Arbete från marken

Kan du inte rida din häst av olika anledningar? Den kanske inte är inriden, rehabiliteras från skada, måste skolas om, är för stirrig och okoncentrerad, eller vilket hände för en bekant: hästen fick skavsår av den nya sadelgjorden. Då är arbete från marken ett utmärkt alternativ.

Arbete från marken kan enkelt definieras som allt arbete där du som hästförare inte sitter på ryggen utan har dina egna fötter på marken. Det finns en mängd övningar du kan göra liksom en mångfald syften:
* förbättra kommunikationen mellan dig och din häst (ledarskapsövningar)
* ge hästen ökat självförtroende att hantera skrämmande situationer (toleransträning)
* utbilda hästens mun (lösgörande mha träns)
* utveckla kvalitén på skritt och trav (lösgörande vid longering)
* förbättra hästens hållning, vilket är början till samling

Allt detta arbete kan ske med hjälp av olika utrustning (repgrimma, träns och kapson) men den gemensamma nämnaren är att hästen viker undan när du rör dig mot hästen (indirekt tygel), följer efter när du rör dig från hästen (direkt tygel) och balansera om sig genom att resa huvudet när du ber om halt (halvhalt).



Ledarskapsövningar har som mål att förbättra kommunikation mellan dig och din häst. Detta leder till en lugnare häst som svarar på små signaler. Görs detta på rätt sätt kommer hästen även att inväntar dina signaler. Om hästen inte ser dig som sin ledare kan han hantera dig som vilken häst som helst vilket vanligen innebär att hon/han försöker gå över dig eller knuffar på dig med sin kropp eller helt enkelt inte lyssnar alls till dina signaler. Denna typ av träning görs i mina ögon bäst med repgrimma. De handfasta övningar du ber din häst göra är att rygga, ge framdel och bakdel (på både höger och vänster sida), böja på halsen, skicka ut på volt (inte att förväxla med longering, här låter du hästen gå ett eller två varv sedan vända eller stanna).



Toleransträning innebär att du låter din häst bekanta sig med saker den tycker är skrämmande. Det kan vara att röra vid hela hästens kropp, prassla med plastpåsar, gå över pressningar, titta på paraplyer osv. Jag föredrar att göra även denna typ av arbete med hästen utrustad i repgrimma. Om jag behöver kan jag bli tydlig i mina signaler utan att göra illa hästen. Det sistnämnda kan vara svårt att undvika om jag tex har hästen i träns. För att kunna jobba med toleransträning måste ledarskap och kommunikation vara etablerat mellan dig och hästen.



Att utbilda hästen mun, och för den del känsla in din egen hand, är arbete från marken där hästen är utrustad i träns ypperligt. Här handlar det om att få hästen att tugga på bettet, sträcka ut halsen framåt, samt göra flexions. En väl skolad häst har en mun som i stort sett konstant mjukt och stilla leker med bettet med tungan samt sväljer överflödig saliv. Hos hästar med låst käke rinner saliven istället ut och kan bilda synligt skum. En häst med en väl skolad mun har lite saliv på läpparna, ungefär som om hästen har läppstift. Inte mer. Detta arbete kan göras helt i halt eller i skritt och är ypperligt för ex konvalescenter. Denna typ av arbete går inte att göra på ett bra och effektivt sätt på en häst som inte kan stå stilla, varför grundläggande ledarskap och kommunikation även här måste vara etablerat mellan dig och hästen.



Enligt de gamla mästarna, ex de la Guérinière, är traven det initiala lösgörande arbetet. Detta kan med fördel göras vid longering. Dock ska hästen inte vara inspänd utan fri att balansera som den vill med huvud och hals. Genom att du ändrar volten storlek och även för hästen rakt ut på fyrkantspåret hjälper du hästen att balansera sig och lösgöra sig. Jag föredrar att longera i kapson eftersom jag då kan spänna longerlinan mitt ovanpå nosryggen vilket gör att jag kan byta varv under gång (i både skritt och trav) vilket gör det hela intressantare för både mig och hästen. Återigen, detta arbete blir så mycket enklare om jag redan etablerat grundläggande ledarskap och kommunikation mellan mig och hästen.



Arbete från marken kan även innebära att jag utrustar min häst med träns och genom att arbete direkt i bettringen på höger respektive vänster sida kan jag förbättra hästens hållning genom att växla mellan öppna, sluta, fram- och bakdelsvändningar. En häst som har lätt att växla mellan dessa olika positioner har med stor sannolikhet god hållning. För hästen innebär det att bakbenen börjar träda in under hästens kropp. Vill jag verkligen öva samling på min häst kan jag från marken börja samla hästen mot piaff. Förutsättningen för framgång i detta arbete är... Javisst har du rätt! Ledarskap och kommunikation. Dessutom får hästen inte hänga på bettet, vilket med andra ord innebär att hästen måste ha åtminstone början till en utbildad mun och alltså tugga lätt på bettet. Och du som hästförare får inte dra handen bakåt.

