändes det relevant. Jag vill att hon ska vara kvar hos mig utan att jag behöver hålla i för allt vad tygel, rep eller töm håller och det kan jag uppnå när den sekundära hjälpen "gör jobbet" med att tydliggöra min vilja. Repet kan jag låta vina i luften eller låta ramla ner på hästens bak som förstärkning utan att jag behöver kompromissa med lättheten i linan.

Nu är det ju så här att Ed besitter en kobras snabbhet i sitt arbete med hästarna. Vid ett tillfälle arbetade han mitt gamla sto och jag såg att hon försökte glida iväg från arbetet genom att gå framåt istället för sidvärts. Den nödvändiga korrigeringen gjorde han innan min hjärna ens tagit beslutet om en korrigering. Jag har lite kvar att jobba på där...

Så receptet från doktor Ed lyder att jag under inga omständigheter får tappa ungstoet så länge hon visar prov på att vilja gå emot repgrimman. Tro mig, hon var som smör med Ed men visade prov på gamla takter så snart jag tog över linan. De vet vem som kör dem. Mitt arbetspass börjar alltså vid singel pelaren innan jag går ut på banan. Ren klassisk ridutbildning med andra ord!

Dagen gav fler små insikter, bland annat att hästarna anpassar sig snabbare till var och en av oss än vad vi gör till någon av dem. De läser oss bättre, de överlistar oss snabbare, de etablerar ledarkapet fortare än vi hinner ana.

Ed lämnade en fråga till er. Av hundra hästägare, hur många är det som har ett fungerande ledarskap i relation till sin häst?

Fundera på det, svaret kommer nästa bloggning.

5 kommentarer:

  1. Jätte intressant läsning.

    Jag kan inte svaret på frågan, men jag tror att allt för få har ett fungerande ledarskap i relation till sin häst tyvärr.

    SvaraRadera
  2. Mycket spännande läsning!
    Med lite tur kanske en av hundra hästägare. Men tyvärr så tror jag att det är färre än så.

    SvaraRadera
  3. Vad är singel pelaren? jag har en vild häst som jag försöker NH-träna lite. Har varit med på en lektion och "diagnosen" var väldigt lättlärd och snabbtänkt häst och explosiv! (Fullblod) Mitt problem är att han mitt i allt bara exploderar och drar om han tex hör ngt som han blir "rädd" för - och då är det ju tyvärr lätt hänt att tappa honom då han är starkare än mig... Har klarat mig än så länge, men det känns som att det är bara en tidsfråga och tyvärr gör det att jag väljer att rida honom istället, även om han egentligen skulle må bra av mer markträning....

    SvaraRadera
  4. Hej Heléne, en singel pelare är en ensam pelare som står så placerad att hästen kan röra sig runt pelaren, i vilken den sitter fast.

    I den klassiska ridningen pratar man om pilarer, enkel/singel eller dubbel. I de dubbla fästes hästen med två grimskaft, som gav hästen ett viss rörelseutrymme, mellan pilarerna och där förbereddes hästen för piaff och vissa skolsprång.

    Mina singel pelare har varit träden i hagen (och en lyktstolpe vid ridbanan initialt). När Brisa hade en period då hon har visade tecken på att vilja gå sin egen väg lade jag grimskaftet i ett halvslag runt ett träd och så har fick hon cirkla runt på en stor volt (och jag på en mindre närmare trädet för att linan måste hela tiden "vara i rörelse" annars lindar hon upp sig runt trädet).

    I de situationer som jag använt mig av pelar har hon lagt tryck i grimman och det kan hon gärna få göra när hon "sitter fast" i ett träd dels för de har svårt att tappa taget om henne, dels för att trädet i sig inte drar i grimman.

    Jag bytte med jämna mellanrum varv, dvs tog upp halvslaget och la om det igen från andra hållet och sen har jag drev på henne igen. Då bröt jag hennes beteende och bestämde riktningen för rörelsen.

    Det behövdes inte många minuter så insåg hon att det var bara tröttande att springa runtruntrunt ett träd. Då stannade hon självmant, då tog jag loss grimskaftet och så gick vi hem till stallet.

    Den här träningen gör flera saker med hästens hjärna. Dels kommer den inte loss, dels kan jag som tränare vara lugn medan hästen "rustar med sitt" (springer runt).

    Jag kan gå in och styra hästen, bestämma över var och åt vilket håll den ska gå - det stärker min position som ranghög. Dels lägger hästen själv trycket i grimman - när den slutar göra "hänger" inte trädet i grimman utan hästen får en eftergift.

    Det är den lärdomen som jag sen har haft nytta av på Brisa. Även om jag är noggrann med att själv inte initiera något tryck i grimman (trädet drar inte i hästen!) så händer det att Brisa lägger tryck i grimman när jag jobbar henne. Om jag bara stumnar utan att dra backar hon själv bort från trycket. Det har hon lärt sig från trädet - lättar hon av från grimman blir det bekvämt.

    I och med det finns det en framtida förutsättning för att hon ska kunna ha en relation tíll bettet som inte bygger på att hon lutar sig in i det och blir tung i handen. Men innan det blir bett i munnen måste jag uppnå något mycket viktigare, något jag tänkte ta upp i nästa veckas blogg.

    SvaraRadera
  5. Tusen tack för det utförliga svaret!

    SvaraRadera