Tränsbett eller stång?

”Min häst gillar stången” är ett argumentet jag ibland hör för varför en ryttare väljer att rida sin häst på stång istället för tränsbett. Vad jag antar att det betyder är att hästen kan välja att lägga tryck i tränsbettet, ex dra tyglarna ur ryttarens hand eller gå mot handen (ifrågasätta genom kraft), men eftersom hästen väljer att inte göra detta när den rids på stång så upplever ryttaren att kontakten med hästens mun är lättare och jämnare när rids på stång. Men är det hästen, eller ryttaren som trivs på stången?

Det kanske är fel av mig att säga att ryttaren trivs på stång. Självklart är det skönt att hästen inte hänger i handen! Det vill inte jag heller, oavsett vilket bett jag väljer att rida på. Det jag menar är att ryttaren kanske saknar praktiskt kunskap om hur han ska träna sin häst till att inte hänga på ett tränsbett, eller rycka tygeln ur ryttarens hand. Den kunskapen finns, bla inom den franska klassiska ridningen.

Jag vill också poängtera att vilket bett du än väljer så är det du som ryttare som har det yttersta ansvaret för kvalitén i kontakten mellan din hand och hästens mun. Hästar kan, tyvärr, acceptera för högt tryck i munnen med både tränsbett och stång. En stång garanterar inte att hästen inte får skador i munnen. Vi som ryttare kan inte lägga över ansvaret på hästen att säga ifrån vad som är ett tryck i tygeln som är OK, oavsett vilken betsling vi väljer. Jag strävar efter att ha tygelns vikt och inte mer i min hand, vad strävar du efter?

Vilket bett du än väljer har du som ryttare ansvaret att:
1) träna din sits och balans så att du inte balanserar i tygeln. Du ska kunna följa hästen i alla gångarter på hängande tygel utan att hålla i dig, eller om du behöver hålla i dig gör du det i sadeln eller manen. Inte tygeln.
2) träna din koordination och kroppsuppfattning så att du inte av misstag eller utan att vara medveten om det spänner eller rör fingrar, händer och armar, speciellt inte bakåt
3) Skaffa dig en vettig uppfattning om vad som är en lagom kontakt.

Jag väljer själv att i framförallt rida på tränsbett. Kandar eller stång är ett redskap för finstämt kommunikation som jag endast använder på den högt skolade hästen. Tränsbettet korrekt använt är det som effektivast lösgör hästen. En lösgjord häst har en lugn och mjuk aktivitet i munnen, han sväljer och leker/lyfter bettet med tungan. En lösgjord häst kan i halt, skritt och trav böja halsen 90 grader. I galopp blir böjningen något mindre. En lösgjord häst kan höja halsen och framförallt kan han sänka halsen och samtidigt föra fram nosen så att den aldrig kommer bakom lodlinjen. Det är detta som inom Lätthetens Skola kallas för ”neck extension”.

I slutändan tror jag att det är ryttarens kroppskontroll och ryttarens idéer om vad en god kontakt är som avgör vilket bett hästen trivs på.