Det finns kort och gott massor att göra för att fördjupa din relation med hästen, och även få hästen att jobba bättre, utan att rida!

Galopp är galopp, men hur tar vi oss dit?

Ridning är något som pågår och har pågått över hela världen. I den moderna ridningen talas det om en tysk och en fransk skola. Det är den tyska skolan som i stort format den moderna svenska ridningen och den franska har klivit tillbaka.

Veckans betraktelse kommer sig av att jag för en tid sedan fick se undervisning ledd av Lena, som företräder den franska skolan, och en instruktör inspirerade av den tyska under samma vecka.

Lena undervisade ett ekipage där hästen var ca 5 år och målet var att träna galoppfattning. Arbetet påbörjades med att länga och korta skritten och via counted walk sen ta in hästen på en volt tillbaka för att på så vis "sätta hästens kropp/skelett i rätt position för att kunna fatta galopp". En signal från ryttaren och med lyft i framdelen gör hästen ett "galoppanslag". Efter några gånger fattar den lugnt och i balans galopp och tar några steg. Obalans leder till avsaktning och omtag - lugnt, i balans och kontrollerat.

Den andra instruktören sitter på en 5 årig unghäst och ska lära den fatta galopp. Kommer fram i trav i ett friskt tempo, gör lite öppna och sluta efter långsidorna och travar in hästen i galopp i hörnpasseringen mot långsidan. Hästen far fram som en lågt flygande projektil, tempot är friskt och i hörnpasseringarna smäller det i ridhusväggarna av underlag som sprättar upp. Instruktören ropar upp mot hästens ägare på läktaren att det "kan se illa ut när de lär sig galoppera" och tar några varv till.

En ryttare som är van att se ridning som i exemplet ovan, som får veta att det som sker är helt normalt och "så det går till" av en välkänd instruktör. Som dessutom man är van att se ridning med tydlig hjälpgivning, att själv få instruktioner som inbegriper både skänklar och händer - allt applicerat på en gång och där lösningen på hästens balansproblem är fartökning.

Den ryttaren skulle ha svårt att förstå det arbete som Lena gör - bara av det skälet att det skiljer sig så mycket från det ryttaren är van vid. Den franska skolan lägger tonvikten vid handen, den tyska sätet. Det franska betonar position och den tyska fart.

Jag hade önskat att ägaren till den unga hästen som for runt som ett skållat troll hade fått se Lenas lektion, fått se att det finns en annan väg till galopp som förvisso gör hästens mentalt trött men utan onödiga påfrestningar på leder och ligament.

Skritt - gångarternas moder!

I helgen hade jag glädjen att få ha kurs i Piteå. Det var 10 ryttare som red 1 lektion var lördag och söndag. Det var en blandad grupp med allt från nybörjare till ekipage jag följt under flera års tid. Den yngsta deltagaren var 10 år och började rida med mig i Stockholm i vintras och vi har fokuserat på sitsträning i skritt och trav. Ronja travade för första gången på egen hand under helgen och var mäkta stolt efter den bedriften! För mig är det ett privilegium att få följa utvecklingen. Tack vare sitsträningen kunde Ronja kontrollera hästen i trav på egen hand utan att hänga hästen i munnen eller tappa följsamheten i sitsen. Snyggt jobbat Ronja!

Men, det som jag främst vill ta upp i denna blogg är skritten. Jag får ibland frågan om man får göra annat än att skritta för mig. Jo, det får man. På kursen var det flera deltagare som övade på övergångar mellan skritt, trav och galopp, samt flexions i trav och galopp. Men jag ser ingen fördel varken för häst eller ryttare börja blanda in fart om inte grundläggande förståelse för kommunikation (läs hjälperna), balans och hållning saknas hos ryttare eller häst eller båda. Och det är inte för inte som skritten kallas för gångarternas moder.

Skritten är den gångart som lättas påverkas av ryttaren. Det har modern forskning visat vilket du kan läsa mera om här >>. Kanske är det därför som det inom traditionell dressyr sägs att du inte ska arbeta hästen i skritt då detta förstör skritten. Det är inte sant. Det handlar om hur du använder handen och vad som uppfattas som ett bra ”stöd”.

Om ryttaren använder sin hand bakåt kommer hästen med stor sannolikhet att hänga i tygeln. Hästen kan göra detta antingen genom att släppa iväg sin egen kroppsvikt framåt, eller använda sina halsmuskler för att spjärna i tygeln. När detta händer kommer skritten att försämras. Det gör traven och galoppen också men här märks det inte lika tydligt.

