Vi brukar säga att människan har fem sinnen; hörsel, syn, lukt, smak och känsel. Några intressant fakta om känsel som jag hittat i boken "Människans och djurens sinnen" Av L och M Milne.
I boken pratar de om att upplevelsen av beröring skiljer sig mellan att röra vid och att bli rörd vid. Beröring som vi själva orsakar genom att vi rör oss är vi "beredda på" och märker den knappt. Har du långt hår t ex och sätter på dig en tröja kommer håret att tyngas ner av tröjan men det besvärar dig inte. Om någon däremot lägger något på ditt hår reagerar du på en gång.
Vi kan med känseln i fingertopparna avgöra en ytas material med förbundna ögon, tygkvalité, pappersstrukturer, känna av tunnatunna graverade eller etsade linjer i metall eller glas, temperaturer och en vätskas viskositet. Men för att hålla vår uppmärksamhet vid liv måste det vi beröra, vara i rörelse, annars upphör vi att förnimma känslan.
I boken beskrivs det som att någon ligger på magen och en äppelkärna ramlar ner på ryggen. Landningen noterar vi (en vibration) men eftersom äppelkärnan sen ligger still så glömmer vi den. Om det sen landar en fluga på ryggen och tar två steg så har huden vibrerat till lite mer och vi får en obetvinglig lust att klia oss.
I detta med att känna och känsel finns något som är av betydelse för oss som rider och som vill utveckla vår ryttarkänsla. Om vi håller handen om tygeln med en viss kraft och sen håller handen helt stilla upphör vi att känna med vilken kraft vi håller i tygeln och vi tappar förmågan att ta emot signaler från hästen. Det är rörelsen med handen på tygeln och hästens rörelse av tygeln som håller våra känselsinnen alerta.
Det samma gäller för hästen. Om vi tar tygeln och sen bara håller slutar vårt hållande vara en signal utan blir "något" som hästen aningen ignorerar eller försöker komma undan. För att hålla hästens känselsinne alert behöver vi skapa rörelse.
Den klassiska ridningens tygeltag som har en inbyggd cirkelrörelse i varje tygeltag framkallar rörelse i hästens mun och mungipa. Om hästen och du har stumnat i tygeltaget, vibrera tygeln så vaknar både ditt och hästens känselsinne till liv. Cirkelrörelsen kan göras stor eller liten beroende på hästen och ryttarens utbildningsnivå. Det viktiga är att den rör även på ryttaren, må det vara blott fingrar eller hela underarmen.
Den efterstävansvärda stilla ryttarhanden och den stilla hästmunnen finns bara där det finns och tillåts rörelse. All annan stillhet är kamp och kramp.
"Ridning är en svår konst, det är därför det är så roligt."
Gehnäll Persson
torsdag 9 juni 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Riktigt intressant inlägg!
SvaraRaderaKan det då också innebära att hästen, om ryttarens hand är alldeles still, slutar registrera trycket i rygeln?
För i så fall skulle det kunna förklara varför en del hästar tycks klara av att lägga en oerhörd vikt i tygeln ävenom man som ryttare inte uppmuntrar det. (?)
Kan det vara så att ju fler gånger hästen utsätts (eller utsätter sig) för det hårda trycket i munnen, desto mindre bryr den sig om trycket? Hm..
//Tove
Hej Tove!
SvaraRaderaJag läser in tre frågor i din kommentar.
Kan en häst "glömma bort" ryttaren om handen är stilla, är en. Kan hästen lägga tryck i tygeln även om ryttaren inte gör det och till sist kan hästen vänja sig vid trycket i munnen:
Mitt spontana svar på alla tre frågorna är nej.
Om vi antar att det sitter ett bett i tygeln så ska vi ha klart för oss att bettet vilar direkt på lanerna (en smal benås), på tungan (en känslig muskel) och det kan dessutom lätt komma i kontakt med gommen (även det en känslig yta).
Hästen kommer alltid att vara "sysselsatt" med bettet. Men precis som du kan ha ett tuggummi i munnen och tugga på det utan att vara medveten om varje gång du tuggar kan kanske hästen glömma bettet.
Dock är det så att även den mest stilla hand (läs:den mest följsamma i sin rörlighet) kommer att röra i tygeln/bettet och då är hästen vidrörd och alltså inte ensam om att röra bettet.
Detta leder till fråga två. En häst lägger bara vikt i tygeln som ett svar på ryttarens vikt i tygeln. Det är bara hästar med munproblem som tar initiativ till tryck och ryck i tygeln och det är ett rop på hjälp.
Hästar vänjer sig aldrig vid tryck i tygel/bett. De gör vad det kan för att försöka komma undan eller lätta av och när det inte går resignerar de, kapslar in och stänger av. De är trots allt inriktade på överlevnad och visar endast sällan tecken på svaghet och smärta.
Vi hade ett bra exempel på en "bettbedövad" häst på Ed kursen. Den var 13 år, tävlad med placeringar i msv dressyr. I sitt tidigare strikt inrutade liv visade den inga(?! själv tror jag att de fanns) tecken på munproblem. När den sen bytte ägare och fick nya rutiner bubblade alla år av undertryckt smärta upp och hon blev "oregerlig"...
Vi introducerar bett, träns och tyglar för hästen, det är vi som vill använda det som ett medel för kommunikation.
Om vi upplever att kommunikationen inte fungerar som vi vill måste vi granska vårt sätt att fråga hästen innan vi börjar klaga på det svar hästen ger.