Åter till hästen som hänger i tygeln. I det första fallet måste hästen fås att balansera sig själv och i det andra måste hästen fås att slappna av i halsmusklerna. Du får hästen att balansera bättre, alltså inte hänga på tygeln genom att använda halvhalten (dvs resa handen rakt upp för att sedan sänka den). För att få hästen att slappna av i halsmusklerna kan du vibrera lätt i tygeln.

För att sedan inte få hästen att hänga igen måste ryttaren vara följsam och tillåta den naturliga pendlingsrörelsen i hästens hals. Gör ryttaren inte det försämras också skritten och i värsta fall börjar hästen passa. Det är här som din uppfattning om vad ett bra ”stöd” är för något blir avgörande. Kontakten mellan hästens mun och din hand bör inte vara mycket mer än tygelns vikt. Har du mer än så hänger hästen i dig och det innebär inte bara att det blir jobbigt för dina armar, det innebär också att hästen inte har någon bra hållning.

Hållning hos hästen, syns enklast när hästen står stilla. Kolla på hovarna. Oftast står hästen ojämnt. På engelska finns begreppet ”square”, jag har dock aldrig hört ett motsvarande begrepp på svenska. Tänk dig att du tittar ner på din häst ovanifrån. ”Square” betyder att hästens hovar är jämnt placerade så det bildas en rätvinklig rektangel. När detta sker har hästen början till korrekt hållning, dvs ryggraden är rak sedd uppifrån.

När hästen under rörelse rör sig med bakdelen inriktad på framdelen (vilket motsvarar att den är ”square” fast i rörelse om du förstår hur jag menar) och dessutom har resning på halsen motsvarande dess utbildningsgrad, samt är lätt i handen, då har hästen så gott som garanterat en bra hållning och balans. Det du då upplever som ryttare är att hästen under rörelse har lika lätt att svänga till höger som vänster, göra höger och vänster öppna respektive sluta, ryggar rakt bakåt, har lika lätt för höger respektive vänster galopp osv. Det synliga beviset på att hästen rör sig i balans och med hållning är att hästen lätt kan utföra det du ber om. För både häst och ryttare är det lättare att hitta denna goda hållning och balans i skritt för skritten är den enda gångart där båda i lugn och ro kan utforska just sin egen och den andres balans. Skritten ger dessutom tid för att befästa kommunikationen, alltså hjälperna. När grunden är lagd är trav och galopp inget större problem, men att träna trav och galopp innan grunderna finns på plats är bara en lång omväg tillbaka till början och slöseri med tid även om det känns som att man tränat ordentligt.

Klassisk dressyr handlar inte i första hand om att träna konditionen hos hästen, utan om att träna hållning och balans.

Hästen, den sista sanna humanisten?

Hästarna är på bete nu. Äntligen, antar jag att de tycker, ovanligt tidigt om ni frågar mig. Skolan slutar till veckan och det har funnits år då björkarna knappt haft musöron vid skolavslutningen - i år är det redan högsommargröna lövverk.
Men, men nog om detta och över till dagens inlägg.

Kan det vara så att hästen är den sista sanna humanisten? En humanist är en som ser till individen och betonar vikten av respekt för värdighet och rättigheter.

Hästen, ser dig som den du är. Den ser förbi titel, förmögenhet, utbildning, märken på kläder och annan utrustning. Den ser dig. Den läser dina signaler och försöker utföra det du begär - eller det den uppfattar att du begär. Den dömer ingen och är beredd att göra ett nytt försök ochförlåta allt.

Under mina år i och kring hästar har jag sett hästar "klä av" människor deras position bara av att göra det den blivit uppmanad att göra, istället för att göra det människan (tränare/ryttare/kusk) hade för avsikt att hästen skulle göra. En del människor har kunnat ta det med ett skratt baserat på sund självdistans - andra har idiotförklarat hästen och i samma andetag antagligen känt sig förnedrade.

Jag har också sett hästar stå i givakt för en människa. Då tänker jag främst på Alf Olofsson, tidigare förvaltare på Wången. Han hade hästarnas uppmärksamhet och respekt av att bara vara.

Hästen saknar förmågan att ljuga och att förställa sig. Den kan bara svara på det som sker i ögonblicket. En häst har ingen dold agenda... Hur många av oss kan säga det om oss själva?

Men, hästen är en häst och vi är människor. Små, lätta och långsamma i relation till hästen. Hästar har lärt sig tolka "vår natur och vårt kroppsspråk". För att vår relation ska bli en tvåvägskommunikation är det viktigt att vi lär oss mer om hästen och hästens natur.

Därför vill jag föreslå denna sommar ska bli en sommar i horsmanismens tecken. Ta dig tid att studera din häst. De stora gesterna är lätta att se, det jag vill är att du ägnar tid åt att leta efter de småsmå skiftningarna som utgör en viktig del av hästens kommunikation.

Se på hästen så som den han/hon är, bortse från stam, pris, meriter, ras och allt annat som kan färga din uppfattning om djuret. Betrakta hästen så filterlöst som du bara kan.

Då tror jag att du, liksom jag, ser en sann humanist.

Perception i Ridsport, tema säkerhet

Bläddrade i Ridsport nr 10. Det stora temat för numret var säkerhet. Enligt artikeln är hästar farliga djur och allvarliga olyckor händer lätt. Absolut. Håller med. Visste du att hästens reflexer är 6-7 gånger snabbare än människans? Vi hänger helt enkelt inte med när hästen reagerar. Och blir hästen verkligen rädd, då går det undan. För hästar är ett flockdjur med flykt som bästa försvar.

Så långt håller jag med om det som tas upp i Ridsport. Men sen spårar det i mina ögon ur. Inget om att hästar kan vänjas vid allt det som finns i och omkring ett stall, inget om att hästar faktiskt behöver få vänja sig vid allt detta, inget om hur jag som människa kan visa för hästen att jag är flockledaren och alltså den som har koll på omgivningen så hästen inte behöver ta det ansvaret.

Jo, ledarskap nämns. Punkt. Det nämns också att den som hanterar hästar bör vara lugn och konsekvent. Punkt. Inget fel i något av detta, men det förklaras inte hur du gör för att skapa vägar för kommunikation med din häst.

Vad tas då upp? Det skrivs om om hur hästens omgivning ska utformas så att när den blir rädd och försöker springa iväg så ska den inte fastna i något. Absolut, jag håller med. Skottkärror, grepar och annat ska förvaras så att varken hästar eller människor riskerar att snubbla över dom. Men det går inte att plocka bort allt som kan skrämma en häst. Hundar, plastpåsar, barnvagnar, paraplyer, regnkläder, myggsprej, traktorer, älgar osv. Listan kan göras lång!

Vem har inte behövt hantera en häst som blir rädd för något? Själv tycker jag att det är bra mycket bättre att träna min häst att hantera skrämmande saker, och se till att jag har kommunikationsmöjligheter och att jag är tydlig i mitt ledarskap. Att vara lugn och konsekvent är bara en liten del i allt detta. Visst kan hästar haja till och titta lite extra. Vilket för övrigt Yeats gjorde idag när vi skulle passera stonas sommarhage. Inte vet jag vad han tänkte på men det verkade som att han inte kände igen stona. Det har gått i hagen bredvid hans hela vintern. Men nu var det alltså på en ny plats och SÅ BRUKAR DET INTE VARA sa Yeats. Eller nått i den stilen. Var jag lugn och konsekvent? Absolut. Gjorde även flexions så att han tuggade. Och lite annat som jag inte ska gå in på här för då tar den här bloggen aldrig slut.

Det handlar alltså inte om att lobotomera hästen. Det handlar om att, när hästen blir spänd och nervös, fortfarande ha möjlighet till kommunikation. Om du vill kalla detta sätt att jobba med hästar för Natural Horsemanship, sund hästhantering, säker hästhantering eller något annat spelar ingen roll. En häst är en häst är en häst.

En liten ljusglimt fanns i Ridsport. På tredje sidan av temadelen berördes just detta. Att ”problemhästar” sällan har att göra med hästen utan med hur hästen hanteras av människorna.

Ridsport ger förslag på litteratur där du kan lära dig mera om säker hästhantering. Den bok de nämner är Hästhållning i praktiken av Mats Mellberg. Det står mycket i den boken och en del saker är bra, andra är helt fel. Ett exempel på det senare är avsnittet om problem vid longering. ”Hästen är rädd för piskan. Stryk mjukt piskan över hästens kropp. Prata lugnande.” Så långt allting gott, men sen kommer det. ”Sluta om hästen blir spänd och börja om när den slappnar av igen”. Att sluta stryka med piskan när hästen blir spänd är det absolut sista du vill göra! Det enda hästen lär sig i det fallet är att det läskiga försvinner om den blir spänd. Det du måste göra är att vänta tills hästen börjar slappna av, då tar du bort långpisken. Det hästen då lär sig att det läskiga försvinner när den slappnar av.

Vill du läsa mer om ledarskap och markhantering av hästar kan jag istället rekommendera Sven Forströms böcker ex Horsemanship från grunden, eller Kelly Marks bok Perfect Manners. Föredrar du DVD kan jag rekommendera Ed Dabneys Six keys to harmony.